Det finns inget som ockuperar min tid så mycket som skidåkning. Jag hatar själv att åka skidor, och är helt värdelös på det. Men som tevesport är det överlägset. Eller närmare bestämt: skidskytte är det bedste, vanlig längdåkning de näst bästa.
Idag startade tour de ski (vanlig längd). Det är ett nytt upplägg, inspirerat av tour de france-upplägget. Många lopp: sprint, lite kortare och lite längre sträckor, blandat klassiskt och fristil. Och så räknas sekunderna ihop, och till slut står en segrare där.
Idag drog härligheten igång. Svenskarna gjorde hyggligt ifrån sig. Min tjej-favvo, Britta Norgren, gjorde strålande ifrån sig (man vilar Charlotte Kalla, hon är bara 19 och ska satsa på junior VM 2007). Britta fyra i prologen; vann sin kvartsfinal på bästa tid, men kom sedan trea i semin och B-finalen pga. lite orutin och brist på fräckhet. Bland herrarna var det bara katastrof rakt igenom, fast inte alls deras eget fel. Det var krockar, vilsekörningar och stavkaputt (nåväl, en hel del var deras eget fel). Den enda allroundåkaren som lyckades någorlunda var det norska underbarnet Northug (21 år). Han kom femma, och bör ha en mkt god chans på att plocka totalen. De stora svenskhoppen i touren, Södergren och Fredriksson, gick inte ens vidare från kvalet...
Det är tour de skin jag lever och dör för under den kommande veckan!
söndag, december 31, 2006
Politiker, skandaler och den representativa demokratins principer
Som sagt, slutet på året. Slutet på året ger alltid anledning till reflektion över vad som skett de senaste 12 månaderna. Funderingen jag nu spottar ur mig är lite skriven i affekt, och jag har inte riktigt funderat kring alla implikationer av funderingen. I grund och botten är funderingen ett erkännande av tanken att vårt politiska system faktiskt är ett ganska elitistiskt system, och ett milt försvar för idén att det faktiskt inte är så fel att acceptera att ett sådant system har vissa förtjänster.
För en lätt desillusionerad fosskare med intresse för samhällsfrågor står en händelse ut som principiellt mest spännande att reflektera över. I samband med den borgerliga regeringsbildningen tvingades inte mindre än två ministrar avgå inom loppet av tio dagar. Fenomenet har blivit sönderdiskuterat av samtliga kommentatorer i hela riket, och undertecknad har absolut noll att tillföra i sakfrågan (för den med dåligt minne handlade det alltså om Maria Borelius skattefifflande och jonglerande med svart arbetskraft, för Cecilia Stegö Chiló handlade det om obetalda tv-licenser renderade i polisanmälan och noll trovärdighet i frågor om public service... dåligt för en blivande kulturminister). Det finns förstås en uppsjö liknande exempel i den moderna svenska politiska historien (vänsterpartisten som skattefuskade och skickade sin väska med taxi etc.; moderaten som porrsurfade på jobbets dator; och mer privata debacle som folkpartisten och miljöpartisten som fyllekörde etc etc).
Det finns inte mycket mer att säga om de enskilda fallen - och det är ingen poäng att dra upp dem igen. Det är privata tragedier med privata implikationer. Däremot har diskussionen kring politikerskandaler, politikers avgångar, och flera av de indignerade försvaren för politikers rätt att bete sig "som folk är mest", principiell bäring på debatten om det representativa politiska systemets natur. Det finns de som ryckt ut och skrikit saker i stil med:
Jag vill påstå att det här försvaret för politiker som på något sätt gjort bort sig i det offentliga är svagt och bygger på en felaktig föreställning om vårt politiska system. Försvaret bygger nämligen på föreställningen att våra förtroendevalda bör utgöra något representativt mikrokosmos av samhället i stort, därigenom avspegla de fel och brister som återfinns hos oss blir representerade och styrda av våra förtroendevalda.
Efter att nyligen ha läst om Bernard Manins alldeles utmärka bok Den representativa demokratins principer påstår jag att detta är en felaktig föreställning. Såhär ligger det nämligen till. Vår representativa demokrati går ut på att för en begränsad tid överlåta rätten att fatta politiska beslut åt ett mindre antal förtroendevalda. Att välja representanter, snarare än att samtliga medborgare direkt deltar i beslutsfattandet själva, är en anpassning av de demokratiska grundprinciperna till de storskaliga nationalstaterna (att jämföra exempelvis med den ytterst småskaliga Athenska stadsstatsdemokratin). Manins poäng är att när vi väl en gång valde att röra oss bort från det direktdemokratiska styrelseskicket till vårt rådande representativa dito, så rörde vi oss i realiteten rört till ett betydligt mer elitistiskt styrelseskick. Hade vi haft lust att designa ett representativt politiskt system där de beslutande församlingarna avspeglade folkmajoritetens alla fel och brister, hade vi låtit slumpen avgöra vilka som skulle styra oss - inte allmänna val. Manin understryker just att de amerikanska grundlagsfäderna högst medvetet valde bort slumpen som urvalsinstrument - precis av den anledningen att de var livrädda för den oförblommande folkliga allmänviljan.
För en lätt desillusionerad fosskare med intresse för samhällsfrågor står en händelse ut som principiellt mest spännande att reflektera över. I samband med den borgerliga regeringsbildningen tvingades inte mindre än två ministrar avgå inom loppet av tio dagar. Fenomenet har blivit sönderdiskuterat av samtliga kommentatorer i hela riket, och undertecknad har absolut noll att tillföra i sakfrågan (för den med dåligt minne handlade det alltså om Maria Borelius skattefifflande och jonglerande med svart arbetskraft, för Cecilia Stegö Chiló handlade det om obetalda tv-licenser renderade i polisanmälan och noll trovärdighet i frågor om public service... dåligt för en blivande kulturminister). Det finns förstås en uppsjö liknande exempel i den moderna svenska politiska historien (vänsterpartisten som skattefuskade och skickade sin väska med taxi etc.; moderaten som porrsurfade på jobbets dator; och mer privata debacle som folkpartisten och miljöpartisten som fyllekörde etc etc).
Det finns inte mycket mer att säga om de enskilda fallen - och det är ingen poäng att dra upp dem igen. Det är privata tragedier med privata implikationer. Däremot har diskussionen kring politikerskandaler, politikers avgångar, och flera av de indignerade försvaren för politikers rätt att bete sig "som folk är mest", principiell bäring på debatten om det representativa politiska systemets natur. Det finns de som ryckt ut och skrikit saker i stil med:
"Måste dagens politiker vara oförvitliga och felfria, begåvade med högre moral än oss andra? Måste de vara övemänniskor? Är inte poängen med vår representativa demokrati att politikerna ska vara som folk är mest? Slarva med kvitton då och då, inte riktigt veta hur sjutton man deklarerar och få lov att råka snatta en toblerone en gång i sitt liv? Är inte det OK? De ska väl vara representativa, inte några moraliska föredömen"Detta är förstås inga autentiska citat. Andemeningen är dock ungefär densamma när både Svennebanan i insändare av allehanda slag och mer eller mindre självutnämnda förstårsigpåare i den mediala debatten ryckt ut till slarvande politikers försvar.
Jag vill påstå att det här försvaret för politiker som på något sätt gjort bort sig i det offentliga är svagt och bygger på en felaktig föreställning om vårt politiska system. Försvaret bygger nämligen på föreställningen att våra förtroendevalda bör utgöra något representativt mikrokosmos av samhället i stort, därigenom avspegla de fel och brister som återfinns hos oss blir representerade och styrda av våra förtroendevalda.
Efter att nyligen ha läst om Bernard Manins alldeles utmärka bok Den representativa demokratins principer påstår jag att detta är en felaktig föreställning. Såhär ligger det nämligen till. Vår representativa demokrati går ut på att för en begränsad tid överlåta rätten att fatta politiska beslut åt ett mindre antal förtroendevalda. Att välja representanter, snarare än att samtliga medborgare direkt deltar i beslutsfattandet själva, är en anpassning av de demokratiska grundprinciperna till de storskaliga nationalstaterna (att jämföra exempelvis med den ytterst småskaliga Athenska stadsstatsdemokratin). Manins poäng är att när vi väl en gång valde att röra oss bort från det direktdemokratiska styrelseskicket till vårt rådande representativa dito, så rörde vi oss i realiteten rört till ett betydligt mer elitistiskt styrelseskick. Hade vi haft lust att designa ett representativt politiskt system där de beslutande församlingarna avspeglade folkmajoritetens alla fel och brister, hade vi låtit slumpen avgöra vilka som skulle styra oss - inte allmänna val. Manin understryker just att de amerikanska grundlagsfäderna högst medvetet valde bort slumpen som urvalsinstrument - precis av den anledningen att de var livrädda för den oförblommande folkliga allmänviljan.
Skälet är enkelt: trots all politikermisstro - eller just orsaken till densamma - tror jag visserligen inte att vi förutsätter att våra politiker ska vara några helgon... men mer eller mindre uttalat/medvetet förutsätter vu att de följer de lagar riksdagen har beslutat, vi förutsätter att de handskas på ett vettigt, icke-korrumperat sätt med de resurser som staten de facto plockar in av oss från skattesedeln (ja, t ex att de inte åker taxi till och från jobbet varje dag, när de bor på gångavstånd...) och vi hoppas att de åtminstone har ambitionen att bete sig lite mer etiskt och moraliskt än folk i gemen.
Politikers uppgift är nämligen långt ifrån enbart att "avspegla folkopinionen", utan också att leda, att föregå med gott exempel att göra oss uppmärksamma på alternativa sätt att vara en dygdig medborgare. Därför kan vi visserligen tycka att det är tragiskt och trist när politiker tvingas avgå efter schabbel i privatlivet, men idéhistoriskt och demokratiteoretiskt kan vi inte försvara deras rätt att sitta kvar efter misstag och missgrepp med hänvisning till den representativa demokratins principer.
lördag, december 30, 2006
Dysterkvistande
Jag älskar det här, slutet på året. Det finns ingen tid på året då jag är bättre på att lura mig själv beträffande saker som "fan, jag är rätt bra ändå" och "fan, nästa år asså, då fan tar jag ännu ett stort steg på karriärstegen", samt "åh, jag köper en ny almanacka, en whiteboard, lite fräsch kontorsutrustning, så blir jag o r g a n i s e r ad"; å visst ja, den härliga "ska börja träna, minst tre gånger i veckan"; ahhhhhh, å naturligtvis "jag ska börja dricka moget, lagom, moderat, vuxet liksom, elegant, bara två glas vin per festkväll".
I mitten av januari börjar jag så kolla hållfastheten i kroken nere i källaren igen. "Pallar den 80 kilo?"Bildligt talat alltså. Livet alltså. Det känns som så... påtvingat ibland.
I mitten av januari börjar jag så kolla hållfastheten i kroken nere i källaren igen. "Pallar den 80 kilo?"Bildligt talat alltså. Livet alltså. Det känns som så... påtvingat ibland.
torsdag, december 28, 2006
Att granska de unga, välsmorda munlädren
Han rankas som en av Sveriges 100 makthavare. De är så duktiga, PM Nilsson och Wolodarski. Unga, smarta män som vågar säga ifrån på landets mest lästa ledar- och debattsidor. Och jag har verkligen ingenting emot dem, varken privat eller särskilt mycket ideologiskt/intellektuellt. Däremot tycker jag att de behöver granskas och kommenteras. Och jag säger inte att Linderborg och Wijk har rätt, jag säger bara att texter av det här slaget behövs i den offentliga debatten. PM Nilsson, som gärna ser till att andra offentliga debattörer får sina fiskar varma (det var väl han, om jag inte minns fel, som på ett ganska bra sätt tryckte till Ulf Bjereld härommånaden), får sina egna fiskar åtminstone lite uppvärmda.
Granskarna måste granskas; och när de granskas lite roligt, lite elakt och lite draget till sin spets, då blir åtminstone jag underhållen. Och jag tycker faktiskt att det är hög tid att man börjar ta Wollos och PM:s texter för just texter i den offentliga debatten, och inte hela tiden låta dem åtföljas av ett "åh så ung han är, och så smart!!!" (och ja, nåväl, PM är inte så jävla ung längre...).
Granskarna måste granskas; och när de granskas lite roligt, lite elakt och lite draget till sin spets, då blir åtminstone jag underhållen. Och jag tycker faktiskt att det är hög tid att man börjar ta Wollos och PM:s texter för just texter i den offentliga debatten, och inte hela tiden låta dem åtföljas av ett "åh så ung han är, och så smart!!!" (och ja, nåväl, PM är inte så jävla ung längre...).
söndag, december 24, 2006
Jul-lista
Julafton. Och jag tänkte lista allt sådant jag hatar, för det är lätt att tänka på sånt när man är typ... vaken. Men det blev en alldeles för lång lista, så istället för att resignera började jag helt enkelt tänka på allt sådant som gör att jag ändå inte förlorar hoppet om livet. Listan är enkel:
1. Jag själv. För att jag är så rolig och fantastisk; det gör det så mycket lättare att härda ut. Tänk bara på alla bra skämt jag tänkt ut! Fan, utan mig hade livet nog inte varit värt att leva. Jag är den bäste följeslagare jag kan tänka mig
2. Min tjej. Hon är rolig, smart och söt. Och lite grejer till, men dem har ni inte med att göra.
3. Vännerna. Det finns så många människor i min omgivning som kryddar till livet, som t ex Jerker, Jörgen, PSW, Andreas, Johan... och många, många fler. Inga fler nämnda, inga fler glömda. Men cheezus. Vilka mänsker!
4. BQ:s platta "Family Affair" och Mabd:s låt "Nu är det helg igen". Egentligen utgör dessa två saker en samlingsetikett för allt konstnärligt i film, litteratur och musikväg som gör tillvaron lite uthärdligare; gör det så mycket lättare att stå ut.
5. Alkohol. Oj, så trist mitt liv vore utan dig. Min bäste vän och min värste fiende. Can´t live without it, can´t shoot it.
Sådärja. Nu kan jag återvända till ölen och snapsen.
Allt sådant jag hatar? Vi tar det en annan gång... När jag tagit friår och orkat skriva ned de 11 000 punkterna.
1. Jag själv. För att jag är så rolig och fantastisk; det gör det så mycket lättare att härda ut. Tänk bara på alla bra skämt jag tänkt ut! Fan, utan mig hade livet nog inte varit värt att leva. Jag är den bäste följeslagare jag kan tänka mig
2. Min tjej. Hon är rolig, smart och söt. Och lite grejer till, men dem har ni inte med att göra.
3. Vännerna. Det finns så många människor i min omgivning som kryddar till livet, som t ex Jerker, Jörgen, PSW, Andreas, Johan... och många, många fler. Inga fler nämnda, inga fler glömda. Men cheezus. Vilka mänsker!
4. BQ:s platta "Family Affair" och Mabd:s låt "Nu är det helg igen". Egentligen utgör dessa två saker en samlingsetikett för allt konstnärligt i film, litteratur och musikväg som gör tillvaron lite uthärdligare; gör det så mycket lättare att stå ut.
5. Alkohol. Oj, så trist mitt liv vore utan dig. Min bäste vän och min värste fiende. Can´t live without it, can´t shoot it.
Sådärja. Nu kan jag återvända till ölen och snapsen.
Allt sådant jag hatar? Vi tar det en annan gång... När jag tagit friår och orkat skriva ned de 11 000 punkterna.
lördag, december 23, 2006
Matematik
Jag begriper aldrig sådant här.
7 av 10 män har mindre sex än vanligt under julen, 9 av 10 kvinnor har mindre sex än vanligt under julen. Är det något mätfel inblandat här? Eller handlar det om homosexuella upplevelser också? Borde inte den där siffran gå jämnt ut. Ni som hängde med på matte- och statistiklektionerna får gärna enlighten me. För jag orkar inte tänka efter själv nu. Dan före dopparedan implicerar ju faktiskt öl och vin. Kanske lite glögg. Jag är förvirrad, och blir inte mindre förvirrad av sådana här mattegåtor som pockar på.
Edit: egentligen är det väl kanske inte konstigt. Om vi antar att det rör sig om hetersexuellt sex (vilket jag inte är säker på att siffrorna handlar om), kan skevheten förklaras av att det finns några damer i populationen som beppar friskt med flera karlar. Då blir nuffrerna begripliga.
7 av 10 män har mindre sex än vanligt under julen, 9 av 10 kvinnor har mindre sex än vanligt under julen. Är det något mätfel inblandat här? Eller handlar det om homosexuella upplevelser också? Borde inte den där siffran gå jämnt ut. Ni som hängde med på matte- och statistiklektionerna får gärna enlighten me. För jag orkar inte tänka efter själv nu. Dan före dopparedan implicerar ju faktiskt öl och vin. Kanske lite glögg. Jag är förvirrad, och blir inte mindre förvirrad av sådana här mattegåtor som pockar på.
Edit: egentligen är det väl kanske inte konstigt. Om vi antar att det rör sig om hetersexuellt sex (vilket jag inte är säker på att siffrorna handlar om), kan skevheten förklaras av att det finns några damer i populationen som beppar friskt med flera karlar. Då blir nuffrerna begripliga.
torsdag, december 21, 2006
Humor och Ansvarskommittén: en ovanlig kombination
Det här debattinlägget är lite roligt (as far as roligt goes i de här sammanhangen).
Egentligen inte så mycket för att det är tre landshövdingar som gråter och är ledsna över att Ansvarskommittén fört fram tanken på att slopa den nuvarande länsstrukturen och införa ett slags storregioner (och därmed, med stor sannolikhet, slopa landshövdingarna i den svenska regionala röran). De tre landshövdingarnas förordnanden har nog gått ut för länge sedan innan en sådan ommöblering i den institutionella strukturen äger rum.
Nej, mest rolig är den för att de tre landshövdingarnas starkaste argument mot en dylik reform är de inte "inte märkt något folkligt tryck för att stöpa om den länsindelning som vi har." Argumentet är roligt mot bakgrund av att dessa tre herrar är statens förlängda arm ute i den svenska mellannivån och sitter där helt utan folklig förankring själva; de är politiskt utplacerade politruker, ingalunda folkligt valda. Så just de sitter knappast i en position att raljera om demokratisk legitimitet.
Argumentet är, förutom att vara roligt, dåligt. Vad är det för samhällsvetenskaplig lag som säger att reformer av olika slag, särskilt sådana som rör den administrativa strukturen, måste föregås av ett "folkligt tryck" innan de implementeras? Vi lever inte i en opinionsmätningsdemokrati. De politiska ledarna har ett ansvar att just leda folket också. De sitter på enorma utredningsresurser och har därigenom ett överlägset kunskapsövertag gentemot medborgarna. Om nu Ansvarskommittén har kommit fram till att det finns goda skäl att tro att den föreslagna ordningen leder till ökade effektivitets- och demokrativinster på sikt, och om nu riksdagen klubbar igenom ett sådant förslag, är det bara att säga bock och tack utan att passera gå.
För den som upplever min argumentationslinje ovan elitistisk och odemokratisktrekommenderar jag en läsning av Bernard Manins Den representativa demokratins principer. He´ll set you straight. Argumentet är elitistiskt, men knappast odemokratiskt, givet det sätt vi valt att utforma våra demokratiska institutioner.
Egentligen inte så mycket för att det är tre landshövdingar som gråter och är ledsna över att Ansvarskommittén fört fram tanken på att slopa den nuvarande länsstrukturen och införa ett slags storregioner (och därmed, med stor sannolikhet, slopa landshövdingarna i den svenska regionala röran). De tre landshövdingarnas förordnanden har nog gått ut för länge sedan innan en sådan ommöblering i den institutionella strukturen äger rum.
Nej, mest rolig är den för att de tre landshövdingarnas starkaste argument mot en dylik reform är de inte "inte märkt något folkligt tryck för att stöpa om den länsindelning som vi har." Argumentet är roligt mot bakgrund av att dessa tre herrar är statens förlängda arm ute i den svenska mellannivån och sitter där helt utan folklig förankring själva; de är politiskt utplacerade politruker, ingalunda folkligt valda. Så just de sitter knappast i en position att raljera om demokratisk legitimitet.
Argumentet är, förutom att vara roligt, dåligt. Vad är det för samhällsvetenskaplig lag som säger att reformer av olika slag, särskilt sådana som rör den administrativa strukturen, måste föregås av ett "folkligt tryck" innan de implementeras? Vi lever inte i en opinionsmätningsdemokrati. De politiska ledarna har ett ansvar att just leda folket också. De sitter på enorma utredningsresurser och har därigenom ett överlägset kunskapsövertag gentemot medborgarna. Om nu Ansvarskommittén har kommit fram till att det finns goda skäl att tro att den föreslagna ordningen leder till ökade effektivitets- och demokrativinster på sikt, och om nu riksdagen klubbar igenom ett sådant förslag, är det bara att säga bock och tack utan att passera gå.
För den som upplever min argumentationslinje ovan elitistisk och odemokratisktrekommenderar jag en läsning av Bernard Manins Den representativa demokratins principer. He´ll set you straight. Argumentet är elitistiskt, men knappast odemokratiskt, givet det sätt vi valt att utforma våra demokratiska institutioner.
Att sparka på en död häst, sen skjuta den
När jag spelade fotboll hade jag en specialitet. Jag var alltid tvåa eller trea på bollen, kom sent in i situationerna, vilket alltid, jag skriver alltid, ledde till enormt fult spel, skador och gula kort. Jag tänkte fortsätta med exakt den attityden nu, och ge mig på att sparka på en för länge sedan död häst, sen kanske också skjuta den, och eventuellt också sticka ett par knivar i densamma.
Temat är alltså studenter i allmänhet och lärarstudenter i synnerhet. Den senare tematiken är synnerligen på tapeten för närvarande. Idag skriver spionkungen (f.d. Leijonkungen) på DN-debatt om reformer som ska höja kvaliteten på lärarutbildningen. Spionkungen hänger förstås här på en bandwagon som startades i och med denna DN-debatt, där Högskoleverket sågade lärarutbildningen någonstans i nivå med att knappt lilltån blev kvar.
Take my word for it: jag har undervisat ett bra tag på två av våra större universitet och två av våra regionala högskolor. Det finns åtminstone tre stora problem med dagens studenter (och jag upplever det som en stor skillnad jämfört med för bara, säg, 10 år sedan). Dessa tre problem är, i tur och ordning (dock utan inbördes rangordning):
Hela poängen med detta utfall är förstås inte att smutskasta studenterna eller ens universitetsutbildningarna. Problemet börjar förstås långt, långt tidigare. De tre beskrivna kompetensområdena ovan är något man tillgodogör sig långt tidigare än när man påbörjat sina universitetsstudier.
Så, 10 000 kronorsfrågan är förstår om Spionkungens förslag till reformer av lärarutbildningen verkligen kommer att leda till bättre lärare. Kanske på marginalen. En och annan student kommer säkert att bli en bättre lärare med den föreslagna reformen. Men insatserna måste såklart in långt, långt tidigare: den empiriska kunskapsnivån, den kritiska och analytiska grundhållningen och språk- och grammatikkunskaper tillgodogör vi oss naturligtvis i grundskolan.
Här sluts naturligtvis cirkeln. Hur ska dagens utexaminerade lärargeneration kunna boosta våra barns kunskapsnivå, analysförmåga och språkkunskaper när de själva inte behärskar den? Problemet är i högsta grad allvarligt och besvärligt. Det krävs nog fan så mycket mer än det Spionkungen föreslår och alla nya insatser i grundskolan som Spion-Björklund spekulerar kring. Ett tips från en i förskingringen som en gång övervägde lärarkarriären (och hade nog blivit jävligt bra på det!): gör något, vadsomhelst, för att höja statusen på läraryrket! Annars kommer vi aldrig att kunna vända på den här skutan.
Temat är alltså studenter i allmänhet och lärarstudenter i synnerhet. Den senare tematiken är synnerligen på tapeten för närvarande. Idag skriver spionkungen (f.d. Leijonkungen) på DN-debatt om reformer som ska höja kvaliteten på lärarutbildningen. Spionkungen hänger förstås här på en bandwagon som startades i och med denna DN-debatt, där Högskoleverket sågade lärarutbildningen någonstans i nivå med att knappt lilltån blev kvar.
Take my word for it: jag har undervisat ett bra tag på två av våra större universitet och två av våra regionala högskolor. Det finns åtminstone tre stora problem med dagens studenter (och jag upplever det som en stor skillnad jämfört med för bara, säg, 10 år sedan). Dessa tre problem är, i tur och ordning (dock utan inbördes rangordning):
- Bristande empirisk kunskapsnivå. Det händer att man, som svensk universitetsstuderande, inte vet skillnaden på riksdag och regering; på landsting och länsstyrelse; på kommunfullmäktige och stadsdelsnämnd. Triviala exempel kanske, men listan kan göras längre. Intrycket är att gymnasiet inte fyllt studenterna med nödvändig institutionalia för att kunna ta till sig en högre utbildning med ett lite mer abstrakt tänkande.
- Bristande analytisk grundhållning till de uppgifter som tilldelas. Studenterna har problem att ta itu med "varför"-frågor, utan väljer allt som oftast oerhört enkla utvägar när de ska lösa konkreta frågor och problem, dvs. de väljer oftast att beskriva saker och ting istället för att reflektera mer principiellt, abstrakt och analytiskt kring de frågor de tilldelas. Detta är naturligtvis en konsekvens av deras bristande empiriska kunskapsnivå: det är svårt att reflektera principiellt, abstrakt och analytiskt om man hela tiden måste först uppdatera den empiriska kunskapsbanken innan den vetenskapliga analysen sparkas igång. Det är klart att man inte hinner med den senare - och akademiskt centrala - delen.
- Bristande formalia, språk- och grammatikkunskaper. Inom samhällsvetenskaperna är det skrivna språket vårt viktigaste verktyg. Därför är det extremt allvarligt (och väldigt besvärande för en lärare...) att dagens studenter inte behärskar det skrivna språket. Även väldigt ambitiösa och analytiskt skickliga studenter lider av detta bekymmer: att inte kunna formulera sammanhängande meningar, att inte kunna stava (trots Words stavningskontroller!!!), att inte behärska grundläggande formaliakunskaper (styckeindelning, rubriknivåer, rubriksättning etc etc).
Hela poängen med detta utfall är förstås inte att smutskasta studenterna eller ens universitetsutbildningarna. Problemet börjar förstås långt, långt tidigare. De tre beskrivna kompetensområdena ovan är något man tillgodogör sig långt tidigare än när man påbörjat sina universitetsstudier.
Så, 10 000 kronorsfrågan är förstår om Spionkungens förslag till reformer av lärarutbildningen verkligen kommer att leda till bättre lärare. Kanske på marginalen. En och annan student kommer säkert att bli en bättre lärare med den föreslagna reformen. Men insatserna måste såklart in långt, långt tidigare: den empiriska kunskapsnivån, den kritiska och analytiska grundhållningen och språk- och grammatikkunskaper tillgodogör vi oss naturligtvis i grundskolan.
Här sluts naturligtvis cirkeln. Hur ska dagens utexaminerade lärargeneration kunna boosta våra barns kunskapsnivå, analysförmåga och språkkunskaper när de själva inte behärskar den? Problemet är i högsta grad allvarligt och besvärligt. Det krävs nog fan så mycket mer än det Spionkungen föreslår och alla nya insatser i grundskolan som Spion-Björklund spekulerar kring. Ett tips från en i förskingringen som en gång övervägde lärarkarriären (och hade nog blivit jävligt bra på det!): gör något, vadsomhelst, för att höja statusen på läraryrket! Annars kommer vi aldrig att kunna vända på den här skutan.
onsdag, december 20, 2006
Ännu en dag i textfabriken
Det är länge sedan, jag vet. Men det är ändå inte så många som lider av det. Mest är det förstås jag, som ser ett värde i att anteckna halvsmarta jag saker jag kommer att tänka på då och då. Att jag inte antecknar på en lång tid betyder alltså inte att jag inte haft tid, utan mer att jag faktiskt inte tänkt en enda smart tanke. Inte ens halvsmart.
Så då får det bli sådana här mellanbloggar ibland. Jag kan t ex notera Kognitiv beteendeterapi-forskarna försöker flytta fram sina positioner på brännpunkt med en argumentation som påminner om den jag förde i mitt tidigare inlägg (de är ju förstås mycket mer rakt på sak och smartare och gedigna etc, men ändå). Det är viktigt det här, hörrni, att vi tillsammans för kampen mot det vansinniga flummet som ockuperar forskarvärlden här och var. Som min gode vän John Bubber redan påpekat, är tidskriften Folkvett ett fint forum för en sådan kamp; men det krävs också regelrätta frontalangrepp i hemmamiljöerna; öga-mot-öga, mot flumforskeriet, på plats. På institutionerna, på konferenserna, i fikarummen etc, etc.
Förövrigt var det länge sedan jag skrev om skidskyttet. Jag vet egentligen inte varför, för det engagerar mig något enormt. Anna-Carin Olofsson har haft en knackig start på säsongen, men har ändå plockat några pallplatser och en seger. Helena Jonsson har tagit ett rejält kliv upp i världseliten och ska nu, om prognoserna håller, ha etablerat sig topp 15 i Världscupen under andra halvan av den här säsongen. Tilläggas bör också (som jag tidigare bara knappt vågat drömma om) att damernas stafettgäng verkligen, verkligen har lyckats lååångt över förväntan (en fjärde- och en femteplats). Det är riktigt bra, särskilt som de är fem stycken som nu tampas om de fyra platserna (eller ja, tre, närmare bestämt: Johanna Holma, Sofia Domeij och Anna-Maria Nilsson; ACO och Helena är ju givna). Dessutom påstår de riktiga experterna att det finns superduktiga yngre tjejer på väg upp, så framtiden är mycket ljus. Skidskytte är faktiskt den ultimata tevesporten, I'm tellin'ya!!!
Lika glädjande är faktiskt Charlotte Kallas framfart i "vanliga" skidspår; och på ett privat plan lyfts jag upp av tanken att Britta Norgren börjar långsamt hitta tillbaka till formen. Hennes slutsträcka i damstafetten förra helgen var en rysare. Jag unnar henne verkligen, verkligen att komma upp till den nivå hon hade under OS, så att insatsen där inte bara framstår som en slump. Jag hoppas innerligt att damerna äntligen, äntligen får placera sig högt upp i världscupen och etablera sig själva inom världseliten.
Så då får det bli sådana här mellanbloggar ibland. Jag kan t ex notera Kognitiv beteendeterapi-forskarna försöker flytta fram sina positioner på brännpunkt med en argumentation som påminner om den jag förde i mitt tidigare inlägg (de är ju förstås mycket mer rakt på sak och smartare och gedigna etc, men ändå). Det är viktigt det här, hörrni, att vi tillsammans för kampen mot det vansinniga flummet som ockuperar forskarvärlden här och var. Som min gode vän John Bubber redan påpekat, är tidskriften Folkvett ett fint forum för en sådan kamp; men det krävs också regelrätta frontalangrepp i hemmamiljöerna; öga-mot-öga, mot flumforskeriet, på plats. På institutionerna, på konferenserna, i fikarummen etc, etc.
Förövrigt var det länge sedan jag skrev om skidskyttet. Jag vet egentligen inte varför, för det engagerar mig något enormt. Anna-Carin Olofsson har haft en knackig start på säsongen, men har ändå plockat några pallplatser och en seger. Helena Jonsson har tagit ett rejält kliv upp i världseliten och ska nu, om prognoserna håller, ha etablerat sig topp 15 i Världscupen under andra halvan av den här säsongen. Tilläggas bör också (som jag tidigare bara knappt vågat drömma om) att damernas stafettgäng verkligen, verkligen har lyckats lååångt över förväntan (en fjärde- och en femteplats). Det är riktigt bra, särskilt som de är fem stycken som nu tampas om de fyra platserna (eller ja, tre, närmare bestämt: Johanna Holma, Sofia Domeij och Anna-Maria Nilsson; ACO och Helena är ju givna). Dessutom påstår de riktiga experterna att det finns superduktiga yngre tjejer på väg upp, så framtiden är mycket ljus. Skidskytte är faktiskt den ultimata tevesporten, I'm tellin'ya!!!
Lika glädjande är faktiskt Charlotte Kallas framfart i "vanliga" skidspår; och på ett privat plan lyfts jag upp av tanken att Britta Norgren börjar långsamt hitta tillbaka till formen. Hennes slutsträcka i damstafetten förra helgen var en rysare. Jag unnar henne verkligen, verkligen att komma upp till den nivå hon hade under OS, så att insatsen där inte bara framstår som en slump. Jag hoppas innerligt att damerna äntligen, äntligen får placera sig högt upp i världscupen och etablera sig själva inom världseliten.
söndag, december 10, 2006
Deprimerande fakta
Förra söndagen gick det en alldeles förträfflig dokumentär på SVT, "Den deprimerade reportern". Kortfattat: en reporter (Per Lapins) skulle göra ett reportage om depressioner och att ta sig ur depressioner. Han har själv alltid haft depressionstendenser, blev själv deprimerad under arbetet med filmen, och vände så småningom kameran mot sig själv och sin kamp mot depressionen.
Reportern var ovanligt väl utrustad för att kunna ta sig an företaget att arbeta sig ur depressionen. Han hade gjort gedigen research och läst SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) forskningsöversikter över de metoder som finns på marknaden för att behandla depressioner.
I reportaget satte reportern fingret på ett par, i mitt tycke, centrala ting. Det första var att även om du själv vet precis vilken behandling du vill ha och är väldigt motiverad, så kan det ta mycket lång tid att få den effektiva vård du önskar (i reportens fall elchocker). Det andra var att väldigt många människor går runt därute med obehandlade depressioner. Antagligen skulle det vara samhällsekonomiskt extremt lönsamt om de fick en effektiv vård, snabbt. Det tredje var ett mycket intressant faktum, nämligen att de dokumenterat mest verkningsfulla sätten att behandla depressioner är i tur och ordning, eller i kombination:
Från min egen forskarbusiness känner jag ju förstås igen fenomenet. Paradexemplet är genusforskaren Eva Lundgren, som gjort karriär på ganska skakig grund. Hela hennes empiriska forskning går inte att validera, varför också hennes slutsatser måste betraktas som enormt... skakiga. Detta är ju common-sense för de flesta, men inte för hennes tillskyndare, som i en DN-debatt gått ut och hävdat att de professorer som blev tillsatta att granska hennes forskning (en mycket välmeriterad manlig statsvetarprofessor och en mycket välmeriterad kvinnlig professor i vetenskapsteori) inte var tillräckligt kompetenta (se: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=502422&previousRenderType=2). Bland annat hänvisade hennes försvarare just till att dessa två skickliga, välmeriterade professorer stod för en "positivistisk vetenskapssyn".
(För den som orkar intressera sig för dessa ting, kolla upp de två professorernas, hmmm, kritik mot Eva Lundgrens forskning på http://www.samfak.uu.se/rapporter/Granskarnas_rapport.pdf, sen har bl a Bo Rothstein skrivit en drapa om det här 3 juni förra året). En av kritikpunkterna formulerades såhär av professor Margareta Hallberg:
Sammantaget har vår granskning identifierat flera allvarliga problem i Lundgrens forskning. Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag. För min del betyder det att trovärdigheten i Lundgrens forskning måste ifrågasättas. Vilka slutsatser som bör dras av detta vill jag dock överlåta åt Uppsala universitet att avgöra.
Men, liksom i fallet med försvaret för den psykodynamiska terapin, förkastas alltså detta som positivistisk vetenskapssyn.
Nu är det så att man ju skulle kunna låta bli att uppröras över detta, och tänka att det bara handlar om några äregiriga forskare som slåss uppe i sina elfenbenstorn och att detta inte får några som helst konsekvenser för samhället. Detta vore en fullkomligt felaktig slutsats, och det är just därför som vi faktiskt måste bry oss om vad som händer i forskningen.
I fallet med Per Lapins dokumentär om depressioner är det rätt uppenbart: mängder av svenskar mår dåligt, och mängder av svenskar betalar mängder av pengar till psykodynamiskt orienterade psykologer... utan att det finns några som helst bevis för att det fungerar. Visst: det KAN fungera, men vi VET INTE (för de vägrar låta sig undersökas enligt de "positivistiska kriterier" som exempelvis SBU utgår från). Som den deprimerade reportern konstaterade i sin chatt efter att programmet sände så är det ALLTID något misstänkt när olika branscher vägrar låta sig undersökas. Alltså är det inte bara så att människor går runt och betalar för en behandling som de troligen inte blir bättre av (och därigenom inte får en verkningsfull behandling som skulle kunna ta dem ur depressionsträsket; och spara skattebetalarna ett gäng extra miljoner för sjukskrivningar); det är också så att det går runt en massa psykodynamiska psykologer och tjänar sig en rejäl hacka på detta.
I fallet med Eva Lundgren finns också samhällseffekter. På Wikipedia kan vi läsa att Eva Lundgrens anhängare anser att hennes forskning påverkat många inom det offentliga Sverige som arbetar yrkesmässigt, politiskt eller ideellt mot den form av "normaliserat våld" som hennes forskning "visat" sig existera i samhället. Bland de mer kända är före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg, ideellt arbetande kvinnor och män i landets olika kvinnojourer och ROKS samt personal inom vård, polis- och rättsväsen och socialvård.
Så: hennes forskningsresultat, och de policyrekommendationer som följer av detta, har fått återverkan på hur problemet med mäns våld mot kvinnor angrips av det offentliga Sverige. Om nu hennes slutsatser är fel och baserar sig på skakigt material kanske inte detta är så helt lyckat. För, ja, metaforen är kanske inte mitt i prick, men tänk såhär: Om en läkare ger dig diagnosen "bruten arm" och rekommenderar "amputation", när du i själva verket har tennisarmbåge och behöver vila lite grand, blir det en sjuhelvetes skillnad...
OK. Jag vet att det kanske är lite rörigt, och inte blir det bättre av att jag är så pissig på att länka. Men jag är trött och lite borta såhär på söndagskvällen, men ni greppar poängen. Det här med vetenskapsteori är viktigt, och det här med forskning är jätteviktigt. Det spelar roll, får konsekvenser.
Det finns andra som skriver mycket mer initierat om det här, kolla upp dem om ni intresserar er för dessa frågor.
http://www.vof.se/folkvett/20062lundgren.html (Om Lundgren-affären).
http://www.vof.se/folkvett/20061ledare.html (Om Lundgren-affären).
http://johnbubber.blogspot.com/2006/12/matematik-i-samhllsvetenskapen.html (Lite mer allmänt om redlighet i forskningen).
http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2005/11/29/vad-hnder-nr-forskare-inte-vill-lmna-ut-data.html (Mer allmänt om redlighet i forskningen, och lite om Lundgren).
Så, nu vill sambon kolla på julkalendern. Stå ut med att jag inte orkar gå över språket och dylikt. Och kolla för guds skull på Per Lapins dokumentär, den ligger ute fortfarande, men jag kan inte länka på något snyggt sätt. Inte på något fult heller för den delen. Men den är värd att titta på.
Reportern var ovanligt väl utrustad för att kunna ta sig an företaget att arbeta sig ur depressionen. Han hade gjort gedigen research och läst SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) forskningsöversikter över de metoder som finns på marknaden för att behandla depressioner.
I reportaget satte reportern fingret på ett par, i mitt tycke, centrala ting. Det första var att även om du själv vet precis vilken behandling du vill ha och är väldigt motiverad, så kan det ta mycket lång tid att få den effektiva vård du önskar (i reportens fall elchocker). Det andra var att väldigt många människor går runt därute med obehandlade depressioner. Antagligen skulle det vara samhällsekonomiskt extremt lönsamt om de fick en effektiv vård, snabbt. Det tredje var ett mycket intressant faktum, nämligen att de dokumenterat mest verkningsfulla sätten att behandla depressioner är i tur och ordning, eller i kombination:
- Elchocker
- Medicinering
- Ljusterapi
- Kognitiv beteendeterapi
Från min egen forskarbusiness känner jag ju förstås igen fenomenet. Paradexemplet är genusforskaren Eva Lundgren, som gjort karriär på ganska skakig grund. Hela hennes empiriska forskning går inte att validera, varför också hennes slutsatser måste betraktas som enormt... skakiga. Detta är ju common-sense för de flesta, men inte för hennes tillskyndare, som i en DN-debatt gått ut och hävdat att de professorer som blev tillsatta att granska hennes forskning (en mycket välmeriterad manlig statsvetarprofessor och en mycket välmeriterad kvinnlig professor i vetenskapsteori) inte var tillräckligt kompetenta (se: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=502422&previousRenderType=2). Bland annat hänvisade hennes försvarare just till att dessa två skickliga, välmeriterade professorer stod för en "positivistisk vetenskapssyn".
(För den som orkar intressera sig för dessa ting, kolla upp de två professorernas, hmmm, kritik mot Eva Lundgrens forskning på http://www.samfak.uu.se/rapporter/Granskarnas_rapport.pdf, sen har bl a Bo Rothstein skrivit en drapa om det här 3 juni förra året). En av kritikpunkterna formulerades såhär av professor Margareta Hallberg:
Sammantaget har vår granskning identifierat flera allvarliga problem i Lundgrens forskning. Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag. För min del betyder det att trovärdigheten i Lundgrens forskning måste ifrågasättas. Vilka slutsatser som bör dras av detta vill jag dock överlåta åt Uppsala universitet att avgöra.
Men, liksom i fallet med försvaret för den psykodynamiska terapin, förkastas alltså detta som positivistisk vetenskapssyn.
Nu är det så att man ju skulle kunna låta bli att uppröras över detta, och tänka att det bara handlar om några äregiriga forskare som slåss uppe i sina elfenbenstorn och att detta inte får några som helst konsekvenser för samhället. Detta vore en fullkomligt felaktig slutsats, och det är just därför som vi faktiskt måste bry oss om vad som händer i forskningen.
I fallet med Per Lapins dokumentär om depressioner är det rätt uppenbart: mängder av svenskar mår dåligt, och mängder av svenskar betalar mängder av pengar till psykodynamiskt orienterade psykologer... utan att det finns några som helst bevis för att det fungerar. Visst: det KAN fungera, men vi VET INTE (för de vägrar låta sig undersökas enligt de "positivistiska kriterier" som exempelvis SBU utgår från). Som den deprimerade reportern konstaterade i sin chatt efter att programmet sände så är det ALLTID något misstänkt när olika branscher vägrar låta sig undersökas. Alltså är det inte bara så att människor går runt och betalar för en behandling som de troligen inte blir bättre av (och därigenom inte får en verkningsfull behandling som skulle kunna ta dem ur depressionsträsket; och spara skattebetalarna ett gäng extra miljoner för sjukskrivningar); det är också så att det går runt en massa psykodynamiska psykologer och tjänar sig en rejäl hacka på detta.
I fallet med Eva Lundgren finns också samhällseffekter. På Wikipedia kan vi läsa att Eva Lundgrens anhängare anser att hennes forskning påverkat många inom det offentliga Sverige som arbetar yrkesmässigt, politiskt eller ideellt mot den form av "normaliserat våld" som hennes forskning "visat" sig existera i samhället. Bland de mer kända är före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg, ideellt arbetande kvinnor och män i landets olika kvinnojourer och ROKS samt personal inom vård, polis- och rättsväsen och socialvård.
Så: hennes forskningsresultat, och de policyrekommendationer som följer av detta, har fått återverkan på hur problemet med mäns våld mot kvinnor angrips av det offentliga Sverige. Om nu hennes slutsatser är fel och baserar sig på skakigt material kanske inte detta är så helt lyckat. För, ja, metaforen är kanske inte mitt i prick, men tänk såhär: Om en läkare ger dig diagnosen "bruten arm" och rekommenderar "amputation", när du i själva verket har tennisarmbåge och behöver vila lite grand, blir det en sjuhelvetes skillnad...
OK. Jag vet att det kanske är lite rörigt, och inte blir det bättre av att jag är så pissig på att länka. Men jag är trött och lite borta såhär på söndagskvällen, men ni greppar poängen. Det här med vetenskapsteori är viktigt, och det här med forskning är jätteviktigt. Det spelar roll, får konsekvenser.
Det finns andra som skriver mycket mer initierat om det här, kolla upp dem om ni intresserar er för dessa frågor.
http://www.vof.se/folkvett/20062lundgren.html (Om Lundgren-affären).
http://www.vof.se/folkvett/20061ledare.html (Om Lundgren-affären).
http://johnbubber.blogspot.com/2006/12/matematik-i-samhllsvetenskapen.html (Lite mer allmänt om redlighet i forskningen).
http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2005/11/29/vad-hnder-nr-forskare-inte-vill-lmna-ut-data.html (Mer allmänt om redlighet i forskningen, och lite om Lundgren).
Så, nu vill sambon kolla på julkalendern. Stå ut med att jag inte orkar gå över språket och dylikt. Och kolla för guds skull på Per Lapins dokumentär, den ligger ute fortfarande, men jag kan inte länka på något snyggt sätt. Inte på något fult heller för den delen. Men den är värd att titta på.
lördag, december 09, 2006
Navigera mellan blindskär
December är en månad to look out for. Det är så mycket sociala sammankomster som skall hinnas med. Julbord hit, "gamla-kompisar-ska-catcha-upp"-dit, och en massa annat smått och gott. För en person med ett så dubiöst förhållande till till alkohol som jag själv har blir det en navigera mellan blindskären.
Som igår exempelvis: MABD spelade i Eskilstuna. Jag och sambon tog in på hotell, åt på Eskilstunas finaste restaurang (Älgköttbullar med potatispuré) och gick sedan på rockklubb. Mattias och vänner gjorde bra ifrån sig, trots dålig uppslutning från Eskilstuna-kidsen (typ 15 personer som verkligen brydde sig om själva spelningen...). Intensiteten kompenserade kanske brist på flygtimmar i replokalen, och inte minst var det en visuell upplevelse (de ser för roliga ut). Efteråt bjöds det på lite mellanöl, vin och tequila; men för min och sambons del hölls det inom rimliga gränser. Så just det blindskäret seglade jag elegant förbi. Men det kommer fler, jobbigare uppgifter framöver.
Av den gångna tidens politiska händelser kan man slå fast att:
Som igår exempelvis: MABD spelade i Eskilstuna. Jag och sambon tog in på hotell, åt på Eskilstunas finaste restaurang (Älgköttbullar med potatispuré) och gick sedan på rockklubb. Mattias och vänner gjorde bra ifrån sig, trots dålig uppslutning från Eskilstuna-kidsen (typ 15 personer som verkligen brydde sig om själva spelningen...). Intensiteten kompenserade kanske brist på flygtimmar i replokalen, och inte minst var det en visuell upplevelse (de ser för roliga ut). Efteråt bjöds det på lite mellanöl, vin och tequila; men för min och sambons del hölls det inom rimliga gränser. Så just det blindskäret seglade jag elegant förbi. Men det kommer fler, jobbigare uppgifter framöver.
Av den gångna tidens politiska händelser kan man slå fast att:
- Smart av Carl Bildt att ge Danielsson en tjänst, och sen hålla sig borta från media. Alltid utmärkte Göran Eriksson på SvD hade en kort, men naggande god, analys av det där: allt för att undvika att ge den haklöse mannen ett martyrskap.
- Positioneringen inför såssarnas partiledarval är förvånansvärt... mediadriven. Inga såssar verkar kampanja på något sätt, och detta är väl just lite typiskt svensk politisk kultur, inte minst såssarnas. Man har störst chanser ju tystare man är. Personligen hoppas jag på Wallström, men hennes tvärnej ska väl tolkas som just ett tvärnej. Allt annat vore att skjuta hål i min fosskar-intuition. Så då återstår Jämtin eller Messing (i min bok, andra framhåller Nuder och Sahlin, men det vore politiskt självmord att välja någon av dem). Av Jämtin och Messing håller jag på Jämtin. Lugn. Leende. Ser såssig ut.
fredag, december 01, 2006
Skidskytte
Så har då världscupen dragit igång. Det gick ju inget vidare för damerna i förrgår, så det är egentligen inte så mycket att orda om. Eller jo: det är kul som fan att vi nu har ett helt damlag med i Världscupen. Ännu en dimension, ännu en aspekt som gör det värt att kolla på tävlingarna: damstafetten!
I herrarnas tävling imponerades jag av David Ekholm och Björn Ferry. Ekholm kommer förhoppningsvis att kunna etablera sig topp 20 nu om han håller den här skjutningen ungefär. Ferry är ju bra, det vet vi sedan tidigare, men för att han ska kunna vara topp 5 MÅSTE hans skidåkning förbättras. Det är där han tappar. I övrigt är det ju bara imponeras över fucking Ole Einar. Herrejävlar alltså vad kroppen ryckte hos mig under de sista 5 kilometrarna av hans åkning... till saken hör att jag verkligen gillar nästan alla skidskyttar, utom tyskjävlarna (exklusive Fischer, som är kosher). Birnbacher ledde överlägset i mål, och ingen trodde väl att han skulle hotas. Men Ole Einar drog ifrån med 31 sekunder på den snabbåkande Birnbacher efter sista skjutningen (typ 2,5 - 3 kilometer). Ole Einar blir väl antagligen lika överlägsen i herrarnas världscup som Federer varit i tennisen under senare år. Ole Einar åker lika snabbt, om inte snabbare, än herreliten i vanlig skidåkning. Och han skjuter förhållandevis hyggligt (84 procent förra året). Det skulle inte förvåna mig om han vann precis allt i år, precis allt. Och tar en medalj i längd-VM också.
Det är keeeeeeeeeeeeeeewlt.
I herrarnas tävling imponerades jag av David Ekholm och Björn Ferry. Ekholm kommer förhoppningsvis att kunna etablera sig topp 20 nu om han håller den här skjutningen ungefär. Ferry är ju bra, det vet vi sedan tidigare, men för att han ska kunna vara topp 5 MÅSTE hans skidåkning förbättras. Det är där han tappar. I övrigt är det ju bara imponeras över fucking Ole Einar. Herrejävlar alltså vad kroppen ryckte hos mig under de sista 5 kilometrarna av hans åkning... till saken hör att jag verkligen gillar nästan alla skidskyttar, utom tyskjävlarna (exklusive Fischer, som är kosher). Birnbacher ledde överlägset i mål, och ingen trodde väl att han skulle hotas. Men Ole Einar drog ifrån med 31 sekunder på den snabbåkande Birnbacher efter sista skjutningen (typ 2,5 - 3 kilometer). Ole Einar blir väl antagligen lika överlägsen i herrarnas världscup som Federer varit i tennisen under senare år. Ole Einar åker lika snabbt, om inte snabbare, än herreliten i vanlig skidåkning. Och han skjuter förhållandevis hyggligt (84 procent förra året). Det skulle inte förvåna mig om han vann precis allt i år, precis allt. Och tar en medalj i längd-VM också.
Det är keeeeeeeeeeeeeeewlt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
