Dagens...

Tristaste... Köpte lite fonder igår för lite pengar jag hade "över". Naturligtvis börsras idag.

Roligaste... Att Calle Bildt vill bygga fler discon för att skapa fred. Varför tänkte Palme aldrig på det? Vi hade sluppit så jävla mycket strul i mellanöstern med några fräna technoklubbar där israeler och lite sköna Hamas-snubbar kunde stuffat till "diviga" Treble'n'bass-mixar.

Horribla upptäckt (fast gårdagens, snarare)... Har aldrig lyssnat särskilt aktivt på Ring P1, men nu, under den fasansfulla feberattacken sönd-månd, hade jag P1 på twentyfourseven, gjorde jag det. Goddamn! Det är ju värre än toaklotter!

Skiva... "Used Songs" med Tom Waits.

Politiska kommentar... Jag plöjde lite snabbt Ansvarskommitténs betänkande. Blev faktiskt lite positivt överraskad över deras analys och funderingar rörande den kommunala sektorn. De rör ju egentligen inte i frågan om självstyrets gränser (väntat), men för en ganska klok diskussion om kommunsammanläggningar (de understryker bl a frivillighetsprincipen och att man måste diskutera kommunstorlek på lite olika sätt beroende på var i landet man befinner sig...).

Feber

Min normala kroppstemperatur är 36,6. Klockan 18 idag hade jag 38,5. Jag är alltså knappt förmögen till att resa mig upp och gå på toaletten. It´s a nightmare.

Lokalpolitiker och min satans hälsa

En utgångspunkt för rationalistiska teorier är att vi bara väljer att göra saker när de smakar mer än vad de kostar. Därför talar man i valtider ibland om den så kallade ”röstningsparadoxen”: Sannolikheten för att din röst ska vara den som fäller avgörandet är så försvinnande liten att den knappast kan uppväga de kostnader som är förenade med att gå till vallokalen och ansträngningen att skaffa sig en uppfattning om vilket parti du ska rösta på. Forskningen löser paradoxen genom att säga att vi ändå går och röstar, eftersom kostnaderna i samband med valhandlingen är väldigt små, och de uppvägs av det faktum att det känns lite festligt att få vara med på valdagen.

Rationalistiska teorier har lite svårare att förklara engagemang som har lite högre kostnader än just valet, t ex självmordsbombare; människor som ger sig ut att demonstrera i typ Kina eller någon annanstans där man riskerar rent fysiska repressalier eller, slutligen, människor som bildar nya politiska partier.

Men dessa teorier har också svårt att förklara engagemanget hos dem som i slutändan bär upp vår representativa demokrati, nämligen rikets omkring 40 000 kommunala fritidspolitiker. Problemet uppstår för att fritidspolitikern, jämfört med för trettio år sedan, rapporterar om: (1) en ekonomisk nettoförlust av sitt politiska engagemang; (2) att han eller hon får allt mindre att säga till om ute i kommunerna på grund av kommunpolitikens professionalisering där tjänstemännens inflytande har tilltagit, och där hel- och deltidsarvoderade politiker har större möjligheter att påverka politiken (3) att våld mot, eller hot om våld mot kommunpolitiker har ökat under det senaste decenniet.

Kommunpolitiker förefaller inte heller vara något uppskattat skrå. I en äldre attitydundersökning från 1992 tillfrågades medborgarna för sitt förtroende för olika yrkesgrupper. Där hamnade kommunpolitiker på nästsista plats, strax före skandaliserade bankdirektörer. Till detta ska läggas att det verkar tydligt att 1990-talets uppmärksammade kommunala korruptionsskandaler skadat kommunpolitikernas rykte då en stor andel av medborgarna anser att egoistiska motiv styr politikernas beteende. Detta har inneburit att kommunpolitikerns status försämrats under den senaste trettioårsperioden och en politisk kommentator som Anders Isaksson kallat kommunfullmäktige för ”lågstatusförsamlingar”.

Mot denna bakgrund är det överraskande att människor alls är beredda att vara partipolitiskt aktiva eftersom engagemanget kostar betydligt mer än vad det smakar. Ur ett demokratiperspektiv är bekymret att rationalistiska teorier om politiskt engagemang verkar vara på väg att få rätt vad rör fritidspolitikerna. I Demokratins trotjänare (SOU 1999:30) visade forskarna att de etablerade partierna har fått det allt svårare att rekrytera kandidater till kommunala förtroendeuppdrag. I Att vara med på riktigt (SOU 2001:48) visar en forskare att omsättningen på de förtroendevalda i kommunfullmäktige ökat drastiskt under den senaste 30-årsperioden. I Dagens Nyheter (25/4 2005) kunde man läsa att var åttonde kommunpolitiker i Stockholmsregionen hoppat av sitt uppdrag bara under den här mandatperioden.

När engagemanget allt mer börjat kosta allt mer än vad det smakar, så hoppar allt fler av, och allt färre är villiga att ställa upp till kommunala förtroendeuppdrag. På sikt är detta förödande för den representativa demokratin. Våra 40 000 fritidspolitiker utgör viktiga länkar mellan medborgarnas önskemål och det politiska beslutsfattandet, det är det som avgör att vi har möjlighet att ha en levande demokrati snarare än en utveckling mot en toppstyrd elitdemokrati.

Jag är faktiskt lite oroad över dessa tendenser. Något måste göras för att återupprätta det otacksamma uppdraget som fritidspolitiker. Jag ser åtminstone tre lösningar : (1) Arvoderingen måste öka så att man inte behöver förlora inkomst på sitt engagemang; (2) Det måste kännas meningsfullt att engagera sig så att man upplever att man har inflytande över lokalpolitiken (exempelvis kan ett kansli skapas för att balansera de tjänstemännens och de hel- och deltidsanställdas stora försteg) och (3) våldet och hoten mot politiker måste stävjas och respekten för politikern återupprättas, så att ogrundade, fördomsfulla uppfattningar om politikeruppdraget suddas bort. För demokratins skull finns ett ansvar att vidta åtgärder för att göra uppdraget mer meningsfullt och mindre otacksamt.

OK, kanske lite väl slagordsmässigt, men väl värt att reflektera över, inte minst nu när Svenska kommun- och landstingsförbundet är på gång att skriva/presentera en slutrapport om hur man kan vitalisera den svenska lokala demokratin.

Hälsouppdatering: de gångna två veckorna har varit underliga. Jag varit lite hängig, sovit sjuuukt länge någon dag, haft ont i halsen, leder och varit lite snorig. Alla klassiska symptom på någon slags influensa. Men grabbarna som tar hand om mitt immunförsvar har varit envisare än fransmän i första världskrigets skyttegravar: jag har aldrig fått feber, och ergo har jag ansett mig frisk och försökt knega på så gott det går. Men idag small det till, termometern stack iväg och jag jag svettas floder. Skönt att det kom på en helg. Som en sann lutheran vill jag ha veckodagarna till old fashioned hårt arbete. Så nu håller jag tummarna (bildligt, det gör för ont i lederna att göra det på riktigt) för att det här ska släppa snart. Baksidan är att jag missar en sjuhelvetes 60 årsfest med en av Sveriges coolaste professor aktiva inom området "samhälle och humaniora". Tough shit.

Men snälla Bildt...

Jag börjar nog luta åt att det är rätt ohållbart att behålla Bildt i regeringen. Först den här optionsaffären, lite lögner om Lundin Oils intressen i Sudan... och nu stänker det rejält kring honom: fonder som har anknytningar till den turkiska (turkiska goddam it!!!) militären, och ekonomiska intressen i amerikansk vapenindustri. Eftersom jag inte har pennan eller orken till det lämnar jag över till Isobel - take it away...

Jag vet inte, jag kanske är naiv, 'inte jämföra äpplen och päron' etc... men vaffan: vad är toblerone, barnflickor och obetalda tevelicenser mot den HÄR skiten?

Koffeinuppdatering: officiellt kaffefri i en hel vecka! Kroppen har hittat någon slags jämvikt och alla tidigare sidoeffekter av mitt koffeinfria liv är borta... men en ny märklig har tillkommit: ett sötsug från helvetet.

Hälsouppdatering: mitt immunförsvar leker bluffstopp... idag har jag varit helt sänkt och inte orkat göra mycket mer än att bara läsa (om än mycket intressanta saker). Tyvärr känns enbart läsande inte alltid helt produktivt, jag försöker dela arbetsdagen så att det är 1/3 läsande; 1/3 omvandling av kunskaperna till skriven text eller åtminstone anteckningar om hur den nya kunskapen kan användas i forskningen och så 1/3 administration av olika slag.

Längd VM-uppdatering: gråter lite för Britta (hon trillade i sin kvartsfinal efter makalös åkning tillsammans med de blivande silver- och bronsmedaljöserna Majdic och Kuittinen; hade nog gått vidare på tid...); är glad för Anna D och Björn L för fjärdeplatsena trots pissiga säsonger so far och har fått en helt ny favorit i junioren, tillika guldmedaljösen, Astrid Jacobsen. Och så var det förstås skoj med Mats Larssons silver.

Dagens distraktion

Det är ju hemskt, såklart. Men förklara då för mig varför jag skrattar så inälvorna krampar? Pappans avslutande ord är heeelt odödliga:

Clownen är en psykopat.

Uppriktigt sagt...

Alltså, en gång för alla: jag skiter egentligen i partipolitik, i rött och blått, höger och vänster etc. Jag är fosskare för fan: bra argument och hårda data är det enda som biter på mig. Därför blir jag så konfunderad av argument av den här sorten. Kortfattat: en sosse som tycker att borgarnas nya förslag på att man ska ha vissa fördelar i ansökningarna till universitetet om man varit duktig och ambitiös är steg mot att skapa en elitskola! Hand upp den som blir indignierad över försöket till att ge ambitiösa och duktiga studenter vissa fördelar. Alltså: är det någon stans vi måste acceptera "meritokrati" så är det väl ändå i den postgymnasiala världen. Inom universitetet betygsätter vi faktiskt grejer; vi premierar dem som är duktiga och ambitiösa, och det är fanimig ingen mänsklig rättighet att få VG eller ens G på uppsatser eller tentor. Jag har inte övervägt alla implikationer av borgarnas förslag som diskuteras i länken ovan, men jag tycker att attacken mot försvaret från den här sossen bygger på märkliga premisser.

Tom Waits, thé och vallakartell-dilemmat

"I don´t have a drinking problem, except when I can´t get a drink" sjunger Tom Waits. Jag dricker thé (notera: nästan koffeinfri i nästan en vecka, det är stort, har inte hänt sedan jag kom in puberteten) och har precis läst ut ett pejper (japp, DN-stavning gäller på även detta ord) som inte precis fick hormoner eller hjärnceller att dansa disco. Och just det, höll på att glömma, slaget ut över en hel artistkarriär är den gode Tom Waits det allra, allra bästa världen kan uppbringa. Om du frågar mig i dag alltså. Jag kan ha bytt ståndpunkt i morgon.

Läste en intervju med den slagne OS-hjälten Björn Lind nu inför längdskide-VM. Han är fruktansvärt irriterad över den bana som sprintåkarna ska tävla i: tydligen är den väldigt plan mest hela tiden, förutom en riktigt elak backe precis i början. Dessutom körs loppet både inom- och utomhus (start och mål är inne under tak på en jättestor fotbollsarena). Enligt Lind - och det är ju nästan intuitivt självklart - är det heeelt hopplöst att välja valla till en bana med denna karaktär. Det är ju alltid ett hyggligt stort element av slump när det kommer till den centrala vallafrågan, men här är det alltså betydligt värre än vanligt.

Vän av ordning, dvs. moi, satt på tåget igår och var lite uttråkad. Därför började jag tänka tanken: "Men hey, ni är ju alla vuxna människor. Ni är ju alla elitidrottare som tror på er egen kompetens som idrottsmän. Varför inte gå ihop till en vallakartell? Alla åkare bestämmer sig för att vi åker ALLA med fästvalla/ruggat/glidvall? Ni kör helt enkelt ALLA med exakt samma valla". Varenda människa inser ju att detta förstås är det mest sportsliga: det blir idrottsprestationen (individens uthållighet, accelerationshastighet, förmåga till taktisk disposition och tänkande) som avgör... inte huruvida man råkar få till det i vallaboden!

Men av förklarliga skäl skulle en frivillig kartell av det här slaget aldrig funka. För det första skulle typ vitryssar och tjecker som aldrig varit topp 15 under världscuploppen tänka: "hmmm, jag säger att jag gör som dem, men sen defectar jag kartellen, eftersom tur med bra skidor visavi hela den samarbetande kartellen skulle ge mig den edge jag skulle behöva för att vinna tävlingen!". För det andra skulle typ norrmännen aldrig ingå i den här kartellen in the first place, för de skulle genast säga: "vi är ju mycket bättre vallare än alla andra - så det är inte bara ren slump som avgör om skidorna går bra eller inte, inte för just oss... ni andra får gärna ha en kartell, men vi kör vårt eget rejs (japp, DN-stavning här också!)" Och här brakar givetvis övriga kartellen samman inifrån, för om norskarna chansar, försvinner ju värdet av att alla andra samarbetar (norrmännen skulle ju kunna få till det), och då är det ingen poäng för de andra att riskera att bli suckers.

Det finns säkert fler skäl till att en sådan kartell skulle haverera, men dessa två är tillräckliga för att frivilliga karteller aldrig kommer att få se dagens ljus. Detta tycker jag är satans synd, för vallakartellen skulle lyfta fram den idrottsliga prestationen på ett mycket tydligt sätt.

Kanske skulle en lösning vara att en yttre Leviathan (läs FIS, internationella skidförbundet el dyl) går in och bestämmer hur det ska vara (t ex att alla kör med liknande skidor, och bara en liten nordkorean får sitta i vallaboden och valla ALLAS skidor). Av någon anledning tilltalas jag ändå inte av just en sådan lösning, eftersom den faktiskt skulle ta bort lite av charmen med sporten. Det är ju faktiskt svinkul när toppnationer "vallar bort sig" (läs: norrmännen vid fjolårets OS...); och det är ju mycket tillfredsställande för den enskilde idrottsmannen att stå efter tävlingen och förklara sitt misslyckande med hänvisning till "dåliga grejer". Dessutom lyfter analogier fram det bisarra med en sådan Leviathan-ordning: tänk om man tvingade alla cyklister att cykla på exakt samma hojar; alla formel 1-åkare tvingas åka samma bil etc etc.

Med detta sagt, tycker jag ändå att det vore kul om man lyckades få till stånd frivilliga överenskommelser, här kallat vallakarteller, vid vissa skidarrangemang när materialet/slumpen riskerar att spela alltför stor roll, som t ex vid morgondagens sprinttävlingar.

Hur det går för svenskarna i morgon? Tips: Det blir en medalj på damsidan (vägrar tippa valör eller individ, men tror det kommer att handla om brons för antingen Lina, Kalla eller Norgren), och Peter Myhlback går till final i herrarnas - men kommer femma.

Kommunal självstyrelse och lokalpolitikens betydelse

I svensk offentlig debatt har det länge - och ska vi vara riktigt ärliga, tämligen okritiskt också - hävdats att skillnader mellan kommuner måste utjämnas. Även om nationella mål och intressen rimligen bör få spela en politisk roll, är detta idépolitiskt knappast den enda möjliga uppfattningen. För att ta ett exempel, skillnaderna mellan schweiziska kantoner kan variera stort utan att man för den skull anser att den federala regeringen har något med det att göra. Omvänt är det givetvis inte idépolitiskt underligt att anse att ett visst mått av utjämning är av godo.

Men frågan är om det är nödvändigt att gå så långt med utjämningssystemet som Sverige har gjort? Exempelvis menar Stefan Fölster (1998) i ESO Ds 1998:15 Kommuner kan! Kanske! Om kommunal välfärd i framtiden att det nuvarande utjämningssystemet skadar incitamenten för både kommuner som mottar stöd och för de som tvingas ge stöd genom sina skatter! För att ro ett liknande argument i hamn konstaterar Gunnar Wetterberg (2005: 15) i artikeln "Den kommunala självstyrelsen" (Ekonomisk debatt 33(5): 7–18) att utjämningen påstås vara 95-procentig. Men dessa 95 procent gäller utjämningen av skillnaden mellan kommunens skattekraft och riksgenomsnittet, varför Wetterberg menar att utjämningen i praktiken rör sig mot drygt 98 procent. Han fortsätter: ”Om utjämningen sänktes till 70 eller 90 procent, skulle fortfarande det allra mesta utjämnas, men de förtroendevalda skulle få en något tydligare koppling mellan utvecklingen i den egna kommunen och skatteunderlagets förändring.”

Här återkommer jag till en av mina käpphästar: hela grundidén med stärkt kommunal självstyrelse och nedtonade utjämningsambitioner är att det skapar utrymme för sk "vertikal maktdelning". En förutsättning för "vertikal maktdelning" är att kommunpolitik MÅSTE få spela roll. Alltså: det ska ha betydelse roll om det är parti ”rött” eller party ”blått” som styr kommunen – annars skulle vi lika gärna kunna nöja oss med att rösta i riksdagsvalet. En stärkt, grundlagsskyddad självstyrelse med något lägre utjämningsambitioner bidrar till att göra kommunerna till mer intressanta och relevanta arenor för politisk påverkan då medborgaren erbjuds bättre och mer meningsfulla möjligheter att utöva inflytande över frågor som är viktiga för henne/honom. För att kommunerna ska kunna vara en viktig byggsten i ett vertikalt maktdelningsprojekt bör valet av parti till kommunfullmäktige ges en bättre möjlighet att inverka på policyutfallet.[1]

I sammanhanget kan det ju vara av värde att rekapitulera en av de huvudpoänger som levererades i den nååågot träiga boken Den kommunala självstyrelsen, jämlikheten och variationen mellan kommunerna (DS 1998:36, skriven av Stjernquist och Magnusson): den politiska färgen på kommunala variationer förklarade inte, iallafall då, variationen i policy! 1988 verkade det alltså inte som att valet av "rött" eller "blått" spelade särskilt stor roll för utfallen (orkar i skrivande stund inte kolla upp mer moderna referenser, men har för mig att jag sett körningar som pekar på samma tendens... men som sagt, har ni några exempel på studier som pekar mot motsatsen, feel free to skriva in i kommentatorsfältet).

Lyckligtvis finns det lite indikationer på att det nu faktiskt har betydelse vad det är för koalitioner som styr våra kommuner. I dagens DN-debatt skriver Leif Lewin, Barbro Lewin, Lina Westin och Hanna bäck att:

Vi fann... att vänsterstyra leder till större generositet. Ju längre vänstern (s, v och mp) suttit vid makten, desto starkare är sambandet [mellan satsning på handikappolitik/funktionshindrade och partifärg]. Och det är också fallet ju mer oförändrad vänsterkoalitionen varit. Ett långvarigt, stabilt vänsterstyre leder till mer stöd till funktionshindrade.

Detta är förstås viktiga resultat, men för den lokala demokratins skull är det oroväckande att höger-vänsterskalan inte spelar roll på kort sikt (under säg, en till två mandatperioder), utan att det krävs längre tid för ideologin att s a s "verka". Dessutom gäller Lewin och co:s resultat policyområdet "handikappfrågor", som rimligen bara berör ett väldigt litet antal människor i Sverige (och, ja, jag TYCKER att handikappfrågor är viktiga, men nej, policyskillnader BÖR märkas på andra områden också som berör fler medborgare för att vi ska kunna tala om att valet av parti på lokalnivån faktiskt har betydelse för den förda politiken). Med andra ord tycker jag mig fortfarande kunna argumentera för ett starkare, grundlagsskyddat kommunalt självstyre för att få till stånd en starkare koppling mellan "politisk majoritet" och "förd politik" i svenska kommuner - åtminstone tänker jag driva den här ståndpunkten tills någon kan dra fram övertygande studier som visar på klara policyskillnader i kommuner av "röd" och av "blå" färg.


[1] Diskussionen om ett grundlagsskyddat självstyre, ökad betydelse för kommunpolitiken och vertikal maktdelning är givetvis intimt knuten till begreppet ”flernivådemokrati”. En av grundpoängerna med en fungerande flernivådemokrati är att antalet påverkanskanaler utökas. En stärkt, grundlagsskyddad självstyrelse leder till att kommunerna också stärks som påverkanskanal för medborgarna. Ett ökat antal påverkanskanaler och en kvalitativ förstärkning av de existerande dito innebär ökade möjligheter för medborgarna att delta i och påverka politiken. Att medborgaren har tillgång till meningsfullt inflytande över flera olika nivåer i det politiska systemet gör att den enskilde får större möjligheter att kanalisera önskemål och missnöje; därigenom underlättas den enskildes möjlighet att göra bruk av sin rättighet att delta politiskt.

Kungen av kvasifilosofi & amatörpsykologi

Under en middag häromveckan uttryckte en av middagsdeltagarna en önskan om att faktiskt på klockslaget vilja veta den tidpunkt han ska dö på. Min risksökande, äventyrliga och hedonistiska ådra studsade instinktivt på en sådan önskan. Den omedelbara reaktionen blev: "Äsch, sådant där vill jag inte veta, det tar bort spänningen ur vardagen".

Kamratens argumentation var dock något mer elaborerad och betydligt mer praktisk än vad jag någonsin kunde ha anat: "Jag vill veta när jag dör, så jag kan planera min ekonomi efter det". Wow! Jag har aldrig tänkt på saken på det sättet, att sådant som pensionssparande och fondinvesteringar förstås skulle hamna i ett helt annat ljus om man visste exakt när man skulle dö.

Men frågan är: skulle inte en massa andra saker kräva omprövning, saker som kanske är än mer fundamentala än hur man väljer att planera sitt pensionssparande. Saker som rör karriärvalet, val av bostadsort, ja, till och med val av partner, påverkas? Vem vill sitta framför datorn och fundera över Ansvarskommitténs kommande slutbetänkande, rulla tummarna framför ett halvdassigt Gilmore Girls-avsnitt ute i Sollentuna och ligga med den där lite överviktige, illaluktande Bengt när man ska dö 3 januari 2028?

Jag tror att jag ändå föredrar osäkerheten och finner mig i det faktum att jag aldrig någonsin kommer att behärska min tillvaro till fullo, och anpassar mig därför till den osäkerheten med ett överhöjt, anarkistiskt lugn. Faktum är att jag gillar osäkerheten, jag omfamnar den, det är liksom osäkerheten rörande ens dödsdatum som ger tíllvaron dess krydda. För den som ändå insisterar på att han/hon vill veta tidpunkten för hans/hennes dödsfall: bestäm en dag i framtiden då du faktisk helt sonika tar livet av dig, så minimerar du iallafall lite osäkerhet rörande ett allt för långt liv (men du kan ju förstås inte försäkra dig mot olyckor etc., men principen för fond- och pensionsspar kvarstår).

Ah, kvasifilosofi i all ära, men det som verkligen bekymrar mig efter ännu en koffeinfri dag är hur sjutton jag ska klara det här. Klockan är strax efter 15, och jag känner energin sina kraftigt. En kopp kaffe skulle troligen ge mig en kick på ca. 20 minuter till, men det skulle jag få betala för i form av elak huvudvärk, hjärtklappning och problem med att somna ikväll. Så nejtack, jag avstår.

Måndagsåsikter...
Sadu Zlatan förresten? Ärligt talat, jag orkar inte bry mig. Vill han inte vara med, så vill han inte vara med. Så enkelt är det. Sluta tjata på'an.

Sadu längdskid-VM? Ärligt talat... ja, det orkar jag bry mig om. Men inte jättemycket. Damernas 10 kilometer och damernas stafett är det enda jag tänker följa. Och det går på kanontider - innan jobbet (tack Japan, tack tidszoner).

Sadu alpina VM? Gäääsp.

Reflektion, lördag morgon, 9:00.

Alltså, visst, det är ju inte så kul med vädret, försenade tunnelbanor och krångliga blanketter från Länsstyrelsen. Men ändå. Lite fint är det ändå att bo i Sverige, det här med typ yttrandefrihet och så. Jag bara slogs av det när jag läste detta och detta.

Ofärdiga tankar om trygghet

Det här är ett ämne som fascinerar mig: människans sökande efter trygghet. Jag har haft ett par längre samtal med en kollega om det här paradoxala med "trygghet", där han argumenterar för att jag är lite utav en kluven personlighet på trygghetsområdet. Å ena sidan, menar han, är jag en förment anarkist som gärna lever ut lustar till dess fullo och tar risker i vardagslivet; å andra sidan avskyr jag anställningsformer på typ projektbasis a´la år-till-år-kontrakt (vilket naturligtvis är sant: jag skulle nog definitivt hellre vilja ha en fast tjänst med lite sämre lön framför en projektbaserad anställning).

Jag tror inte att det nödvändigtvis finns någon paradox, eller åtminstone inbillar jag mig det. Eller snarare: det handlar om "trygghet" på lite olika nivåer. I fallet "jag själv" och exemplet ovan, skapar en säker anställningsform inre trygghet som tillåter mig att till fullo leva ut min risktagande ådra i vardagslivet (jag vågar låna för att köpa hus; vågar ta lite av mina sparpengar och åka på semester etc; behöver inte arbeta söndagar trots att jag känner mig lätt utarbetad och förkyld). Och, ja, naturligtvis skapar det även trygghet yrkeslivet och i det akademiska hantverket: att våga ställa lite ovanliga frågor till materialet, våga leverera lite mindre självklara svar, än som fallet kanske vore i en projektbaserad verksamhet där man ständigt är beroende av anslagsgivarens goda vilja, och där man möjligen mer eller mindre medvetet anpassar sina frågor och svar till mainstream och/eller till anslagsgivarens intentioner...

Men åter till SvD-artikeln: jag tycker mig ofta se en märklig kausalitet mellan människors inre osäkerhet och deras yttre behov av fysisk säkerhet. Att ha trippla lås på dörren, avancerat alarmsystem, att inte våga sig ut på vissa promenadstråk utan sällskap etc., etc., handlar förstås ofta om att man innerst inne är livrädd för omvärlden, att man inte ser något större skäl till att ha en generaliserad tillit till andra människor. Människor som däremot hyser tillit till sina medmänniskor kräver inte samma yttre försvarssystem; de vågar ta lite större vardagsrisker och lägger inte ned alltför stora resurser eller tid på att skapa en yttre säkerhet. Sen kan det förstås vara så att den senare kategorin människor har en lite kortare livslängd än de förra, men jag har en vag misstanke om att de dör lite, lite lyckligare.

Förresten är den elaka förkylningen jag drabbades av i onsdags eftermiddag tämligen över. Mycket sömn under torsdagen har sopat bort den, och nu är jag åter på posto här i betongdjungeln. Men trots allmänt yttre välmående är dagens ledord: hata rättshaverister. Glöm aldrig det.

Koffeinuppdatering (13:50): ofoget att ta en caffe latte på vägen till jobbet fortsätter, och nu kring 14-tiden föll jag till föga och hällde upp en kopp av arbetsplatsens finest - en blandning mellan vidbränd olja och vulkanhet magma. Ahhh. Livet på en pinne.

Bara att hålla med...

Det är väl bara att hålla med herr Elmbrandt. Hans poänger går hyggligt väl hand i hand med Bubbers poäng som serverades varm och välsmakande redan för mer än två veckor sedan.

Förkylningsuppdatering: eländet har släppt någorlunda, och jag har fått upp tempot i läsningen av kartell-artiklarna. Det sammanfattande intrycket är att forskningen på området är välargumenterad och teoretiskt sammanhållande, men att den dras med ett stort bekymmer: det är i princip omöjligt att göra tesen empiriskt forskningsbar. Det blir lite storytelling av det hela, vilket i mitt tycke är helt okej, men ger oss ingen större anledning att anamma eller förkasta tesen.

Koffeinuppdatering: kroppen verkar anpassa sig till bristen på koffein hyggligt. Jag har iallafall slutat skaka och se myror överallt. Det underlättar vardagen en smula.

Kartell på marknaden för partier?

Det är märkligt det här. I går, friskare än en nötkärna. Sen somnade jag runt 20, och vaknade klockan 05.30 av den elakaste huvudvärken som modern vetenskap knappast kunde uppbringat om så den finge en evighet på sig. Lite feber och snorighet på det, och voilá, det är bara att packa ihop alla ambitioner på att få något vettigt gjort.

Den vakna dagen (läs, från ca. 10) har dock börjat aningen underhållande. Jag har under den gångna månaden byggt upp ett pärmsystem med vetenskapliga artiklar som behandlar tesen om "kartelliseringen" av den etablerade partimarknaden. Tanken är att jag ska sätta ihop en blixt-översikt över det här området, och tro mig när jag skriver att det är ett kul område. Visserligen finns det en konspiratorisk slagsida i litteraturtraditionen, men det ligger åtminstone något analytiskt viktigt i kartellbegreppet. För låt oss bara lite snabbt ta en titt på kartelltesens användbarhet i fallet Sverige (det här är bara några grejer som jag råkat komma i kontakt med utan att aktivt leta efter stöd för kartelltesen i Sverige, kommer ni på fler roliga exempel på antingen riksdags-, landstings- eller kommunnivå, fyll bara på i kommentatorsfältet):

I sin avhandling, Den svenska partirymden, konstaterar Henric Oscarsson (1998: 298f) att de svenska riksdagspartierna medvetet har försökt reproducera vänster–högerdimensionen för att gynna dem själva och missgynna dem som har försökt att sätta andra frågor på dagordningen (t ex miljöfrågan, kvinnofrågan). Ett kanske mer konkret exempel på kartelltesen är Gullan Gidlunds (1983: 30f) argumentent i boken (avhandlingen?) Partistöd, att införandet av partistödet var ett sätt för de etablerade partierna i Sverige att upprätthålla sin maktposition i förhållande till andra, reella eller potentiella, utmanare. Ett ytterligare exempel på kartelltesens bärighet i svensk kontext Björn von Sydows (1989) analys i boken Vägen till enkammarriksdagen av spelet som föregick just övergången till enkammarriksdagen. I slutsatserna skriver von Sydow (s. 315): ”Det genomgående är […] att partierna antar konstitutionella ståndpunkter som tenderar att medföra parlamentarisk egennytta för det egna partiet.”

Ytterligare exempel på kartelltesen är att somliga menar att den något godtyckliga fyraprocentspärren är en konkret illustration på hur de etablerade riksdagspartierna manipulerat de politiska spelreglerna till sin egen fördel och utmanares nackdel. SNS-professorn Olof Petersson formulerade det ganska syrligt i ett DN-debattinlägg 2000, då han skrev att tröskeln för småpartier ”knappast är resultatet av någon större statsmannakonst”. Enligt honom ville socialdemokraterna att spärren skulle sättas till tre procent så att de kunde vara säkra på att kommunisterna skulle komma in i riksdagen för att där agera stödparti. Folkpartiet ville ha fem procent för att göra det besvärligt för kristdemokraterna, som då var ett nybildat och med folkpartiet konkurrerande parti. Petersson konstaterar att 1970 års valsystem måste betraktas som ett typiskt uttryck för svensk kompromisskultur.

Ett sista konkret exempel på hur de etablerade partierna har försökt att säkra den politiska marknaden till sin egen favör och till utmanares nackdel, är det faktum att avgiften för att hålla torgmöten höjdes markant i början av 1990-talet. Torgmöten har traditionellt varit en av de mindre, lokala partiernas viktigaste möjligheter att presentera sitt budskap för väljarna eftersom deras ekonomi hindrar dem från att masstillverka kampanjmaterial. Avsikten med avgiftshöjningen uppfattades vara att de etablerade partierna ville hindra nya partier från att nå ut med sin politik.

Så, visst kan man säkert argumentera för att mycket i tesen om att etablerade västeuropeiska partier bildat kartell på partimarknaden är konspiratoriskt (märk att det var Katz & Mair som formulerade tesen först 1995 i artikeln "Changing models of party organization and party democracy: The Emergence of the cartel party"); men ingen kan komma och säga att det inte finns tillräckligt många indicier, "smoking guns", som ger oss skäl att misstänka att det åtminstone ligger en smula av intresse i den?

Nu: en återgång till de trevliga artiklarna. Se hur länge jag orkar hålla det här engagemanget uppe. Det känns som om en rätt så slarvig blåsorkester har en folkölsfylla djupt inne i mina bihålor, samtidigt som ett gäng riktigt dry martini-packade undersköterskor försöker dansa till de falska tonerna och den kassa rytmiken.

Tillägg, 13:08. I förrgår bestämde jag mig för att ge koffein på båten ett tag framöver. Fråga mig inte varför, men det kändes som om det började barka käpprätt åt koffein-missbruksdjungeln när jag insåg att jag var uppe i 6-7 koppar om dagen. Och, dear friends, det känns m e g e t underligt i kroppen att släppa kaffet som en kall kalkon.

SR:s 30 dagars ljudarkiv: en trevlig sängkamrat

Jag är hopplöst efter vad gäller teknikutveckling och mediautbud på nätet. En sak som jag numera regelbundet nyttjar är SR:s tjänst "30 dagars ljudarkiv på webben", och framför allt då P1:s prylar. Ja, och inom denna kategor är det då främst dokumentärredaktionens material och filosofiska rummet som jag tycker är särskilt intressanta (det är inte ALLTID superkul, filosofiska rummet, men t ex handlar det senaste avsnittet om lyckoforskningen och det var halvvettiga typer med; och bland dokumentärerna var den som sändes 10 februari mycket rörande och intressant - det handlade om den juristdoktorand som åkte dit med buller och bång för barnporrinnehav 1999, men sedan blev helt frikänd först 2004).

Förövrigt gillar jag att debatten om lärarutbildningen vägrar dö ut. Idag är temat uppe på DN-debatt, där Metta Fjelkner sågar lärarutbildningen och 2001 års lärarutbildningsreform. Med risk för att låta som en stock-konservativ papegoja: utan bra lärare är vi rätt körda som samhälle, oavsett hur mycket "ansvar" föräldrarna har för kidsen. Ett förslag som sambon och jag diskuterade var att bara män över 1,80 med bakgrund inom det militära ska få antas till lärarutbildningen, och Jan Björklund ska ha några rediga tête-á-têtes med dem på privata seminarier om disciplin innan de släpps ut i arbetslivet.

Bristande fantasi i City-branding branschen?

I dagens SvD kunde man på utrikessidorna läsa en bisarr notis:

Myndigheterna i Zitiste i Serbien har tröttnat på att kopplas ihop med de översvämningar och jordskred som de senaste åren gett den lilla staden dåligt rykte. I jakten på något annat att bli känt för har man nu bestämt sig för att konstruera en stor staty. Av Sylvester Stallones rollfigur boxaren Rocky Balboa.

Herregud. Visst känner jag till det här fenomenet med städers och kommuners behov av "branding" och att marknadsföra dessa varumärken (det finns t ex en hel tidskrift för det här ämnet, Journal of Place Branding). Men herregud, har det dåliga självförtroendet i lokalpolitiken försämrats SÅHÄR kraftigt? Vad kommer härnäst? "Motala är så trötta på att bli sammankopplade med Motalaskandalen, så man döper om sig till Gnosjö"? "Malmö är så trötta på allt snack om Reepalus eventuella korruptionsskandaler så man bygger världens största geléråtta för att avleda uppmärksamheten"? (Undrar förresten om Zitistes kommunalråd får några sponsorpengar från Stallones filmbolag, eller om de måste betala för att sätta upp Balboa på sitt torg).

Förövrigt tycker jag att det är bra att Pichler offentligt skäller ut David Ekholm. Inte nog med att sambon tycker att han är skitsnygg, han åkte förjävla kasst och slarvade bort våra medaljchanser. Som Pichler sa, han ska aldrig mer få åka stafett!!! Hellre en hårding som Pichler som tränare än en lallande mysbjörn som Tommy "äh, man vill ju inte knäcka en kille" Söderberg.

EDIT (2007-02-13). OK, Hayek hade ju kunnat förklara det här med Rocky-statyn för mig. Det handlar ju förstås om "rationell imitation" eller "lärande", man låter sig helt enkelt inspireras av vad andra städer nere på balkan byggt för statyer. Se denna lilla notis i Pravda. Det är alltså så att man i Mostar redan i november 2005 kom på detta med att "Actionhjältar, ja jävlar, det ska vi ha i vår stad!!!":

När bosnier och kroater i den delade staden Mostar diskuterade vilken hjälte som kunde få stå staty vid den återuppbyggda osmanska 1500-talsbron, kunde de inte enas om någon annan än den kinesiske actionfilmhjälten Bruce Lee. I morgon avtäcks statyn av Bruce Lee i naturlig storlek. Därmed slår Mostar hjältens hemstad Hongkong med en dag, för där faller täckelset först på söndag, när Bruce Lee skulle ha fyllt 65. Han dog redan 1973.

EDIT II (2007-02-15). Efter själasörjarens påpekande i kommentatorsfältet var jag tvungen att forska vidare i detta ärenden, och minsann, Borås vill inte vara sämre än städerna på Balkan. Den här gången blir det precis en "actionhjälte" som just passar Borås: freaking Pinocchio... för 8 miljoner?

Studentnationer och DN-debatt

Alltså, var jag helt drogad i morse, eller var DN-debattgrejen heeelt knarkad? Jag lutar kraftigt åt det senare, men behöver stöd i min analys av någon trovärdig här.

Kommunpolitik är biets knän

Förutom underhållningsvärdet i finsk politik, är det nog bara olika turer i den lokala politiken som fascinerar mig mest. Häromdagen rapporterades det, inte helt utan indignation, att det nog inte kommer att bli något av det tidigare planerade ungdomsrådet i Trosas och Gnestas kommuner. Kostnaderna är för höga (tydligen krävs det en tjänstemannatjänst för att underhålla ett sådant råd, och det har man helt enkelt inte stålar till). En fråga som enkelt uppstår när t ex ungdomars rätt att göra sin demokratiska röst hörd förnekas, är om detta ska betraktas som ett fett misslyckande från kommunernas sida, att det uteblivna ungdomsrådet är uttryck för demokratiproblem i svensk lokaldemokrati?

För att ge ett perspektiv till den här frågan, låt oss kort se tillbaka på vad som hänt ute i kommunerna under de senaste två decennierna. Viljan till att dra in de allt mer misstroende och politiskt oengagerade medborgarna i kommunpolitiken har ökat drastiskt bland landets kommunpolitiker. Långt över hälften av kommunerna har genomfört olika slags demokratiexperiment, bl a formella medborgardialoger som t ex just ungdomsråd eller medborgarmöten (debattkvällar, frågestunder, hearings, öppna nämndsammanträden); allt fler kommuner tillåter kommuninvånare att lämna medborgarförslag till fullmäktige; möjligheten att få till stånd lokala folkomröstningar har stärkts och flertalet kommuner har infört brukarstyrelser inom exempelvis skolor, förskolor och äldreomsorg.

Det främsta syftet har varit att försöka vända den negativa trenden för den lokala demokratin där valdeltagandet sjunkit, allt färre gitter vara partimedlemmar och misstron mot kommunpolitiker ökar. Detta har man alltså trott sig kunna uppnå genom att försöka stärka medborgarnas inflytande över kommunpolitiken. 10 000 kronorsfrågan är dock: har man verkligen lyckats åstadkomma förbättringar med alla dessa demokratiexperiment?

Ja, vad säger forskningen på området? 2005 presenterade de utmärkta statsvetarna Mikael Gilljam och Ola Jodal synnerligen spännande resultat i rapporten Demokratiutveckling i svenska kommuner inom ramen för projektet ”Den lokala demokratins potential”. Efter en omfattande undersökning kunde de konstatera att medborgarna i de kommuner som med störst flit genomfört demokratiinitiativ inte alls upplever större inflytande än medborgare i andra kommuner. Så, den något uppgivna insikten man kommer fram till är alltså att demokratiinitiativen inte ser ut att ha stärkt medborgarnas känsla av delaktighet.

Cyniskt lagda personer (jag räknar mig oftast dit, men inte idag) skulle förstås kunna dra slutsatsen att eftersom de senaste decenniernas demokratiexperimenterande inte alls har lett till de önskade resultaten så ska de betraktas som slöseri med de offentliga resurserna. Jag vill inte gå så långt. Däremot finns det nog fog för slutsatserna att: nej, det uteblivna instiftandet av ungdomsråd är inget misslyckande, och nej, det är inget uttryck för demokratiproblem i svenska kommuner.

Jag tycker att en annan slutsats ligger närmare till hands, när vi pratar om demokratibekymren i Sverige; och den läxan hämtar jag från en annan sörmländsk kommun - Oxelösund. Slutsatsen bör bli att kommunerna i första hand måste se till att vårda de existerande kanalerna för representativ demokratisk påverkan innan man börjar tänka ut och testa olika snillrika direkt- och deltagardemokratiska demokratiexperiment i kommunerna. Enligt min mening är det ett betydlig allvarligare demokratibekymmer att Oxelösunds kommunalråd vägrar inrätta ett oppositionsråd i kommunen än att en kommun låter bli att inrätta ett, säg, ungdomsparlament. Ett oppositionsråd skapar förutsättningar för en välfungerande oppositionspolitik, något som i sin tur stärker de traditionella, representativa demokratikanalerna i kommunen. Det är nog först när vi fått dessa traditionella, representativa kanaler att fungera som vi ens ska börja överväga att komplettera dem med andra former av demokratisk påverkan.

Tjockisar, kostnader, medborgarskap

Politik kan ju faktiskt vara väldigt, väldigt roligt och stimulerande för tanken. Och det är faktiskt alltid top-notch underhållning inom finsk politik. Eller vad säger ni om det här förslaget? The short and long of it är att den finska socialstyrelsens professor Pekurinen föreslår att feta människor ska pröjsa högre hälsovårdsavgifter än normalviktiga. Hans poäng - som faktiskt inte är helt okontroversiell inom forskarkretsar - är att feta människor själva bidragit till sin ökade sjukdomsrisk och bör därför betala mer för vården.

Detta är ju ett lite mer hardcore-sätt att angripa bekymret än vad som diskuterats i den svenska kontexten, där idén som lanserats varit att onyttig mat ska beläggas med högre moms (en idé som var fjärde svensk förefaller stödja, se och lyssna här). Föga överraskande har jag inget nytt att tillföra den här diskussionen; jag noterar bara hur två tämligen olika policyförslag i dessa nordiska grannländer har två helt olika sätt att angripa problemet: I Finland diskuterar man att vältra man över skuldbördan och kostnaderna på tjockisarn a, i Sverige diskuterar man att vältra kostnaderna över på folk som gillar onyttig mat, oavsett om de råkar vara feta eller inte. Själv tycker jag att man ska mista sitt medborgarskap om man har ett BMI över 30.

En avslutande not: Igår hade en kollega till mig en svavelosande framställning om hur han tyckte att "invandrare som inte sköter sig ska utvisas". Ett par problem med uttalandet. Vad betyder "inte sköta sig"? Och varför ska bara invandrarna som "inte sköter sig" utvisas, varför inte oskötsamma svenskar också? Alltså, vore det inte helt perfekt att skicka alla som "inte sköter sig", i hela världen, till Australien? Britterna testade ju detta en gång i tiden, och det gick ju utmärkt. Eller, ja, jag vet inte.

VM-GULD!

Ungefär såhär ska slipsten dras. Men ibland ska också devisen "äras den som äras bör" få gälla: Svensson hörde faktiskt till den reportergrupp som 1999 uppmärksammade och avslöjade 66 kända svenska nynazister. Det var faktiskt lite stake i den manövern. Även om källan, Antifa, inte är den mest pålitliga i världen, verkar det dock finnas vissa skäl till att ifrågasätta Svenssons metoder även här.

Och så blev det som jag trodde: VM-guld i mixed-stafetten! Vilken grej. Det rörde mig till tårar att se Ferry, Bergman, Jonsson och Olofsson bilda hög i målfållan - och Pichlers glädje kramade om mig rejält i hjärteroten och pressade fram ytterligare tårar. Och det har faktiskt inget med någon sorts nationalism att göra (tror jag...), bara ett genuint intresse för sporten, och ett starkt gillande av människorna som utgör det svenska landslaget. Med andra ord tycker jag att den sympatiska och alltid intressante/intelligente Niclas har bra poänger i den här blänkaren.

Spam av kött, i färgglada jackor

I boken "How to be good" av Nick Hornby (som f ö är rätt bra, men lite bortglömd vid sidan av megasuccéerna "High Fidelity" och "About a Boy") finns en karaktär som heter David, som skriver krönikor i en lokaltidning under pseudonymen Angriest Man in Holloway.

Det här inlägget kommer att lukta typ Argaste fosskaren från en stockholmsförort, för jag inser att det är gubbigt, surt och småbittert. Men here goes nothing: varje jävla morgon när jag anländer med pendeltåget till centralen och ska knalla iväg till mitt jobb bortom Norrmalmstorg passerar jag kanske 10 - 12 av dem. De står där, i princip på rad, i sina färgglada gula, gröna alternativt röda kläder gastande "Gomorgon, en meeetro"; "Goooomorrronnnnnn EEEEEEEEEEEn PUNKT.SE"; "Gomörron, en City". Tonläget är lite för högt, lite för forcerat och de ställer sig fantamig alltid FÖR JÄVLA NÄRA min privata lilla "kom inte för nära"-sfär. Jag skulle vilja påstå att dessa människor är som spam-mejl, fast med den extra lilla featuren att de rent fysiskt står i din väg och inverkar på din trevliga lilla morgonpromenad. Jag kan bara tänka mig en värre sak, och det är att ha 10 - 12 strategiskt utplacerade Jehovas vittnen på min promenadstråk till jobbet, krävandes uppmärksamhet, krävandes att jag faktiskt ska ta en av de där förhatliga Vakttornen. Jag menar, förhelvete, vill jag ha PUNKT.se, Metro eller City, så kan jag väl plocka den från något skåp/hylla/förvaringslåda som ligger strategiskt utplacerad någonstans?

En annan grej: man säger att man talar med lärde män på latin och med bönder på bönders vis. Men typ bönder som höll till nära Rom på den gamla goda romartiden, vad talade de för språk? Hur talade man med dem? Och hur gick talesättet då? Tala med latinare på latin och bönder på... latin? I don´t get it. Någon av mina alldeles för pålästa kollegor kan ju kolla upp det, så kan jag roa mig med att tycka att Anna-Carin skötte sig rätt OK igår trots fyra bommar (hon kom femma ändå, klart snabbast i spåret), och så håller jag tummarna för att mixed-laget grejar medalj i dagens stafett.

Satans bendarr + självstyrelsedebatt

Ok, jag medger, jag är lite av ett nördo. En av mina favorithobbies är att ligga på nätterna och fundera över den kommunala självstyrelsen: dess innebörd, dess praktik och dess gränser. Min favoritavhandling i statsvetenskap - naturligtvis borträknat Jan Teorells eminenta Demokrati eller fåtalsvälde (1998, Uppsalaavhandling) om interndemokrati inom såssarna och moderutterna - är Urban Strandbergs Debatten om den kommunala självstyrelsen 1962 - 1994 (1998, Göteborgsavhandling utgiven på Gidlunds förlag, Hedemora).

På senare tid har det blivit ganska accepterat att tala om, och kritisera, den kommunala självstyrelsens konstitutionella grund. Naturligtvis hänger det intimt samman med att Ansvarskommitténs och Grundlagsutredningens politiska ingenjörer, arkitekter och inrednings- samt dekorsexperter, mm mm, har hållit på, och håller på, att nagelfara den svenska statens institutionella byggstenar.

Det som förvånar mig en liten smula är hur defensiva de kommunala aktörerna är i denna debatt, nu när de äääntligen får vara med och på allvar - och tämligen förutsättningslöst - spekulera i den politiska basorganisationens (läs: kommunerna och deras roll i det politiska systemet) framtid. Jag förstår inte riktigt (eller jo, det gör jag kanske) bristen på visionärt tänkande i dessa frågor, ett visionärt tänkande som borde ha sin källa bland kommunernas och landstingens företrädare.

Två exempel på den defensiva hållningen. Kommun- och landstingsförbundens respektive ordförande och vice ordförande samförfattade en debattartikel som publicerades 30 oktober 2006 i Dagens Nyheter (sorry, pallar inte leta reda på länken). Debattinlägget var en stilla vädjan - nästan på de bara knäna - till den nya regeringen att inte inskränka den lokala självstyrelsen. Regeringen uppmanades att ”Värna självstyrelsen!”, ”Undvika detaljreglering!”, ”Respektera finansieringsprincipen!”, samt att lokala politiker – inte statliga tjänstemän – ska tillåtas att fatta de viktiga lokalpolitiska besluten. Det är ganska intressant att notera den defensiva hållningen: man vill inte att den nya regeringen ska inskränka den lokala självstyrelsen.

Den defensiva hållningen förbryllar mig, och här finns en koppling att göra till den intressanta lilla pamfletten Statens styrning av kommuner, landsting och regioner som intresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting publicerade under sensommaren 2006 (juli står det i rapporten i varje fall). Organisationen vill att pamfletten ska läsas som ett positionspapper, men jag uppfattar att det bara är en allmän vädjan till att just inte inskränka den lokala självstyrelsen. Förutom det jag uppfattar vara mest upprepningar av Grundlagens floskler om kommunal självstyrelse (för ansikta detta: självstyrelsen är inte reell, utan alltid beroende av riksdagsmajoritetens vilja, eftersom alla lagparagrafer är öppna för tolkning och lämnar den slutgiltiga utformningen av självstyrelsedefinitionen till riksdagsmajoriteten; Mats Dahlkvist och Urban Strandberg argumenterar kraftfullt för denna tolkning av lagen i en SOU som heter "Maktdelning"; Joakim Nergelius har gång på gång understrukit detta, nu senast i sin utmärkta bok Statsrätt (alt. Svensk statsrätt, minns ej, Lund: Studentlitteratur) återfinns en intressant formulering: man vill införa något som liknar en "andrakammarfunktion"

Ny lagstiftning som påverkar den kommunala självstyrelsen ska föregår av konsekvensanalys, överläggningar och - om kommun- och landstingssektorns företrädare så begär - en särskild självstyrelseprövning i samband med riksdagsbehandlingen.

Ok, detta förslag är väl kanske åtminstone halvradikalt. Men vad jag inte begriper är varför kommunernas och landstingens yttersta företrädare inte vågar göra det som till och med Erik Amnås Demokratiutredning gjorde i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1), nämligen att föreslå ett genuint grundlagsskydd, alternativt åtminstone reflektera över en tydlig kompetenskatalog för den kommunala självstyrelsen?

A note of caution: Jag är fosskare och mina normativa övertygelser är lika form- och övertalningsbara som Pete Dohertys överjag. Jag är alltså långt ifrån säker på att jag verkligen tycker att grundlagsskydd för den kommunala självstyrelsen är så otroligt fiffigt och förträffligt, men jag tycker ändå att saken ska kunna diskuteras på allvar (vilket jag - nota bene - inte tycker att den gör i Sverige). Alltså, även om jag inte har mycket till övers för diskursteori och sådant jox, så ligger det ändå en poäng i följande fras: någonstans ligger ett par maktpolitiska hundar begravda om ett förslag aldrig på allvar diskuteras och förs upp på dagordningen.

Varför plockar inte SKL upp denna diskussionspunkt i den offentliga debatten? Varför bråkar inte kommunstyrelsenas ordförande om detta? Tycker de verkligen att det är OK med nuvarande gummibandsprincip, eller ligger kanske möjligen kanske små partitaktiska skäl bakom att man väljer att böja sig för de mäktiga riksdagsgruppernas uppfattningar i frågan? Mig veterligen har bara centerpartiet haft någorlunda st*ke att diskutera denna fråga på allvar, och jag tycker att frågan faktiskt förtjänar lite mer utrymme i debatten som kringgärdar Ansvarskommittén och Grundlagsutredningens arbete. Så det så.

Slutligen, det viktigaste: Jag unnar verkligen Poiree segern idag. Han är en favorit, och han har haft problem hela säsongen med sitt skytte. Och Ferry. Cheeeezuz. Varför? I ledningen efter tredje skyttet, sedan tre bommar... Kunde blivit vårt första VM-guld denna omgång. Men icke. Vi får hålla tummarna för ACO i morgon.

Chock-Britta!

Ok, någon av mina kollegor har försökt få det här till att bli någon sorts samhällsvetarblogg. Det är det alltså inte. Inte bara. Programförklaringen är alltså att det här handlar mest om skidor och skidskytte, och ibland kommenterar jag - gärna med en svordom eller två - något litet samhällsfenomen som retar/intresserar mig. Min princip är att jag bara orkar tänka efter och analysera klokt om jag får pröjs för det. Jag fattar inte att väldigt skickliga och intressanta bloggare Bergh och Bubber orkar skriva så mycket kul och smart hela tiden, utan att den materiella avkastningen är särskilt märkbar (i Berghs fall finns den där, han skissar ju på lite krönikeidéer i sin blogg).

Nåväl. Skidskytte-VM är igång. I sprinten gick det bra: silver och fjärdeplats till Aco resp. Helena; fjärde- resp sjätteplats till Ferry och Nisse. Sen gick det på röven i jakten (ok, brons till ACO är godkänt, men typ alla andra svenskar tappade därefter). Hursomhelst, gårdagens stora glädjeämne var damernas stafettlag som lyckades ta den första världscupsegern någonsin!!! Och det var min favorit, Britta Norgren, som spurtade ned Marit Björgen på sistasträckan.

En sista grej, som faktiskt rör viktiga saker på allvar: det ska bli kul att följa statistiken över KU-anmälningar över den här mandatperioden. Redan nu har borgarna börjat beskylla sossarna för att missbruka detta, ack så viktiga, instrument. Är dock tämligen övertygad om att sossarna inte kommer att slå borgarnas siffror från förra mandatperioden, och jag kan sätta pengar på det. Sen om borgarna anser att de "brukade" KU-anmälningsmöjligheten eller "missbrukade" den är förstås en öppen fråga... de kanske bara har fler skäl.

Men låt Anders Borg flyga sitt jävla flygplan

Alltså, han är ju ursäktad. Han har ju ring i örat och långt hår. Det gör att han får flyga 1,6 ggr så mycket som sin föregångare, han har den bonusen. Det står i grundlagen, har farsan sagt. Orka uppröras. Men jag gillar att medierna nagelfar sådant där, för om jag inte missminner mig, så var ju borgarna inte sena att resa ragg över missbruk med de gemensamma skatteresurserna... typ när Schyman skickade sin handväska på taxiturné genom halva norrland eller så.


Nu när jag blivit 33 och allt, märker jag hur jag allt mer söker mig till klassiska gamla godingar i spellistan. Den senaste består alltså BARA av låtar med:

• Elvis Costello. De lite tidigare grejerna, men även en del från första halvan av 1990-talet. Det är rösten. Det är melodierna. Sån kille asså. Varför spårade han ur och började jobba med operasångare? Han är ju galen. Det är ju värre än när Bear Quartet hoppade upp i sin egen stjärt med den senaste skivan och begravde alla förutsättningar för någon sorts kommersiell framgång för all framtid framöver. [Sorry Chopper, var bara tvungen att jävlas lite].
  
• Tom Waits. De lite tidigare grejerna, och en del från de senare. Det är den hesa, sorgsna rösten. Känns som om man sveps in en smutsig, rökig, mörk bar på någon bakgata i New York, där det är typ 10 personer, och alla sitter för sig själva, vid ett varsitt bord. Och någon sitter och klinkar sorgsna sånger på sitt lätt ostämda piano i bakgrunden, rosslar med en sjavig whiskey- och ciggpajad röst.
• Neil Young. Det mesta av de tidiga grejerna, även en del från Harvest Moon. Som att bli insmord i babyolja och masserad av en kinesisk balettdansös någonstans långt inne i hjärnans långa vindlingar. Ah. Detta är min dag. Plus en massa fosskning som ska utföras, men en dag som denna, då det vankas lite trevligt sällskap, god mat och pyttelite vin i afton, kan man stå ut med nästan allt. Åtminstone när Elvis, Tom och Neil är dagens resesällskap.
  

Veckans tips

Så då, dysterkvistens guide till: "Om det är lunch eller fikapaus på jobbet, och du behöver ha ett samtalsämne att starta, eller en åsikt att ha om ett samtalsämne, här är några tips på vägen".

Zlatans nej till landslaget.
"Nä asså, vad fan, han gör ju som han vill. Visst, trist, det blir lite sämre underhållningsvärde i själva spelet, men vi måste komma ihåg att vi klarat kvalet grymt bra hittills. Fyra vunna på raken sörru. Asså, Zlatan, han är ju bara nyttig framåt, och han är ju en individualist. Asså, vi måste komma ihåg att Sverige bygger sitt spel på att vara ett lag, att tajt hänga samman från målvakt till yttersta spets. Asså, Zlatan DELTAR ju ÖVER HUVUD TAGET inte i försvarsspelet, och Sveriges försvarsspel bygger ju på att anfallarna pressar högt upp. Press-understöd, sörru. Det spelet gillar inte Zlatan. Så, frågar du mig som fotbollskonässör så är mitt svar, ohhhh så tråkigt att han är borta. Men frågar du mig som en som vill att Sverige ska ta poäng och gå vidare från kvalet: Good Riddance!!!"

Lars Danielsson närvaro/frånvaro vid regeringskansliet
"Nä asså, vad fan, man ska ju ente ljuga. Asså, det finns något som heter ETIK, tjänstemannaetik och sånt. Det är viktigt för att demokratin ska fungera och så. Asså, på riktigt, visst, det gör ingen skillnad om han kollar mejlen just där och då, fler svenskar hade inte överlevt, och vi hade förmodligen inte haft bättre ordning i räddningsinsatserna. Det är ju inte rimligt att allt som gick på röven beror på huruvida Danielsson kollade mejlen och/eller var på Regeringskansliet eller inte. Nä, asså, poängen är ju att man inte ska kunna ljuga, inte ska kunna mörklägga, att korten ska vara på borden, att saker och ting fungerar genomskinligt och skit. Utred honom för fan, det är viktigt, för demokratin och skit."

Skidskytte-VM
"Nä asså, vad fan, Ferry har ju vatt sjuk va, bara precis nu är han frisk, två-tre dagar innan tävlingen. Jag tycker ju inte man ska ställa för höga krav på han. Topp tie på honom, topp 15 på Bergman, asså, typ i snitt, så är det OK. Herrarnas stafett? Phfhfhfphhhhhhh... glöm'et! Nisse har inte fått skyttet att fungera alls den här säsongen, och ska vi slänga in den där nye Jonsson också? Nä, fan, herrarna, där kan ni glömma medaljong!!! ACO däremot, där tror jag att vi plockar två medaljer... asså, jag vet inte vicka sträckor och så hon tar dem på, eller vilken valör det blir, men två medaljer blir det för henne. Bombis. Hon har vatt i form hela säsongen, alltid stabil, tvåa i världscupen as we speak, snabbast i spåret, och nu stämmer tydligen skyttet på träningen också. Jaha, att hon gjorde slut med sin high-school sweethart förra veckan? Nä, hon är rätt mentalt stark, det tror jag, även om hennes psyke kan vackla när det är hemmapress. Två medaljer sa jag, jag står vid det. Och förresten, lite bonusinfo, jag tror på brons i mix-stafetten!!! Helena Jonsson är sjukt stabil, Bergman gör en kass sträcka, sen gör ACO och Ferry supersträckor. Ah, det blir grymt. Segern? Står mellan tyskarna och ryssarna. Ryssarna är förjävliga på vallen, tyskarna bättre i spåret. Asjämnt. Sen har vi Norge och Frankrike som outsiders"

Bråket i längdlandslaget
"Nä, asså, jag skiter i vad du säger, men inga jävla norrmän ska leda vårt skidlandslag. Det är emot naturen. Typ som om Jimmie Åkesson ledde en 'alla olika alla lika'-kampanj. Så är det bara. Och om nån skulle avgått skulle det fan vatt Braaten. För kolla, Södergren är ju astajt med han Alsgaard, och alla vet att Mathias Fredriksson är en gnällig fjolla. Så är det bara."

Ansvarskommittén
"Nä, asså, jag fattar inte riktigt vad som kommer att hända och hur det kommer att påverka mig, och jag bryr mig inte, så länge de inte slår ihop min kommun med Borlänge. 6 regioner, 9 regioner, 13? Jag skiter väl i vilket. Jag bryr mig inte. Jag vill ha morgontidningen, en kopp kaffe, inte så långt till jobbet, hygglig lunch, ett bra samtal med jobbarkompisarna, och nåra bärs på helgen. Regioner? Vaäre för påhitt? Vi har klarat oss utan skiten förr, och vi gör det nu också."

Så, ni borde klara er en vecka på det där.