Under en middag häromveckan uttryckte en av middagsdeltagarna en önskan om att faktiskt på klockslaget vilja veta den tidpunkt han ska dö på. Min risksökande, äventyrliga och hedonistiska ådra studsade instinktivt på en sådan önskan. Den omedelbara reaktionen blev: "Äsch, sådant där vill jag inte veta, det tar bort spänningen ur vardagen".
Kamratens argumentation var dock något mer elaborerad och betydligt mer praktisk än vad jag någonsin kunde ha anat: "Jag vill veta när jag dör, så jag kan planera min ekonomi efter det". Wow! Jag har aldrig tänkt på saken på det sättet, att sådant som pensionssparande och fondinvesteringar förstås skulle hamna i ett helt annat ljus om man visste exakt när man skulle dö.
Men frågan är: skulle inte en massa andra saker kräva omprövning, saker som kanske är än mer fundamentala än hur man väljer att planera sitt pensionssparande. Saker som rör karriärvalet, val av bostadsort, ja, till och med val av partner, påverkas? Vem vill sitta framför datorn och fundera över Ansvarskommitténs kommande slutbetänkande, rulla tummarna framför ett halvdassigt Gilmore Girls-avsnitt ute i Sollentuna och ligga med den där lite överviktige, illaluktande Bengt när man ska dö 3 januari 2028?
Jag tror att jag ändå föredrar osäkerheten och finner mig i det faktum att jag aldrig någonsin kommer att behärska min tillvaro till fullo, och anpassar mig därför till den osäkerheten med ett överhöjt, anarkistiskt lugn. Faktum är att jag gillar osäkerheten, jag omfamnar den, det är liksom osäkerheten rörande ens dödsdatum som ger tíllvaron dess krydda. För den som ändå insisterar på att han/hon vill veta tidpunkten för hans/hennes dödsfall: bestäm en dag i framtiden då du faktisk helt sonika tar livet av dig, så minimerar du iallafall lite osäkerhet rörande ett allt för långt liv (men du kan ju förstås inte försäkra dig mot olyckor etc., men principen för fond- och pensionsspar kvarstår).
Ah, kvasifilosofi i all ära, men det som verkligen bekymrar mig efter ännu en koffeinfri dag är hur sjutton jag ska klara det här. Klockan är strax efter 15, och jag känner energin sina kraftigt. En kopp kaffe skulle troligen ge mig en kick på ca. 20 minuter till, men det skulle jag få betala för i form av elak huvudvärk, hjärtklappning och problem med att somna ikväll. Så nejtack, jag avstår.
Måndagsåsikter...
Sadu Zlatan förresten? Ärligt talat, jag orkar inte bry mig. Vill han inte vara med, så vill han inte vara med. Så enkelt är det. Sluta tjata på'an.
Sadu längdskid-VM? Ärligt talat... ja, det orkar jag bry mig om. Men inte jättemycket. Damernas 10 kilometer och damernas stafett är det enda jag tänker följa. Och det går på kanontider - innan jobbet (tack Japan, tack tidszoner).
Sadu alpina VM? Gäääsp.
måndag, februari 19, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men ändå. Zlatan. Tyvärr tror jag enda lösningen på problemet är att Lagerbäck går. Men vem i stället?
Alltså, jag vill inte bry mig men jag kan inte låta bli. Fan vad det är jobbigt. Och så vill jag att Henke ska komma tillbaka. Jag förstår inte vad det är med mig. Måste äta nåt innan jag dör av oro eller blir sådär arg och bitter.
Kom in i matchen, chopsky. Fotboll är sååå 1900-tal. Det nya millenniets musik är längdåkning och skidskytte.
Angående resonemanget om självmord som en lösning på problemet tycks det mig som om hr Dysterkvist inte riktigt övertygar. Skälen är tre.
i) En person kan ha en preferens över sättet att dö, vilket gör det svårt att anta att naturlig död och självmord är utbytbara storheter ens för en person som önskar känna till när han dör.
ii) Även om man planerar att dö vid en viss tidpunkt kan man dö före densamma. Dvs. osäkerheten försvinner inte.
iii) Och kanske mest intressant: jag-idag och jag-imorgon är olika personer, där en föresats av jag-idag att döda sig imorgon inte är trovärdigt. Jag-imorgon kanske inte vill döda sig. Det finns ingen "commitment device" mellan de två jagen. Följaktligen nås av detta skäl inte heller säkerhet.
Ergo: önskan att känna till när man dör för en rationell livsplanering tycks inte kunna uppfyllas genom att rekommendera självmord.
Ang 1), ja, då är det väl så enkelt som att det är viktigare hur man dör än att man ska kunna planera sin ekonomi. fint för mig, men för dem som inte tycker det, tycker jag att mitt förslag är fint.
Ang 2), jag vet detta, därför skrev jag s"å minimerar du iallafall lite osäkerhet rörande ett allt för långt liv (men du kan ju förstås inte försäkra dig mot olyckor etc., men principen för fond- och pensionsspar kvarstår)". Osäkerheten försvinner inte, men minskar något. Du vet åtminstone att du inte kommer att leva l ä n g r e än till just denna punkt.
Ang 3), naturligtvis. Men i sådana fall bör ju den människa jag riktar inlägget till, dvs. sådana som i detalj vill kunna föra en rationell livsplanering, bli en smula discouraged: varför rationellt livsplanera så hårt in i minsta detalj när man inte riktigt vet kopplingen mellan "jag idag" och "jag i morgon". Idag kanske person X tycker att det är en briljant idé att binda en massa resurser i fleråriga aktieindexobligationer, för att veckan efter komma på att han/hon vill bli heroinist, men då inte har råd med det...
Ergo: jag tycker att mina små tips håller, givet de förbehåll jag skrivit in.
Skicka en kommentar