Avgångar

För de inblandade individerna är det förstås tragiskt. För det offentliga rummet är det djupt komiskt, det här med Stegö-Chilós och Borelius avgångar. Inte bara för att hinnan är så tunn för korruption och fusk bland höginkomsttagare (det är nog oftast de som inte stödjer systemet som faktiskt fuskar med det, inte bara av ideologiska skäl utan även av högst privata egoistiska skäl), utan också för att det släpper fram så mycket puckade försvarstal. Jag har två favoriter fram till nu:

1. Borelius försvar till att hon hade svart arbetskraft, att hon inte hade råd. Alltså, hur skulle jag annars kunna göra karriär. Men buhu, människa. Det argumentet gäller väl exakt alla som någongång använt svart arbetskraft: hade man bedömt att man hade haft råd att anställa snickaren, golvläggaren, elektrikern, så hade man väl anställt honom/henne vitt.

2. På mediamarket.blogspot.com bloggar en statsvetare/mediaforskare från Lund. Han har en mycket vass penna och är en skicklig debattör, men hans förhållande till ideologi är detsamma som huliganens förhållande till sitt fotbollslag: man håller på det passionsfyllt. I fallet statsvetaren/medieforskaren innebär det att man gärna våldtar sanningen i jakten på en billig retorisk poäng. I sitt senaste inlägg skjuter han sig först i vänster fot, sen i höger fot, och slutligen gör han självmål med någon av de blödande fötterna. I tur och ordning ser hans små misstag ut såhär:

• I sitt försvar av de nu avhoppade nyliberalerna börjar han med att triumfera att 51 riksdags-såssar inte betalt tv-avgiften... utan att ta hänsyn till att tv-avgiften inte är individuell, utan kan lika gärna betalas av riksdagsledamotens partner. Om jag förstått de seriösa efterforskningarna på området korrekt, så är det inte många av dessa som faktiskt skolkat, sett till hushållet som helhet. Vänsterfoten blöder.
  
• I sitt försvar av de nu avhoppade nyliberalerna hoppar han på palestinavännen som brukar maskera sig som statsvetare (ok, jag är orättvis, Bjereld är en duktig statsvetare, men som PM Nilsson konstaterat borde han avhålla sig från att maskera sig som statsvetare i mellanösterndebatten). Utan att kolla fakta utgår statsvetaren/medieforskaren rakt av från att Bjereld är för civil olydnad (jag skiter faktiskt i om Bjereld är för eller mot civil olydnad, men vanligt debatthyfs innebär att man faktiskt kollar upp om en person står för en åsikt man tillskriver henne honom). Högerfoten blöder.
• Att i detta sammanhang definiera anställande av svartjobbare , samt skolkande från tv-avgift, som civil olydnad är bara fullkomligt bisarrt. För att begreppet ska vara meningsfullt att applicera på verkligheten bygger det på att brottet begås offentligt samt att straffet tas offentligt, utan ursäkter. Istället motiverar man sitt handlande utåt i syfte att påverka opinionen i den önskade riktningen. Och så rullades den blödande bollen in i eget mål med den blödande högerfoten.
  

OK. Att jag stör mig på argumentationen från statsvetaren/medieforskaren innebär egentligen inte att han inte har sina poänger. Jag tycker bara att man ska vara lite noga med hur man argumenterar i det offentliga rummet. Vilka åsikter man sen råkar vara bärare av spelar mindre roll.

Och jävla skitsjälvmål. Gick SM-guldtåget nu?

Regeringsbildningen

Regeringsförklaring: Floskler. Regeringsbildning: Lite roligt. Mest roligt är nog Beatrice Ask. Jag trodde hon var stendöd politiskt, men icke. Och Calle Bildt som utrikesminister. Fattas bara.

Jag kan inte låta bli att känna att flerpartiregeringar av det här slaget bygger in tunga konflikter redan från start. Moderaterna kammade hem 11 poster, varav fyra tillhörde de allra tyngsta. Mardrömmen besannades och Hägglund fick ta över de sociala frågorna. Jag undrar hur Kd:s kvinnosyn kommer att harmoniera med Anders Borgs (för övrigt den på allvar roliga utnämningen). En annan skoj grej är spottloskan i fejan på kulturvänstern, där Timbros vd utsågs till kulturminister.

Det känns som om den här landslagstruppen innehåller fler grupperingar än fotbollslandslaget. Hur ska man få dem att dra åt samma håll? Vad betyder egentligen Alliansens valmanifest när det ska omvandlas till praktisk politik? Dysterkvistens tes är att det kan gå åt två håll: (1) antingen håller det och fungerar råbra, och då är det i princip rimligt att förvänta sig en sammanslagning av borgerligheten på, säg, 8 års sikt? Varför inte, om nu Grundlagsutredningen kuckelurar fram ett nytt valsystem som påminner om majoritetsvalsmodellen - då är borgarna en bra bit upp ur startblocken redan nu. (2) Den andra tesen är att det går på röven inom ett år. Att det blir för mycket interns slitningar, för svårt att få ihop de olika politikområdena, för svårt att få personerna att enas. Och så för såssarna budet att hitta på något nytt i mitten av 2008?

Uppdatering

OK. Det var ju inte igår jag skrev. So here goes nothing, en liten uppsummering, där högt blandas med lågt:

• Förra posten är lite felaktig. Det ska inte stå AIK så ofta i rubriken, och tonen ska definitivt inte vara så pigg. Elfsborg har tagit över fucking serieledningen, och jag gillar det inte. Eller, missförstå mig rätt: jag gillar tränaren och älskar sportchefen i Elfsborg, men hatar spelarna. Särskilt Taco-Andess.
• Eftervalsanalys: Bo Rothstein hade en debattartikel i DN häromveckan som gick ut på att såssarna ska vara nöjda med valresultatet. Jag gillade det argumentet. Men då ska man samtidigt komma ihåg att såssarna sedan tidigare girat lite högerut. Som vanligt, i mellanmjölkens Sverige, är valet mellan de stora partierna ett val mellan en Douche eller en Turd Sandwich, som South Parks skapare så elegant uttryckte det.
• Sverigedemokraterna gick bra i valet. Big fucking surprise. Den som inte såg det ångloket komma måste ha sovit de senaste tre åren. Jag tippade på 3,6 procent i något internt valtips. Jag fick fel, de fick mindre än så. Bara för att kort upprepa en poäng jag brukar göra när någon ids lyssna: dra fram deras idéer i ljuset, diskutera ideologi och politik med dem, var riktigt jävla påläst och var inte så jävla naiv vad rör nuffror om invandrare, bidragstagande och brottslighet, utan var riktigt jävla påläst. Poängen är att man (med lite tålamod och lite fantasi) faktiskt inte behöver vara nazist eller rasist för att köpa deras VERKLIGHETSBESKRIVNING. Däremot behöver man ha en dragning åt det hållet för att acceptera deras LÖSNINGAR. Så i debatten är det viktigt att diskutera lösningar, inte käbbla om deras verklighetsbild är rätt eller fel. Andreas Bergh (berghsbetraktelser.squarespace.com) har haft en intressant post på det temat, och jag tror att detta är vägen att gå. Ja, och, ja just det: det är helt hunky dory att utestänga dem från inflytande. Glöm aldrig det.
• Landslaget. Jag orkar inte. Fråga mig på onsdag kväll. Jag kommer INTE att heja på Sverige.
  
• Mattias Alkbergs lilla singer-songwriterprojekt har fött ytterligare en liten unge: Ditt hjärta är en stjärna. Undertecknad har lyssnat, och älskat. Ja, för att spotta ur sig lite skön rescencentprosa, så är det en fin blandning mellan gubbrock och indiepop, fast med extremt bra texter. Lite som om Lasse Winnerbäck, Plura Jonsson, Ulf Lundell och Stefan Sundström söp till, hittade en binge dikter samförfattade av några coola socialrealister, och slutligen, skriver om dessa dikter och jammar loss i en studio tillsammans med typ KSMB och Eldkvarn. Eller något. Det är jävligt bra iallafall.