Mognad och intellektuellt förfall - samma process?

Har ägnat lördagen åt att stuva om i bokhyllorna lite grand. Gjorde försök att sortera efter genre, och märkte här att deckarkategorin gått om "trettiårskris"-böckerna i antal. Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt med mig. För 15-20 år sedan strävade jag efter att omgivningen skulle uppfatta mig som "djup" och "intellektuell", och javisst, jag försökte läsa typ Sartre, Foucault, Marx och Trotsky (och fattade, uppriktigt sagt, inte alltid vad det handlade om...). Och filmerna... javisst, det skulle vara franskt, tyskt, finskt eller i allafall Gus van Zandt, Wim Wenders och Jim Jarmusch, kanske t o m Hal Hartley. Och musiken... javisst, det skulle vara smal, svåråtkomlig indiepop/lo fi typ Razorcuts, Bear Quartet, Sonic Youth.

Idag? Ja... de senast lästa romanerna är: Luftslottet som sprängdes (Larsson), The naming of the dead + Den hängande trädgården (båda Rankin) samt Snabba Cash (Lapidus). Bara deckare (och by the way tycker jag att Stieg Larsson-trilogin är lite lätt överskattad - böckerna är faktiskt alldeles för långa, väldigt mycket överflödstext, Occam skulle nog haft ett mindre kalas med sin rakkniv där hade han fått chansen). De senast sedda filmerna är (nåja, nu skarvar jag bara liiite, men bear with me) Benchwarmers, Blades of Glory och Talladega Nights. Samtliga rikigt usla/suveräna underbältet-dumkomedier (kännetecknas av att David Spade, Rob Schneider, Will Farrell, Ben Stiller eller Adam Sandler har ett finger med i spelet). Och musiken? Ja, det är väl möjligen här jag är trognast 16-20-åringen i mig (det är faktiskt fortfarande Bear Quartet som snurrar i spelaren, dock ej de två senaste plattorna, som är riktigt jobbiga att ha att göra med); men i samma andetag ska jag också säga att jag med åren blivit en rejäl sucker för schlager (missade inte en enda delfinal i Sverige, såg andra chansen och finalen; såg även det europeiska kvalet + finalen...).

Vad sjutton säger det här egentligen? Jag har blivit äldre, det vet jag. Och jag har givit en massa choser och later på båten, det vet jag också. Båda dessa saker borde tyda på någon sorts inre känslomässig mognad. Men varför har jag då låtit mig förledas av förslappad, degig populärkultur istället för att spisa opera dagarna i ända, sluta se på film och endast läsa oändligt långa biografier om personer som är bra mycket mer framgångsrika/intressanta än mig själv?