Är det korruption?

Inom den samhällsvetenskapliga forskningen avses med begreppet "offentlig korruption" missbruk av offentlig tjänst eller förtroendevald post för den privata vinningens skull på bekostnad av det allmännas bästa. Detta är en standarddefinition, men en standarddefinition som öppnar upp för en flora av tolkningar. Att ta emot mutor är väl ett rätt uppenbart fall av korruption (ett aktuellt fall med Jämtlands landshövding som lät sig bjudas på älgjakt, ett annat med Malmös kommunstyrelseordförande som lät sig bjudas på safariresa... den förstnämnda fälldes, den sistnämnda inte, till min förvåning).

Men hur ska vi egentligen betrakta politikers taxiresor? Under 2000 reste Gudrun Schyman taxi för ca 11 000 i månaden (som förra året sjunkit till 4000 kronor i månaden). Under 1999 - 2000 hade Yvonne Ruwaida bekymmer med att redovisa resor för över 250 000 spänn. Och nu är försvarsministern Odenberg i ropet för att ha åkt taxi för i sammanhanget blygsamma 57 000 kronor från januari 2005 till oktober i år. Det som gör Odenbergs resor liiite beklämmande är att det rör sig om resor till och från hemmet - jobbet, en resa som tar ca. 15 minuter med t-bana och typ 20 minuter till fots; m a o uppenbart lite halvonödig utgift.

Det kanske är lite väl magstarkt att driva argumentet att detta excessiva taxiåkande ska kallas för korruption. Men jag tycker ändå att vi bör fundera över gränsdragningen här lite grand, innan vi helt överger tanken. För lek med tanken att dessa individer hade arbetat för ett privat företag, säg ett familjeföretag á la Spendrups eller dylikt. Hade de då inte varit lite mer aktsamma om företagets medel? Hade de inte funderat både en, två och tre gånger innan de bestämde sig för att ta taxi, och inte promenera; inte ta t-banan; inte ta tåget eller en billigare tågbiljett?

Tesen jag öppnar för är att det nog är lite enklare att vara lite mer oaktsam med skattemedel än med medel som går att knyta till en tydligare huvudman än just den anonyme "medborgaren" som pliktskyldigt pungar in skatt varje månad. Det är säkerligen lättare att överanvända resurser om huvudmannen är otydlig och ansvarsutkrävandet oklart. Och nej, jag menar inte att taxiresorna är fall av korruption, men det är ett fenomen som befinner sig i gränslandet och illustrerar påminnande mekanismer som motiverar politiker och högre tjänstemän som de facto ägnar sig åt "riktiga" korrupta aktiviteter. Hursomhelst krävs det en lite högre moral där bland somliga riksdagsmän- och kvinnor. För glöm inte Gustav Möllers ord: "Varje skattekrona som inte används effektivt är som att STJÄLA från de fattiga".

On a more personal note så är det svårt för mig att begripa vad det är som händer vid ingången till november, varje jävla år. Visst, mindre ljus, men det är som om hela den mentala kompassen går bananas. Kraften rinner liksom väck, eller åtminstone känns det så. Månne har det bara med den något osäkra anställningssituationen att göra, men något är det som inte står rätt till i maskineriet kallat jag.

Ja, så att...

Så otroligt värdelös jag har varit. Torsdagen ägnades åt en förhållandevis konstruktiv verksamhet, som avslutades med en middag på Grodan. Något som var lika bra som dåligt var att herr Jugge var med, så då blev det en halvannan extra. Så sen hemkomst, topsy-turvy, lite för länge i sängen på fredagen, och så jobba hemma på halvfart. Det dåliga samvetet sprider sig som mögel, och gjorde väl det fram till sprinten igår. Alla svenskar, utom den här Emil Jönsson eller vad han heter, var vidriga besvikelser. Men ett litet lyft idag, med den gode Södergren på bronsplatsen.

Fast hela glädjen förtas något fruktansvärt av att den här snubben, Jesper eller vad fan han nu heter, var så jävla usel Eurosportkommentator. Som kommentator, menar jag. Upplevelsen var lite drägligare idag när Britta Norgren kunde styra upp lite grand som bisittare. Förövrigt vill jag jävligt gärna veta vem Brittas före detta kille är. Den jäveln har tydligen dumpat, och enligt intervju i Aftonbladet (och antydningar av Inge Braaten) är det detta som gjort att hon inte riktigt är i form. Jag menar att det är ett svek mot nationen att göra slut med en nationalhjältinna.

AIK - Vålerenga idag. Jag blev överraskad över att de körde Özkan brevid Dålleee; men det fungerade rätt hyggligt. Sen när Özkan gjorde illa sig, blev jag ännu mer överraskad över att de tog en lill-Pierre. Men även han skötte sig riktigt hyggligt. Att det blev oavgjort vet jag inte riktigt vad man ska skylla på, men en kombination av (i) vi backade hem lite efter ettan, (ii) att Vålerenga ångade på lite hårdare efter målet och att (iii) Huskler utvisade sig själv. Men en underhållande match var det.

Undrar förresten hur MABD-turnén har gått hittills. Ser framemot rapporter.

Humor: Appendix

OK, jag är värdelös på att länka och skit. Men håll till godo, här kommer några korta, och några längre, klipp från min topp 5-lista över ståuppkomiker här i världen.

1. Mitch Hedberg
Ett litet kort klipp på:

http://www.youtube.com/watch?v=QdmLlhFAFdE

Märk också att han gett ut två cd-skivor med ståupp-shower. Båda är lysande.

2. Steven Wright
En kortis från SNL-framträdande på 80-talet.

http://www.youtube.com/watch?v=yGi-PhDuyHs

På hans hemsida kan man köpa lite skivor och grejer han har gjort. Mitch har förövrigt sagt att Steven var hans förebild och stora inspirationskälla. Ibland ser man faktiskt det, på de märkliga vändningarna i skämten, på tajmingen...

3. Dylan Moran
En förhållandevis ung Dylan (från 1997); inte fullt lika lik Shane MacGowan...

http://www.youtube.com/watch?v=B-y4P8Aoo2k

Det finns en dvd med honom att köpa, "Monster". Finns på amazon.co.uk. Och för guds skull, missa inte Black Books.

4. Jim Gaffigan
Hela hans comedy central-special (lååångt klipp)

http://www.youtube.com/watch?v=iIYuaMxvYOY

5. Todd Barry
Det finns inte jättemycket med honom på nätet, men här är en småkul grej

http://www.youtube.com/watch?v=UfG-nfIcSB0

Mig veterligen har Todd givit ut 2 skivor, alltså, ståupp. Lysande.

Humor

Arbetar i den lilla idylliska sörmlandsvillan idag. Att läsa texter kräver lugn och ro, så därför blir det gästsängen i källaren medan sambon fortsätter hosta bort sina lungor till evigheten på övervåningen. Men i detta nu: köttbullsstekning och pastakokning. Under tiden, en kort reflektion, och snabba tips, om vad som verkligen är humor.

De senaste veckorna har jag gått och lagt mig till halvtimmeslånga avsnitt av en sorgligt förbisedd serie här i Sverige, som placerades på usla sändningstider i början av 2000-talet, som heter "Black Books". Allt är verkligen inte roligt, men karaktärerna är fantastiska, och skådespelarna ännu bättre. Särskilt har jag fastnat för själva huvudpersonen, Bernard Black, som spelas av Dylan Moran. Dylan Moran ser ut, och beter sig, som en märklig korsning mellan Shane MacGowan och Jarvis Cocker. Det bästa av allt är att han är ståuppkomiker, och några av hans fans har varit så generösa att lägga ut ett par klipp från hans uppträden på youtube.com. Kolla upp honom. Hans lätt bittra, dystopiska, reaktionära inställning till hela tillvaron, kryddad med en verbal ekvillibristik, gör honom till en av världens fem roligaste ståuppkomiker (som jag känner till).

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad som är riktigt jävla roligt, eller iallafall vad jag själv faller för i humorväg. På något sätt är nyckeln att vara low-key, inte vara så jävla gapig och gåpåig (läs: inte vara som Lennie Norman eller Jonas Gardell). Just detta kännetecknar exempelvis mina två absolut största favoriter, Mitch Hedberg och Steven Wright (den senare ser du bland annat i Coffee and Cigarettes, scenen med Roberto Benigni). De är tystlåtna, underfundiga, lite lätt surrealistiska, och drar sig inte heller för att ordvitsa då och då.

Det är också viktigt att komikern undviker klyschiga ämnen som t ex "sex" och "sådant som särskiljer män och kvinnor", att man helt enkelt är smart och undviker förutsägbaret. Det kännetecknar Mitch och Steven, men återkommer också hos Todd Barry. Och visserligen balanserar han på gränsen till underbältethumor, men jag tycker att Jim Gaffigan är fullkomligt briljant. Han kommer undan med sexgrejen, mest för att han kör det utifrån sitt egenartade "jag-är-nördigast-i-världen"-perspektiv.

Är ni intresserade av dessa typer (som ju tyvärr sällan syns i svensk media, där ståuppkulturen inte är något vidare), så kolla i mina länktips här bredvid. Tyvärr lär vi inte se mycket mer av Mitch, han dog för typ ett år sedan eller så. Mycket sorgligt. Ung, och så så rolig.

Bedrövelser och annat

Först: så bra som Henke var mot Rosenborg har jag sällan sett killen. Visst, inte lika svårt motstånd som i Spanien, men jag antar att det var motstånd av det här slaget killen blev legend i Celtic. Han var helt enkelt fullständigt outstanding i söndags. Dessutom kan tilläggas att femmans produktioner håller lite högre standards än fyran. Jag gillar Pelle Blohm, och inte blev det sämre av att Henrik Rydström fick kommentera lite från Ringside. Klart roligare med Rydström i den rollen än Ekwall. Och sen: Charlotte Kalla, igen. Vilken stafettinsats! Synd bara att de andra tjejerna kalle anka-körde. Hoppas vid gud att Britta Norgren kommer loss i den form som hon var under OS. Då kan de svenska tjejerna bli tuffa att tampas med under denna säsong.

I övrigt fortsätter privatlivet att gå kräftgång. Jag har dålig koll på vad jag ska jobba med nästa år, och immunförsvaret verkar ha kapitulerat inför allt motstånd som den här världen bjuder på. Både jag och sambon är väck, och i sanningens namn är det värre för henne än för mig. Sjukskriven i två veckor ligger hon bara och hostar sig fördärvad här i sängen, vilket ju faktiskt inte bara är dåligt för henne (hon håller mig vaken). Och bristen på sömn drabbar min hälsa tydligen, för nu är det min tur att vara totalt utmattad och ha svullna halsmandlar och skit.

Har lite dåligt samvete för att jag inte orkat engagera mig i den samhällspolitiska debatten på sistone. Jag låter andra göra det åt mig, för jag är för lat och för oengagerad för att bry mig. Idag får det bli Aftonbladets krönikör Carl Hamilton. Inte alltid så empiriskt välförankrad, och oftast raljant, men underhållningsvärdet är det absolut inget fel på. Eller vad sägs om:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,935371,00.html

Charlotte Kalla!

Ja, den här helgen började ju på bästa möjliga sätt. Sambon får besked om att hon har lunginflammation. Lunginflammation? Försvann inte det under mellankrigstiden? Finns inte det bara i ryska fängelser? Shit. Det är bara att bita ihop, titta på när hon äter penicillin och försöka bidra till att humöret hålls uppe. Och hålla ihop hushållet. Det är inte riktigt min starkaste gren.

Världscupen i Gällivare var dagens behållning. Eller, behållning och behållning. Egentligen var dte ju bara Charlotte Kallas sjundeplats som var något att hurra över. Britta gjorde bort sig, liksom alla andra damer. På hemmaplan, dessutom. Och herrarna, goddamn! Ett tag såg det ljust ut för Södergren, men han gick in i någon vägg längs vägen och fick ens ingen världscup-poäng. Så, väldigt, väldigt lite att glädja sig över. Väldigt. Lite. Att. Glädja. Sig. Över.

Kulturnissar II + skidsäsongen

OK, jag är ingen kulturdebattör, kulturfosskare eller waaa-evvahhh, så jag tänker inte gå in djupare i den här debatten. Jag blir säkert ovän med folk jag inte vill bli ovän med. Jag vill dock nämna två bieffekter av svensk kulturpolitik som stört mig länge.

För det första, alla dessa subventioner till inträden till muséer, teater, operan, symfonin och vad skit det nu än månde vara... det är säkert tänkt att göra samhället mer "kulturellt", men blir ändå bara en subvention till de mer bemedlade, för statistiskt sett är det dessa, och inte de som har det sämst (trasproletariatet och arbetarna, typ) som går och njuter av den institutionaliserade "kulturen".

För det andra, överetableringen av teaterskådisar i Sverige har sabbat svensk film. Ryggradsreaktionen hos finansiärer, producenter och regissörer är "oh, vi ska göra film, låt oss ta in lite Skådisar med stort S", och Skådisar med stort S hämtar man alltid från teatern i fucking svensk film. De som ofta glöms bort i resan från scen till ruta är att det är rätt olika egenskaper som krävs för att vara bra på "scen" jämfört med att göra sig bra i "rutan". Exempel: på scenen, när du har åskådaren 10-20 meter bort, måste du prata högt och artikulerat; det gäller att med dramatiskt kroppsspråk visa känsloförändringar etc; i rutan snappar däremot kameran och micken upp subtila små skillnader i ansiktsuttryck och tonläge. Plockas en huvudsakligen scenskolad skådis över till film går det allt som oftast på röven. Det blir överdramatiserat, övertydligt och alldeles, alldeles too much "Helena Bergström" om ni förstår vad jag menar.

Och ja, jag överdriver, polemiserar och är allmänt sur. Vad annars kan man göra? Sambon är fortfarande jättesjuk, och jag själv börjar långsamt känna mig allt sämre. Samtidigt verkar aldrig den förbannade skidskyttesäsongen sätta igång (det bästa sättet att tillfredsställa Allsvenska-abstinensen). Jag längtar till att se hur unga Helena Johnson (tror jag det stavas) utvecklats, hur Sofia Domeij kommer att klara sig, och om ACO konserverat formen. Men när börjar skiten? Nästa helg? Jag hittar ingen info någonstans. Som tröst får jag nöja med mig den vanliga skidvärldscupen i helgen. Jag vill att hon Britta Nordgren (osäker på stavningen...) ska bli en ny drottning i spåret. Jag vill att Anders Södergren tar hem världscupen och att Tomas Alsgaard ska älskas av alla svenskar, och att det går på röven för Tjur-Mathias Fredriksson (som först tar avstånd från Alsgaard och sedan gnäller när Alsgaard aldrig ringer honom...).

Kulturnissar

På förekommen anledning: jag är ju inte emot kulturarbetare per se.

Det är den här teatertantens retorik. Jag retar mig på att man dels vill ha en massa statligt stöd för sin verksamhet (som exempel kan nämnas att fria teatergrupper inkasserar dels statligt stöd, dels kommunalt stöd); och dels vill man ha en kollektiv finansiering för de skådisar som går utan skådisjobb halva året. I realiteten är det ju en form av medborgarlön som vi andra betalar ut till dem. Tänk om jag kunde välja en karriär där jag halva tiden behövde jobba (och få den betalningen ur andra skattebetalares ficka genom lön som kommer från statligt och kommunalt stöd), och den andra halvan av tiden inkassera en kollektivt finansierad a-kassa.

Jag vet inte vad det är för rättviseprincip som motiverar ett system av det här slaget? Det är ju vuxna människor som medvetet väljer en karriär som skådespelare, där de rimligen kalkylerar med att vara finansierade av andra människors skattekronor under delar av året. Jag tycker inte att det är ok, utan tycker att de gott kan gå in och vara "närande" under de perioder de inte skådespelar eller dylikt.

Kan du, "på förekommen anledning"-killen, argumentera positivt för det här systemet istället för att komma med mer eller mindre relevanta retoriska rallarsvingar mot ungdomsidrott eller forskning, för att ta två exempel (och om ditt andra exempel, med forskningen, var menat som en privat pungspark mot just mig, så träffar den max på låret - jag arbetar numera i den privata sfären, så dina skattepengar försörjer åtminstone inte mig).

OBS: jag är inte definitiv i mina uppfattningar här, jag testar en tankegång om rättviseprinciper och utilitarism. Det finns aspekter av det här frågekomplexet som verkligen förtjänar att tas upp till diskussion: vill vi ha ett "kulturfritt" samhälle? Vad händer med kulturen om marknadskrafterna helt får bestämma? Hur mycket statliga subventioner ska vi gå med på när det kommer till kultur, och hur ska kultur vägas mot exempelvis sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg?

OBS 2: det ska gå att kommentera här.

Torsdags kväll, extrapris på folköl

11.90 för en halvliter Staropramen är fan en bargain. Så jag köpte just EN halvliter. Det är jag värd, för nu kommer febern antågande. Sambon har redan legat nedpaketerad i fyra dagar, med en finfin topp på strax över 40, och nu är det väl vara min tur. Det enda glädjande är att vi nu har alla nödvändiga medikamenter hemma. Så nu är det bara att låta folkölen göra sitt jobb och så vänta och se.

Veckans händelser:

• den gamle IA-legendaren Siggi Jónsson tar över Djurgården. Jag vet inte vad jag ska tycka. Han är lite bespottad därhemma, men samtidigt, vad fan, varför skulle Hasse Backe eller Peter Antoine eller någon annan mediahora göra det bättre? Jag tror han kan göra bra grejer för Djurgården, om nu bara spelarna ställer sig bakom honom.
• har nästan läst ut Östergrens "Gangsters", och jag tycker den är briljant. So far åtminstone. Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag gillade "Gentlemen", men blev piggt påmind om min kärlek till den.

Ja. Dessa två saker, plus sambons influensa, är det som gjort störst avtryck i livet denna vecka. Det säger väl en hel del om hur sorgligt livet kan te sig. Och att en av de få saker som jag riktigt mycket ser framemot är att få åka till Eskilstuna och se MABD spela. Förhoppningsvis har de Sveriges enda riktiga rockstjärna med sig som basist.

Litet tillägg [efter kvällens nyhetssändning bl a]


Ett smärre irritationsmoment dök upp på Aktuellt ikväll. Det var typ en tant från teaterförbundet som höll på att bitcha över hur ändringarna i A-kassan drabbar skådisar. Men vad fan. Det är ju ingen som TVINGAR dem att bli skådisar. De vet väl förhoppningsvis innan de väljer den banan att det bara är ett fåtal som kan försörja sig fullt ut på marknaden för skådespelare? Då har jag jävligt svårt att tycka synd om dem. De får väl ta ett städjobb eller jobb på McDonalds mellan giggen. Svårare än så behöver det inte vara. Jag tänker då rakt inte pröjsa för deras "livprojekt" som de "brinner för".

Och apropå det, den här rörelsen kring "rör inte vår a-kassa!". Allvarligt. Definiera "vår" i den meningen, är ni snälla. Vänsterrörelsens? Alla de som blir indignerade över att det nu ska ställas krav på att de faktiskt söker jobb frekvent? Innan jag tar ställning till den där kampanjen vill jag bra gärna se det definierat.

IA Akranes

Klubben som ligger närmast mitt hjärta heter IA. Jag spelade där som barn, och flera av mina lagkamrater och goda vänner lyckades göra någonslags karriär inom fotbollen. Åtminstone 5 blev proffs utomlands (varav en numera spelar i IFK Norrköping). Jag då? Jag blev ännu fetare, och toppade min aktiva karriär med inhopp i div 7 sydöstra Sörmland 1992-1995, och några riktigt bra matcher i division 7 mellersta skåne under åren 2000.

Jag har skrivit lite kort om min oro för klubbens utveckling nedan (att klubben, trots favoritskap, höll på att åka ur förstaligan i år; att klubben, trots ett ekonomiskt bekymmersamt läge, anställde den kontroversielle och dyre Gudjón Thordarsson; att flera spelare, på grund av denna anställning [såväl direkt som indirekt] lämnat klubben).

Efter att klubbens juniorlag inlett vintersäsongen sensationellt bra (4 segrar av 4 möjliga), efter att A-laget kört över HK i en träningsmatch, och efter den lovande 16-åringen valt att stanna hos IA (trots anbud från Man Utd, Everton & Brescia), väljer jag att bara vara förhoppningsfull och sluta gnälla. Inte minst gäller detta efter AIK:s pinsamma uppträde mot Ellosmannekängerna igår.

Alkohol

Alltså, jag vet inte hur många gånger jag sagt till mig själv att jag måste sluta dricka. Halva släkten är fyllon, och jag är inget undantag. Mitt bästa argument för att ändå borsta på någon gång då och då, är att man bättre lär sig uppskatta nykterheten.

För övrigt kan meddelas att första träningsmatchen för säsongen (för så måste det ju räknas...) avgick med en klar och tydlig IA-seger. 5-1 mot HK, som är ett lag som etablerat sig som 2-3 bästa laget i andradivisionen på Island. Det är lovande, mot bakgrund av att IA förlorat så många spelare, och lirar huvudsakligen med juniorer för närvarande. Kan bli hur bra som helst. Om 2-3 år.

"Nu kör vi grabbar!"

Har ni hängt med i det här:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,926820,00.html

En av årets roligaste händelser, alla kategorier. Om ni frågar mig. Och vem annars ska ni fråga när ni nu ändå letat er hit? Nåväl. För att summera: Tallinks styrelse var ute på en liten kryssning. Man kan misstänka att de firade den borgerliga valsegern i Sverige, och tänkte: "Fan, nu kör vi grabbar! Fuck LAS och all sån skit om anställningstrygghet, nu beter vi oss som vi alltid velat bete oss mot vår personal!"

Och som de gjorde det. Ett axplock:

• Styrelsemedlemmar kallade serveringspersonal för "Tallinks pigor som bara ska lyda order".
• Styrelsemedlemmar blev som galna när baren stängdes, bröt sig in i sagda bar, och när bartendern påpekade det olämpliga i detta, fick han en knytnäve rakt i plytet så brillarna sprack.
• Därefter försökte de muta bartenders att ha öppet längre än vad de hade tillåtelse till.
• Man sextrakasserade en manlig anställd och försökte släpa med honom till rummet (huruvida det är en man eller kvinna som stod för trakasserierna framgår icke).
• Efter att allt detta gick på röven, satte man sig på kontoret och överlagde - givetvis tokfulla - om vad de skulle göra åt denna motsträviga personal. Förslaget? Att på grund av "dålig service" och "inkompetens" sparka hela fartygets personal och ersätta dem med annan, "och framför allt billigare" personal.
• I efterhand krävde man att få ut namnlistor på besättningen ombord den aktuella kvällen av linjechefen. Hon vägrade gå med på detta, och fick därför sparken.
• Morgonen efter dessa festligheter samlades styrelsen vid frukostbuffén där man borstade i sig medhavd öl och försökte "grilla" bufféfisken i brödrosten. Brödrosten brann.
• Och så det bästa av allt. Styrelsens ordförande tyckte inte att de betedde sig särskilt konstigt. "Det var som en vanlig kryssning - vi var normalberusade", var hans svar.

Dock har de missat att anställningsreglerna inte riktigt ändrats så snabbt. För att kunna sparka hela fartygets personal och ersätta dem med andra, billigare personer måste väl fartyget flaggas om, om jag fattar det hela rätt?

I övrigt kan jag meddela att jag numera har sett den sista delen i Per Flys magnifika trilogi om det danska klassamhället. Den första, "Bänken", får förbehållslöst fem välgräddade kringlor. Den andra, "Arvet", var lite... övertydlig var det någon som sa, och landar bara på 3,5 kringlor. Den sista, "Dråpet", som jag alltså såg igår, får återigen fem väldigt välgräddade kringlor. Den var definitivt den jobbigaste att kolla på.

Dessutom kan här meddelas att Emil Hallfredsson, MFF:s isländske vänsterytter, lämnar klubben. Det är en smula trist, då han är en dribbler av rang och MFF:s nästbästa spelaren under säsongens andra hälft (Jonatan Johansson överlägset bäst). Allsvenskan är en profil fattigare.

Saker som är bättre i teorin än i praktiken

* Att grogga på Martini och mintlikör.

* Att grogga på Martini och mintlikör en måndag.

* Att grogga på Martini och mintlikör en måndag, och jobba.

* Att grogga på Martini och mintlikör en måndag, och jobba med min kompis filosofen Jugge-knall.

* Att jag, trots en fucking workload from fucking hell, överväger att erbjuda mina tränartjänster till ett division sju-gäng i Sörmlands hjärta.

Tro mig, inget av det där funkar i verkligheten.

AIK + AFA

Så är det över. Med tanke på att vi inte hade värvat så mycket innan säsongen, och med tanke på att vi var med och körde om guldet ända in i kaklet, så är jag tämligen nöjd. Bäst i Stockholm. Bäst publiksnitt. Trevligast fotboll. Vad mer kan man önska? Guld, visst, men guld är ändå bara en social konstruktion...

Tydligen attackerade AFA Timbros lokaler med lite klotter och skit som det stod "rör inte min A-kassa på". Mycket, mycket spännande tillvaro vi lever i. För Timbro är ju ansvariga för nedskärningarna? För Timbro är ju fascister? Alltså, jag är inte timbro-it, men rätt ska väl ändå vara rätt någonstans. Jag vet om jag är speciellt förtjust i AFA:s fascistiska politiska strategier, att skrämma politiska motståndare till icke-engagemang (även samma grej med SD i Göteborg...).

Herregud, dessa medelklass AFA-kids, jag är så less på dem. Sen, när de tröttnat på att leka revolutionärer får pappa betala jurist- eller läkarutbildningen och så sitter de och gnäller över skatterna likförbannat, men koketterar samtidigt över sitt "engagerade" förflutna.

Allt medan de som verkligen skulle ha skäl att organisera sig bara försöker bry sig kortsiktigt om att få pengar till hyran och till lite käk. De tar jobb som nattportierer, taxichaufförer eller städare, och anpassar sig till förhållandevis odrägliga villkor istället för att (a) just organisera sig eller, ännu värre (b) vara AFA-idioter.

Varför inte bara organisera sig parlamentariskt? Långsiktigt är det oftast det som ger resultat, iallafall i en hyggligt utvecklad demokrati som den svenska. Jag vet inte, jag kanske är naiv, men det känns inte precis som om revolutionen ligger bakom hörnet.

Jag håller med Göran Johansson, Göteborgs starke man, som tycker att dessa AFA-människor istället borde lägga all sin kraft på demokratiska metoder och demokratisk diskussion, att detta är ett bättre sätt att slå tillbaka mörkerkrafterna inom svensk politik. Medan de håller på som de gör idag är de bara en destruktiv kraft för samhällsbygget.

Lite fotbollsfunderingar

Klockan är runt 13. Jag har just kommit in från en joggingrunda. Känner en uns av vinet jag drack igår bakom ögonlocken samt känner ett uns dåligt samvete över att jag inte vågade se färdigt på skräckfilmen som hyrdes igår (not: jag tar på mig skulden för någon annan här...). Mest av allt känner jag en outsäglig tomhet inför den allsvenska upplösningen. Orkar inte åka in till Råsunda idag (well, var lite sent ute med biljett till norra, och så var det ju det här med pendeln och vädret...), för det kommer ju ändå inte att bli något guld. Får trösta oss med en folköl och glädja oss åt en väl genomförd säsong.

Jag lär väl återkomma med mer av fotbollsanalys vad det lider. Nu är det bara tomhet. Iallafall inför allsvenskan. Håller på att jaga upp mig ordentligt över vad som håller på att hända med min gamla isländska klubb, Akranes. De har tappat 6-7 spelare, rätt så tongivande spelare, från förra året. Nästan alla dessa har lagt av för att en ny styrelse (tillsatt under lite kuppartade former, om jag förstår mina källor korrekt) anställt en ny, mycket kontroversiell tränare (Gudjón Thordarsson). Denne man var förr i tiden känd för att bita öron och näsor av folk han inte gillade, gillade att supa och slåss (då det begav sig, när han tränade klubben 1993-1996). Visserligen hade han ett strålande track-record, och visserligen är han Islands mest framgångsrike förbundskapten, men han är lite hatad efter att Akranes sparkade honom 1996 och så stämde han klubben och norpade åt sig ett par miljoner i skadestånd.

Nåväl. Klubben har alltså anställt denne man för dyra pengar, med konsekvensen att man inte har råd att köpa in något nytt (allt medan FH och KR förstärker något kopiöst, nu senast skrev Bajens Marteinsson på för KR, som i dagsläget har ett mittbackspar av god allsvensk kvalitet, Gunnlaugur Jónsson [f d Bayer Uerdingen, Kongsvinger, Örebro och Akranes] + då Marteinsson). Tvillingarna Arnar och Bjarki lämnar nu Akranes pga. Thordarssons övertagande, och Hafthór Aegirs (en av Islands mest talangfulla lirare) farsa hade skrivit in i sonens kontrakt att om Thordarsson tar över, lämnar sonen klubben. Så nu har denne talang (som IFK Norrköping höll på att kontraktera innan Hafthór mesade ur) valt att gå till konkurrenten Valur. Till detta ska läggas att Igor Pesic, Hjörtur Hjartarsson och en målvakt jag inte kommer ihåg namnet på lämnar klubben. Pálmi Haraldsson, en gammal trotjänare, slutar pga. att jobbet tar för mycket tid.

Jag är mycket oroad över Akranes utveckling. De får inga pengar för spelarna som lämnar dem (vad det verkar), och har alltså inga pengar att värva nytt för. Hela klubben står och faller med två f.d. utlandsproffs (Thordur och Bjarni Gudjónsson, japp, nämnde nya tränarens söner...) samt en uppsjö talangfulla 20-åringar. Det är alltså i princip samma trupp som höll på att åka ut ur isländska högsta ligan i år... minus 6-7 killar ur detta årets startelva! Ja, ja. Den som lever får se. Gudjón gjorde underverk med truppen när den var i ruiner i början av 1990-talet, och han kanske kan trolla nu igen.

Svåra ställningstaganden

Har ni hängt med i det här?

http://sydsvenskan.se/sverige/article192988.ece

Det är alltså en ambassadpraktikant som varit Sverigedemokraternas 5e namn på lundalistan som bloggat om muslimer. Han har muslimhetsat lite grand och haft lite överdrivna litterära metaforer som indirekt jämfört invandring med HIV.

Hursomhelst. Vem som helst som läser killens blogg (http://kentekeroth.sdblog.se/) kan ju konstatera att han inte är något geni direkt. Men, och det här är viktigt, UD:s beslut att sparka honom är märkligt. Deras motiv är att han inte uppgav sitt partimedlemskap vid intervjun för jobbet, och deras motiv är att de inte kan ha en anställd som är med i ett parti som andra partier anser vara odemokratiska.

Hur mycket jag än avskyr Sverigedemokraterna, och hur mycket jag än avskyr hans argumentation, är ett sådant förfarande är grundlagsvidrigt. Hade de haft lust att vara smarta på UD hade de ju förstås bara kunnat argumentera pragmatiskt: "vi är en ambassad som befinner oss i en krigszon där judar och araber skjuter och spränger varandra i bitar. Ambassaden bör förhålla sig neutral i den konflikten. Därför är det ytterst olämpligt att det sitter en person som smutskastar muslimer på denna mycket känsliga arbetsplats. Därför omplacerar vi honom till vår marknadsavdelning i Iran."

Sedan väcker hela den här affären en ytterligare fråga. Sverigedemokraten ifråga är en mycket tydlig israelvän, och i debatten har det antytts att han har ett judiskt förflutet (det kan man i och för sig lätt kolla upp). Men låt oss iallafall säga att han är israelvän och kanske har en koppling till judendomen. Då har jag ändå väldigt svårt att begripa varför man teamar upp sig med Sverigedemokraterna. Borde man inte ta reda på lite grand om partiets historik först? Hur de en gång i tiden samarbetade med förintelseförnekare? Pläderade judehat? Varför teamar israelvänner ihop sig med Sverigedemokraterna? Är det bara så enkelt att "min fiendes fiende" (dvs. alla som hatar muslimer) är min vän?

Nåväl. Detta åsido (detta har stört mig ett tag). På förekommen anledning: Ja, Lunar Park är bra. Det är dramaturgiskt genialt, klaustrofobiskt, översmart men kanske lite väl David Lynchigt på sina ställen. Det finns ingen som kan skildra ensamhet och förfrämligande inför allt det sociala på ett så träffsäkert sätt som Ellis (hela American Psycho är ju en lång masturbationsakt i konsten att beskriva den fullkomliga alieneringen från västerlandets modernisering). Så var det sagt. Har förövrigt själv just börjat läsa Gangsters, men den är lite trögstartad. Jag behöver något lättsmält nu. Kanske jobba istället?

Förövrigt: onsdagskvällens Yo La Tengo-konsert var helt OK, men inte mer. YLT påminner om BQ såtillvida att det är ett band med en massiv produktion i förrådet, och en massiv produktion som dessutom spretar åt en mängd olika håll. Bandet var bäst i de popiga, "punkiga" och lugna bitarna, men det blir för haschsjuttiotal med de långa monotona mangelintrona/outrona, och det är just det "experimentella" som jag är så jääävla less på. Vafan. Gör musik som smäller till hjärtgropen istället för att fucking intellektualisera skiten. Förbandet? Blä. Som ett sämre Kings of Leon, och inte ens orginalet är särskilt bra.

Dålig i magen

Det här med bloggande är ju förstås en bitch. Jag skriver för sällan, och får dåligt samvete för det. Men varför i helvete då? Jag har ingen aning om huruvida någon läser det här. Och jag bryr mig inte. Ändå tar det dåliga samvetet kontrollen, och jag fattar inte den psykologiska mekanismen. Jag fattar att den sparkar in när jag inte tränar som jag ska (och tro mig, det gör jag inte), och jag fattar den när jag inte jobbar som jag ska (som idag...). Men med bloggandet? Eh, fuckit.

Eníhú sitter jag här med en stänk av baksmälla någonstans i plytet. En bisarr liten sittning igår, något att likna vid en gymnasieåterträff. Och ja, alla klyschorna aktiverades: "Nämen ingen har ändrats..."; "Nämen guvakul"; "Det trodde jag alltid, att det skulle bli något av dig....". Ja, ni fattar. Men det var trevligt och jag drack kanske en liten ölis för mycket.

Nåväl. De tre stora grejerna:

• Det jävlarimig snöar. Och det snöar fan katter, hundar och guvetvad. Och snart ska jag ta mig genom denna snöstorm via en 20 minuters promenad till pendeltåget.
• AIK. Jag skiter i vilket nu, säsongen har varit grym. Om nu djurgårdsjävlarna lägger sig eller djurgårdsjävlarfansen stormar planen är det deras business. Vi har gjort en strålande säsong, givet förutsättningarna, och det räcker för mig. Till Råsunda och hylla på söndag.
• Bret Easton Ellis är helt sjuk i huvudet. Jag visste det förstås innan (Less than Zero, American Psycho, Glamorama), men Lunar Park. My godness. Så totalt jävla galen.