Sommarlov

Nu är det dags att kasta in handduken temporärt. Det har varit en märklig, mörk vår, där arbetsintensiteten inte alls motsvarats av den förväntade outputen. Jag hatar sånt, för då är det verkligen bara kvaliteten på de jobbade de timmarna det hänger på. Alltså: jag är slarvig och korkad. Tung insikt.

Hursomhelst, jag vet att det är onödigt att annonsera det, jag tar sommar nu. Fram till 25 juli. Jag ska försöka vänja av mig vid internettet och förflytta mig till de djupaste jämtländska skogarna där knappt Telia pallat dra fram ordinära telefonlinjer - än mindre finns mobiltäckning och bredband. Så, wiedersehen um två veckor.

Kul med principer i lokalpolitiken...

Ofta får man höra att kommunpolitik, det är bara - i bästa fall - tjafs om allehanda cykelställsfrågor. Så är det naturligtvis inte. Det är i och för sig tacksamt för the everyday man att tänka så (då har man en ursäkt för att inte gå på fullmäktigedebatterna eller begära ut handlingar och annat eländ), och det är också tacksamt för den beslutsfattande eliten att spä på denna myt (då blir de lämnade i fred när de ska fatta beslut om organisationsformer, stadsplanering och hur skattemedlen ska fördelas). Så, det är begripligt att bilden av kommunpolitik är att det är riktigt trista saker det handlar om.

Ibland är det dock skojigt att notera hur till synes förmenta små, ointressanta beslut spårar ut till större principiella debatter. En sådan grej har nyligen ägt rum i den lilla kommun där jag tillbringar större delen av min tillvaro, Gnesta. För länge sedan, 2002 tror jag att det var - men stäm mig inte om jag har fel, bestämde sig Gnesta kommun för att införliva sk samverkansråd i kommunens organisation. Ja, från 90-talets mitt blev ju sådana här deltagardemokratiska experiment närmast legio i var och varannan svensk kommun. Det blev superviktigt att signalera "vi bryr oss om dig, käre medborgare, vi är minsann en demokratisk kommun där alla kan/får påverka", och man öppnade alla spjäll för att låta den som vill påverka politiken.

Allmänt sett har de flesta av dessa experiment mest varit ett fantasifullt sätt för att göra det gamla ordstävet "man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga den dricka detsamma" [med reservation för formuleringen, orkar inte googla den riktiga] forskningsbart: Mikael Gilljam och Ola Jodal har visat empiriskt att dessa deltagardemokratiska experiment inte alls verkar stärka demokratin. Trots att kommunpolitiker bänt ryggen fram och tillbaka för att få medborgaren att engagera sig (listan kan göras lång... medborgarförslag, pubkvällar, öppna nämndsammanträden, olika typer av brukar- och samverkansråd), är det bara ett litet fåtal (ofta sådana som redan tidigare hade ett engagemang) som utnyttjar de nya möjligheterna.

Nåväl. Såhär ett halvt decennium efter det att samverkansråden i Gnesta sjösattes har en utredning har gjorts om dem: är det värt att ha dem, vad kostar de, vad åstadkommer de? När jag läser igenom utredningen är det slående att samverkansråden knappast haft något specifikt uppdrag som är lätt att följa upp/utvärdera, och det råden egentligen har gjort (mer än att fungera som "samtalsfora") övergår mitt förstånd. Istället verkar de mest ha kostat (visserligen lite) pengar, och upptagit en massa människors tid.

I utredningens kölvatten har en konflikt blossat upp om rådens roll och betydelse i kommunpolitiken. Utredningens förslag blev nämligen att pensionärs-, handikapp- och folkhälsoråden ska slås samman. Detta har väckt mycket ilskna reaktioner från råden. I Södertälje-Posten kunde man häromveckan läsa att Pensionärsrådet säger sig vara kränkta av förslaget och befarar att just deras frågor ska drunkna bland alla övriga frågor.

Så, hur ska man ställa sig debatten om olika brukar- och samverkanråds roll i kommunerna? Vi bör ha i minnet att Sverige ytterst är en representativ demokrati (det står faktiskt så i Regeringsformen), vilket innebär att ett mindre antal politiker ges förtroendet att under en fyraårsperiod fatta beslut å kommuninvånarnas vägnar. Politikerna står under vår kontroll huvudsakligen genom att vi godkänner eller avsätter dem vid kommande val.

De politiska partierna är en förutsättning för att det representativa systemet ska fungera. Historiskt har partierna visat sig hyggligt bra på att väga samman åsikter och uppfattningar till helhetsorienterade politiska plattformar. Från en mängd motstridiga särintressen ska de väga dessa mot varandra till en helhet som slutligen ska mynna ut i en politik som gynnar allmänintresset. Accepteras detta system, bör också olika särintressen (som många anser rådsorganen vara) ha ett begränsat politiskt inflytande.

Personligen har jag en skeptisk hållning mot olika ”råd” i kommunpolitiken som bygger på modern forskning om deras betydelse (bl a statsvetarna Maria Jarls och Mikael Gilljams bidrag till boken Demokratins mekanismer, Liber). Jarl menar att ett grundläggande demokrativärde är att alla medborgare skall ha lika rätt att påverka samhällsutvecklingen – alla intressen ska väga lika tungt. Man bör vara på det klara med att införandet av rådsorgan utgör avsteg från principen om alla medborgares lika rätt att påverka politiken. Rådsorganen riskerar nämligen att gynna sig själva på bekostnad av allmänintresset (dvs. ett starkt pensionärsråd kan göra att pensionärer får mer resurser än vad de annars skulle få vid beslutsfattande i fullmäktige). Allmänt hotar alltså existensen av rådsorgan principen om att allas intressen skall väga lika tungt i det politiska systemet.

Vad rör råden i Gnesta vet inte jag om samverkansråden fullgjort de uppgifter de en gång var tänkta att utföra, och jag har heller ingen bestämd uppfattning om hur man ska lösa frågan med samverkansråden i Gnesta. Men mot den bakgrund som jag här skisserat, är det utmärkt att Gnesta kommun tar tag i debatten om rådens roll och organisering offentligt. Det tvingar fram en mer principiell diskussion om den kommunala demokratins karaktär. Det tvingar representanter för de etablerade partierna å ena sidan och medlemmarna i de olika råden å den andra, att vässa sina ståndpunkter för och emot samverkansrådens roll i den lokala demokratin. Det ger också den allmänt politiskt intresserade gnestabon bättre möjligheter att ta ställning till hur framtidens demokrati i Gnesta ska organiseras. Detta är givetvis jättebra, och illustrerar att kommunpolitik ganska ofta är en alldeles fantastisk källa att ösa ur om man vill få igång diskussioner om den moderna demokratins problem.