Epilog

Det kommer inte att hända så mycket här framöver. Jag tänker att slösandet av bokstäver är ett nollsummespel. Varje bokstav jag skriver här stjäls från något annat, viktigare sammanhang. Se så, stick iväg nu. Ni är färdigunderhållna.

Sommaren är över, och jag med den. För att travestera en trött gammal fyllbult. Några av sommarens höjdpunkter:

• Kboi premiär på stora scenen, som gitarrist med MABD på Woxstockfestivalen i Edsbyn. Där lärde jag mig älska Kjell Höglund.
• Mitt bröllop - samt att jag och min fru fick biljetter till skidskytte-VM.
  
• Bröllopsresan.
• Att jag blivit med två makalöst kramgoa kisar [se bild].

Sommarlov

Nu är det dags att kasta in handduken temporärt. Det har varit en märklig, mörk vår, där arbetsintensiteten inte alls motsvarats av den förväntade outputen. Jag hatar sånt, för då är det verkligen bara kvaliteten på de jobbade de timmarna det hänger på. Alltså: jag är slarvig och korkad. Tung insikt.

Hursomhelst, jag vet att det är onödigt att annonsera det, jag tar sommar nu. Fram till 25 juli. Jag ska försöka vänja av mig vid internettet och förflytta mig till de djupaste jämtländska skogarna där knappt Telia pallat dra fram ordinära telefonlinjer - än mindre finns mobiltäckning och bredband. Så, wiedersehen um två veckor.

Kul med principer i lokalpolitiken...

Ofta får man höra att kommunpolitik, det är bara - i bästa fall - tjafs om allehanda cykelställsfrågor. Så är det naturligtvis inte. Det är i och för sig tacksamt för the everyday man att tänka så (då har man en ursäkt för att inte gå på fullmäktigedebatterna eller begära ut handlingar och annat eländ), och det är också tacksamt för den beslutsfattande eliten att spä på denna myt (då blir de lämnade i fred när de ska fatta beslut om organisationsformer, stadsplanering och hur skattemedlen ska fördelas). Så, det är begripligt att bilden av kommunpolitik är att det är riktigt trista saker det handlar om.

Ibland är det dock skojigt att notera hur till synes förmenta små, ointressanta beslut spårar ut till större principiella debatter. En sådan grej har nyligen ägt rum i den lilla kommun där jag tillbringar större delen av min tillvaro, Gnesta. För länge sedan, 2002 tror jag att det var - men stäm mig inte om jag har fel, bestämde sig Gnesta kommun för att införliva sk samverkansråd i kommunens organisation. Ja, från 90-talets mitt blev ju sådana här deltagardemokratiska experiment närmast legio i var och varannan svensk kommun. Det blev superviktigt att signalera "vi bryr oss om dig, käre medborgare, vi är minsann en demokratisk kommun där alla kan/får påverka", och man öppnade alla spjäll för att låta den som vill påverka politiken.

Allmänt sett har de flesta av dessa experiment mest varit ett fantasifullt sätt för att göra det gamla ordstävet "man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga den dricka detsamma" [med reservation för formuleringen, orkar inte googla den riktiga] forskningsbart: Mikael Gilljam och Ola Jodal har visat empiriskt att dessa deltagardemokratiska experiment inte alls verkar stärka demokratin. Trots att kommunpolitiker bänt ryggen fram och tillbaka för att få medborgaren att engagera sig (listan kan göras lång... medborgarförslag, pubkvällar, öppna nämndsammanträden, olika typer av brukar- och samverkansråd), är det bara ett litet fåtal (ofta sådana som redan tidigare hade ett engagemang) som utnyttjar de nya möjligheterna.

Nåväl. Såhär ett halvt decennium efter det att samverkansråden i Gnesta sjösattes har en utredning har gjorts om dem: är det värt att ha dem, vad kostar de, vad åstadkommer de? När jag läser igenom utredningen är det slående att samverkansråden knappast haft något specifikt uppdrag som är lätt att följa upp/utvärdera, och det råden egentligen har gjort (mer än att fungera som "samtalsfora") övergår mitt förstånd. Istället verkar de mest ha kostat (visserligen lite) pengar, och upptagit en massa människors tid.

I utredningens kölvatten har en konflikt blossat upp om rådens roll och betydelse i kommunpolitiken. Utredningens förslag blev nämligen att pensionärs-, handikapp- och folkhälsoråden ska slås samman. Detta har väckt mycket ilskna reaktioner från råden. I Södertälje-Posten kunde man häromveckan läsa att Pensionärsrådet säger sig vara kränkta av förslaget och befarar att just deras frågor ska drunkna bland alla övriga frågor.

Så, hur ska man ställa sig debatten om olika brukar- och samverkanråds roll i kommunerna? Vi bör ha i minnet att Sverige ytterst är en representativ demokrati (det står faktiskt så i Regeringsformen), vilket innebär att ett mindre antal politiker ges förtroendet att under en fyraårsperiod fatta beslut å kommuninvånarnas vägnar. Politikerna står under vår kontroll huvudsakligen genom att vi godkänner eller avsätter dem vid kommande val.

De politiska partierna är en förutsättning för att det representativa systemet ska fungera. Historiskt har partierna visat sig hyggligt bra på att väga samman åsikter och uppfattningar till helhetsorienterade politiska plattformar. Från en mängd motstridiga särintressen ska de väga dessa mot varandra till en helhet som slutligen ska mynna ut i en politik som gynnar allmänintresset. Accepteras detta system, bör också olika särintressen (som många anser rådsorganen vara) ha ett begränsat politiskt inflytande.

Personligen har jag en skeptisk hållning mot olika ”råd” i kommunpolitiken som bygger på modern forskning om deras betydelse (bl a statsvetarna Maria Jarls och Mikael Gilljams bidrag till boken Demokratins mekanismer, Liber). Jarl menar att ett grundläggande demokrativärde är att alla medborgare skall ha lika rätt att påverka samhällsutvecklingen – alla intressen ska väga lika tungt. Man bör vara på det klara med att införandet av rådsorgan utgör avsteg från principen om alla medborgares lika rätt att påverka politiken. Rådsorganen riskerar nämligen att gynna sig själva på bekostnad av allmänintresset (dvs. ett starkt pensionärsråd kan göra att pensionärer får mer resurser än vad de annars skulle få vid beslutsfattande i fullmäktige). Allmänt hotar alltså existensen av rådsorgan principen om att allas intressen skall väga lika tungt i det politiska systemet.

Vad rör råden i Gnesta vet inte jag om samverkansråden fullgjort de uppgifter de en gång var tänkta att utföra, och jag har heller ingen bestämd uppfattning om hur man ska lösa frågan med samverkansråden i Gnesta. Men mot den bakgrund som jag här skisserat, är det utmärkt att Gnesta kommun tar tag i debatten om rådens roll och organisering offentligt. Det tvingar fram en mer principiell diskussion om den kommunala demokratins karaktär. Det tvingar representanter för de etablerade partierna å ena sidan och medlemmarna i de olika råden å den andra, att vässa sina ståndpunkter för och emot samverkansrådens roll i den lokala demokratin. Det ger också den allmänt politiskt intresserade gnestabon bättre möjligheter att ta ställning till hur framtidens demokrati i Gnesta ska organiseras. Detta är givetvis jättebra, och illustrerar att kommunpolitik ganska ofta är en alldeles fantastisk källa att ösa ur om man vill få igång diskussioner om den moderna demokratins problem.

Lite uppdateringar

Hade ju egentligen tänkt skita i det, det drar bort strålkastarljuset från sakfrågan. Men låt gå. Läs de här grejerna på en rad:

Neos avslöjande.

Lite korrigeringar

Två kortare analyser, här och här.

Förövrigt kan midsommar få avskaffas. Eller iallafall i kombination med mig. You do the math.

Om jag vore göteborgare: "fil-o-sofi"

Häromdagen lyckades jag med konststycket att lägga en hel tallrik fil över tangentbordet till min stationära dator. Nu känns maskineriet lite trögare än vanligt. Så otroligt klantigt. Mer än 10 incidenter borde nu ha lärt mig att INTE äta frukost framför datorn.

Jag noterar i dagens DN att Reinfeldt "välkomnar" att Totto plockar bort Fairfax-grejen från sitt CV. Jasså? Han var ju så "nöjd" med Tottos förklaringar innan? Han är lite mjäkig, den gode Reini, och anpassar uppfattningar snabbt efter vad det är som gäller för tillfället. Inte särskilt klädsamt.

Förövrigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om det här:

http://www.svt.se/svt/road/Classic/s...70498&a=854907

Reportern går ju väldigt, väldigt hårt åt Totto. Samtidigt, ja, jag driver ju tesen att det här är en ganska allvarlig sak. Eller driver tesen, jag tycker verkligen innerligt att det är en mycket allvarlig sak. Och då är det ok att kräva svar. Och Totto ger inga svar. Han har repeterat in ett mycket dåligt försvar om att fokusera på dagspolitik och inte prata om sådant som hände för 11 år sedan, och att han inte kände - eller ens nu känner till - amerikanska ackrediteringsregler.

Poängen är ju emellertid att det här är dagspolitik, Totto har toppat sitt regerings CV med en ogiltig examina, och detta väcker helt rimliga frågor om hur vi ska se på examina i detta land när t o m arbetsmarknadsministern skickar ut signaler om en låt-gå-princip. Ergo: det är dagspolitik. Och borde Totto inte nu (han har haft 3-4 dagar på sig) ha läst in sig på amerikanska ackrediteringsregler... I know I would have om någon hade beslagit mig med sådana här ting...

Idag ska arbetssidan av hjärnan kopplas ur helt. Eller jag ska försöka. Först: kratta gräsmattan på bråte sedan de barska trädfällarna tagit bort två sälgar och en gran (numera: kvällsol på verandan!). Sedan: ut till grisfarmar'n och fira midsommar.

Edit: Ska man våga sig på en amatörpsykologisk analys av Totto? Han har sjukt stora komplex för den akademiska världen. Kolla in den HÄR grejen. Totto skriver i sitt CV att han läste i Lund 1988-1991, och nu har någon kommit på att han inte avslutade sina studier i Lund förrän 1994 [och, mind you, han verkar ju inte ha någon e x a m e n]. Så alla poäng han tagit (eller "alla", sina 115), har han tagit 6 år på sig att läsa. Dvs. mindre än 20 poäng per år, i snitt. Och det ser ju inte så jäkla snyggt ut - och då skriver han ju inte ut det. Men så fort någon gräver i det - som ju nu är fallet - så upptäcks detta. Och då ser det ju "baske mig" inte bra ut det heller. OK, det är förstås inte fusk på något sätt, men: det visar på att Totto gärna vill signalera att han är nere med akademin på sitt cv (pluggade på heltid - dock utan att prestera heltid - i tre år) och att han har en mba (tagen på bluffuniversitetet Fairfax). Nej hörrni, det här ser inte alls bra ut för vår arbetsmarknadsminister.

Totto, part III

OK, så nu har Totto fallit till föga och tagit bort sin Fairfax-examen från sitt cv. Gott så (även om han uppenbarligen tycker att det är en superfin examen fortfarande, så gör han det för att få tyst på drevet och fokusera på dagspolitiken och inte sådant som hände för 10 år sedan).

OK, sakfrågan är ur världen, men då dyker en intressant principfråga upp. När det stormade kring Stegö-Chilo, Borelius och Billström uppstod en debatt som handlade om huruvida män och kvinnor behandlas olika när drevet går (ja, och så var det ju det här med Borg och städhjälpen osså). Stegö-Chilo och Borelius gick - Billström och Borg blev kvar. Och många exempel kan radas upp på kvinnor som klivit av det omedelbara tåget när drevet gått, t ex Anna Sjödin, Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Laila Freivalds, Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Tiiina Rosenberg....

Jag tycker nog att man kan argumentera för att Litto-grejen är ganska allvarlig (kanske inget att avgå för, men den är allvarlig). Han poserar med en falsk examen. Han gör det för att signalera någonting (trovärdighet i akademiska sammanhang? kunskap? vetenskaplighet? god knows). Han gör det i rollen av arbetsmarknadsminister (mind you, fram till idag toppades han cv av den här smörjan). Och som t ex Pagrotsky kommenterat, skickar det inte ut några vidare signaler till arbetsgivare och studenter att det är OK att posera med falska examina (ja, faktum är att han har argumenterat väldigt märkligt i den här frågan under drevet...). Detta är politiskt mycket allvarligt. Men ändå försvaras han av mr Reinfeldt, fullkomligt.

Och medierna? Det är bara Expressen som gjort det här till en grej och avsatt ett par olika reportrar på det här caset. Aftonbladet: zip, nada, och det lilla de gjort har visat att de helt missat det politiska elementet i affären. DN: zip, nada, en liten notis. Svenskan: överraskande på, faktiskt, jämfört med deras stillatigande kring Stegö-Chilo/Borelius-drevet.

Om det är någon som har någon fin liten synpunkt på det här med mediedrev och män/kvinnor-dimensionen... shoot!

Edit: en god vän gjorde mig uppmärksam på en annan aspekt av det här med drevjournalistens logik. Jag måste genast tillstå att kamraten är en hårdhudad rational choice-are, långt ifrån en do-gooder och väldigt långt från att vara vänster. Så ni har det i bakhuvudet när t o m denne smarte man skriver:

[N]är det var en sketen liten invandrare som glänste med lånta fjädrar, El-Sayed, så tände man facklorna och satte tjäran på värmning med en gång. Och den killen hade uträttat något till att börja med. Liksom du börjar jag tro att det kan ligga något i detta med könsbaserad särbehandling i vem som kan sitta kvar efter skandalen (liksom etnisk särbehandling). Funnes några politiska proportioner vore karln fullständigt rökt nu.

Japps. Jag kan för allt i världen inte FATTA att media inte gjort mer av det här. Har alla vettiga redaktörer gått på semester? Eller finns det inga vettiga redaktörer? Kan man vara så ful att man frågar Fokus att göra någon liten grej på det här med drevjournalisten och avgångar, och helt enkelt bara titta på data och sen försöka förklara utfallet?