Dysterkvisten

Epilog

2007-08-23T15:09:00.000Z

Det kommer inte att hända så mycket här framöver. Jag tänker att slösandet av bokstäver är ett nollsummespel. Varje bokstav jag skriver här stjäls från något annat, viktigare sammanhang. Se så, stick iväg nu. Ni är färdigunderhållna.

2007-08-09T05:39:00.001Z

Sommaren är över, och jag med den. För att travestera en trött gammal fyllbult. Några av sommarens höjdpunkter:

Kboi premiär på stora scenen, som gitarrist med MABD på Woxstockfestivalen i Edsbyn. Där lärde jag mig älska Kjell Höglund.
Mitt bröllop - samt att jag och min fru fick biljetter till skidskytte-VM.
Bröllopsresan.
Att jag blivit med två makalöst kramgoa kisar [se bild].

Sommarlov

2007-07-05T14:28:00.001Z

Nu är det dags att kasta in handduken temporärt. Det har varit en märklig, mörk vår, där arbetsintensiteten inte alls motsvarats av den förväntade outputen. Jag hatar sånt, för då är det verkligen bara kvaliteten på de jobbade de timmarna det hänger på. Alltså: jag är slarvig och korkad. Tung insikt.

Hursomhelst, jag vet att det är onödigt att annonsera det, jag tar sommar nu. Fram till 25 juli. Jag ska försöka vänja av mig vid internettet och förflytta mig till de djupaste jämtländska skogarna där knappt Telia pallat dra fram ordinära telefonlinjer - än mindre finns mobiltäckning och bredband. Så, wiedersehen um två veckor.

Kul med principer i lokalpolitiken...

2007-07-02T14:19:00.000Z

Ofta får man höra att kommunpolitik, det är bara - i bästa fall - tjafs om allehanda cykelställsfrågor. Så är det naturligtvis inte. Det är i och för sig tacksamt för the everyday man att tänka så (då har man en ursäkt för att inte gå på fullmäktigedebatterna eller begära ut handlingar och annat eländ), och det är också tacksamt för den beslutsfattande eliten att spä på denna myt (då blir de lämnade i fred när de ska fatta beslut om organisationsformer, stadsplanering och hur skattemedlen ska fördelas). Så, det är begripligt att bilden av kommunpolitik är att det är riktigt trista saker det handlar om.

Ibland är det dock skojigt att notera hur till synes förmenta små, ointressanta beslut spårar ut till större principiella debatter. En sådan grej har nyligen ägt rum i den lilla kommun där jag tillbringar större delen av min tillvaro, Gnesta. För länge sedan, 2002 tror jag att det var - men stäm mig inte om jag har fel, bestämde sig Gnesta kommun för att införliva sk samverkansråd i kommunens organisation. Ja, från 90-talets mitt blev ju sådana här deltagardemokratiska experiment närmast legio i var och varannan svensk kommun. Det blev superviktigt att signalera "vi bryr oss om dig, käre medborgare, vi är minsann en demokratisk kommun där alla kan/får påverka", och man öppnade alla spjäll för att låta den som vill påverka politiken.

Allmänt sett har de flesta av dessa experiment mest varit ett fantasifullt sätt för att göra det gamla ordstävet "man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga den dricka detsamma" [med reservation för formuleringen, orkar inte googla den riktiga] forskningsbart: Mikael Gilljam och Ola Jodal har visat empiriskt att dessa deltagardemokratiska experiment inte alls verkar stärka demokratin. Trots att kommunpolitiker bänt ryggen fram och tillbaka för att få medborgaren att engagera sig (listan kan göras lång... medborgarförslag, pubkvällar, öppna nämndsammanträden, olika typer av brukar- och samverkansråd), är det bara ett litet fåtal (ofta sådana som redan tidigare hade ett engagemang) som utnyttjar de nya möjligheterna.

Nåväl. Såhär ett halvt decennium efter det att samverkansråden i Gnesta sjösattes har en utredning har gjorts om dem: är det värt att ha dem, vad kostar de, vad åstadkommer de? När jag läser igenom utredningen är det slående att samverkansråden knappast haft något specifikt uppdrag som är lätt att följa upp/utvärdera, och det råden egentligen har gjort (mer än att fungera som "samtalsfora") övergår mitt förstånd. Istället verkar de mest ha kostat (visserligen lite) pengar, och upptagit en massa människors tid.

I utredningens kölvatten har en konflikt blossat upp om rådens roll och betydelse i kommunpolitiken. Utredningens förslag blev nämligen att pensionärs-, handikapp- och folkhälsoråden ska slås samman. Detta har väckt mycket ilskna reaktioner från råden. I Södertälje-Posten kunde man häromveckan läsa att Pensionärsrådet säger sig vara kränkta av förslaget och befarar att just deras frågor ska drunkna bland alla övriga frågor.

Så, hur ska man ställa sig debatten om olika brukar- och samverkanråds roll i kommunerna? Vi bör ha i minnet att Sverige ytterst är en representativ demokrati (det står faktiskt så i Regeringsformen), vilket innebär att ett mindre antal politiker ges förtroendet att under en fyraårsperiod fatta beslut å kommuninvånarnas vägnar. Politikerna står under vår kontroll huvudsakligen genom att vi godkänner eller avsätter dem vid kommande val.

De politiska partierna är en förutsättning för att det representativa systemet ska fungera. Historiskt har partierna visat sig hyggligt bra på att väga samman åsikter och uppfattningar till helhetsorienterade politiska plattformar. Från en mängd motstridiga särintressen ska de väga dessa mot varandra till en helhet som slutligen ska mynna ut i en politik som gynnar allmänintresset. Accepteras detta system, bör också olika särintressen (som många anser rådsorganen vara) ha ett begränsat politiskt inflytande.

Personligen har jag en skeptisk hållning mot olika ”råd” i kommunpolitiken som bygger på modern forskning om deras betydelse (bl a statsvetarna Maria Jarls och Mikael Gilljams bidrag till boken Demokratins mekanismer, Liber). Jarl menar att ett grundläggande demokrativärde är att alla medborgare skall ha lika rätt att påverka samhällsutvecklingen – alla intressen ska väga lika tungt. Man bör vara på det klara med att införandet av rådsorgan utgör avsteg från principen om alla medborgares lika rätt att påverka politiken. Rådsorganen riskerar nämligen att gynna sig själva på bekostnad av allmänintresset (dvs. ett starkt pensionärsråd kan göra att pensionärer får mer resurser än vad de annars skulle få vid beslutsfattande i fullmäktige). Allmänt hotar alltså existensen av rådsorgan principen om att allas intressen skall väga lika tungt i det politiska systemet.

Vad rör råden i Gnesta vet inte jag om samverkansråden fullgjort de uppgifter de en gång var tänkta att utföra, och jag har heller ingen bestämd uppfattning om hur man ska lösa frågan med samverkansråden i Gnesta. Men mot den bakgrund som jag här skisserat, är det utmärkt att Gnesta kommun tar tag i debatten om rådens roll och organisering offentligt. Det tvingar fram en mer principiell diskussion om den kommunala demokratins karaktär. Det tvingar representanter för de etablerade partierna å ena sidan och medlemmarna i de olika råden å den andra, att vässa sina ståndpunkter för och emot samverkansrådens roll i den lokala demokratin. Det ger också den allmänt politiskt intresserade gnestabon bättre möjligheter att ta ställning till hur framtidens demokrati i Gnesta ska organiseras. Detta är givetvis jättebra, och illustrerar att kommunpolitik ganska ofta är en alldeles fantastisk källa att ösa ur om man vill få igång diskussioner om den moderna demokratins problem.

Lite uppdateringar

2007-06-25T13:59:00.000Z

Hade ju egentligen tänkt skita i det, det drar bort strålkastarljuset från sakfrågan. Men låt gå. Läs de här grejerna på en rad:

Neos avslöjande.

Lite korrigeringar

Två kortare analyser, här och här.

Förövrigt kan midsommar få avskaffas. Eller iallafall i kombination med mig. You do the math.

Om jag vore göteborgare: "fil-o-sofi"

2007-06-22T08:12:00.000Z

Häromdagen lyckades jag med konststycket att lägga en hel tallrik fil över tangentbordet till min stationära dator. Nu känns maskineriet lite trögare än vanligt. Så otroligt klantigt. Mer än 10 incidenter borde nu ha lärt mig att INTE äta frukost framför datorn.

Jag noterar i dagens DN att Reinfeldt "välkomnar" att Totto plockar bort Fairfax-grejen från sitt CV. Jasså? Han var ju så "nöjd" med Tottos förklaringar innan? Han är lite mjäkig, den gode Reini, och anpassar uppfattningar snabbt efter vad det är som gäller för tillfället. Inte särskilt klädsamt.

Förövrigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om det här:

http://www.svt.se/svt/road/Classic/s...70498&a=854907

Reportern går ju väldigt, väldigt hårt åt Totto. Samtidigt, ja, jag driver ju tesen att det här är en ganska allvarlig sak. Eller driver tesen, jag tycker verkligen innerligt att det är en mycket allvarlig sak. Och då är det ok att kräva svar. Och Totto ger inga svar. Han har repeterat in ett mycket dåligt försvar om att fokusera på dagspolitik och inte prata om sådant som hände för 11 år sedan, och att han inte kände - eller ens nu känner till - amerikanska ackrediteringsregler.

Poängen är ju emellertid att det här är dagspolitik, Totto har toppat sitt regerings CV med en ogiltig examina, och detta väcker helt rimliga frågor om hur vi ska se på examina i detta land när t o m arbetsmarknadsministern skickar ut signaler om en låt-gå-princip. Ergo: det är dagspolitik. Och borde Totto inte nu (han har haft 3-4 dagar på sig) ha läst in sig på amerikanska ackrediteringsregler... I know I would have om någon hade beslagit mig med sådana här ting...

Idag ska arbetssidan av hjärnan kopplas ur helt. Eller jag ska försöka. Först: kratta gräsmattan på bråte sedan de barska trädfällarna tagit bort två sälgar och en gran (numera: kvällsol på verandan!). Sedan: ut till grisfarmar'n och fira midsommar.

Edit: Ska man våga sig på en amatörpsykologisk analys av Totto? Han har sjukt stora komplex för den akademiska världen. Kolla in den HÄR grejen. Totto skriver i sitt CV att han läste i Lund 1988-1991, och nu har någon kommit på att han inte avslutade sina studier i Lund förrän 1994 [och, mind you, han verkar ju inte ha någon e x a m e n]. Så alla poäng han tagit (eller "alla", sina 115), har han tagit 6 år på sig att läsa. Dvs. mindre än 20 poäng per år, i snitt. Och det ser ju inte så jäkla snyggt ut - och då skriver han ju inte ut det. Men så fort någon gräver i det - som ju nu är fallet - så upptäcks detta. Och då ser det ju "baske mig" inte bra ut det heller. OK, det är förstås inte fusk på något sätt, men: det visar på att Totto gärna vill signalera att han är nere med akademin på sitt cv (pluggade på heltid - dock utan att prestera heltid - i tre år) och att han har en mba (tagen på bluffuniversitetet Fairfax). Nej hörrni, det här ser inte alls bra ut för vår arbetsmarknadsminister.

Totto, part III

2007-06-21T10:19:00.000Z

OK, så nu har Totto fallit till föga och tagit bort sin Fairfax-examen från sitt cv. Gott så (även om han uppenbarligen tycker att det är en superfin examen fortfarande, så gör han det för att få tyst på drevet och fokusera på dagspolitiken och inte sådant som hände för 10 år sedan).

OK, sakfrågan är ur världen, men då dyker en intressant principfråga upp. När det stormade kring Stegö-Chilo, Borelius och Billström uppstod en debatt som handlade om huruvida män och kvinnor behandlas olika när drevet går (ja, och så var det ju det här med Borg och städhjälpen osså). Stegö-Chilo och Borelius gick - Billström och Borg blev kvar. Och många exempel kan radas upp på kvinnor som klivit av det omedelbara tåget när drevet gått, t ex Anna Sjödin, Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Laila Freivalds, Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Tiiina Rosenberg....

Jag tycker nog att man kan argumentera för att Litto-grejen är ganska allvarlig (kanske inget att avgå för, men den är allvarlig). Han poserar med en falsk examen. Han gör det för att signalera någonting (trovärdighet i akademiska sammanhang? kunskap? vetenskaplighet? god knows). Han gör det i rollen av arbetsmarknadsminister (mind you, fram till idag toppades han cv av den här smörjan). Och som t ex Pagrotsky kommenterat, skickar det inte ut några vidare signaler till arbetsgivare och studenter att det är OK att posera med falska examina (ja, faktum är att han har argumenterat väldigt märkligt i den här frågan under drevet...). Detta är politiskt mycket allvarligt. Men ändå försvaras han av mr Reinfeldt, fullkomligt.

Och medierna? Det är bara Expressen som gjort det här till en grej och avsatt ett par olika reportrar på det här caset. Aftonbladet: zip, nada, och det lilla de gjort har visat att de helt missat det politiska elementet i affären. DN: zip, nada, en liten notis. Svenskan: överraskande på, faktiskt, jämfört med deras stillatigande kring Stegö-Chilo/Borelius-drevet.

Om det är någon som har någon fin liten synpunkt på det här med mediedrev och män/kvinnor-dimensionen... shoot!

Edit: en god vän gjorde mig uppmärksam på en annan aspekt av det här med drevjournalistens logik. Jag måste genast tillstå att kamraten är en hårdhudad rational choice-are, långt ifrån en do-gooder och väldigt långt från att vara vänster. Så ni har det i bakhuvudet när t o m denne smarte man skriver:

[N]är det var en sketen liten invandrare som glänste med lånta fjädrar, El-Sayed, så tände man facklorna och satte tjäran på värmning med en gång. Och den killen hade uträttat något till att börja med. Liksom du börjar jag tro att det kan ligga något i detta med könsbaserad särbehandling i vem som kan sitta kvar efter skandalen (liksom etnisk särbehandling). Funnes några politiska proportioner vore karln fullständigt rökt nu.

Japps. Jag kan för allt i världen inte FATTA att media inte gjort mer av det här. Har alla vettiga redaktörer gått på semester? Eller finns det inga vettiga redaktörer? Kan man vara så ful att man frågar Fokus att göra någon liten grej på det här med drevjournalisten och avgångar, och helt enkelt bara titta på data och sen försöka förklara utfallet?

Totto, part II

2007-06-20T08:59:00.000Z

Jag fortsätter roas av Totto. Varför envisas han med att behålla titeln? All heder åt Expressen som är det enda medium som på allvar driver den här frågan. Jag struntar högaktningsfullt i hans utbildningsnivå - det intressanta är ju bluffen. Om han tidigare inte var medveten om det (vilket han ju måste varit...), så är han ju det nu. Och det är dessutom en tung politisk belastning.

En lite nyfiken fråga bara: på hans CV står det:

1997
MBA, Fairfax University, USA
Huvudämne företagsekonomi, masteruppsats om ett tjänsteföretags etableringsstrategi i USA

Vad menas med att företagsekonomi är HUVUDÄMNE? Uppenbarligen lämnade killen in några uppgifter, uppenbarligen skrev han en inte rakt igenom direkt imponerande 123-sidig uppsats om ett företag han just då arbetade för, men huvudämne? Vad jag förstått av de uppgifter om hans studier i Lund, så tog han aldrig ens en kandidatexamen. Företagsekonomi är alltså inte ens hans huvudämne i kandidatexamen - så hur kan den vara ett huvudämne i mastern? Ja, rätta mig gärna om jag slirar nu.

Nåväl. Det här mini-drevet har blåst över på fredag. Totto sitter kvar. Bluffexamen finns kvar på cv:t. Men mobbar-såssarna kommer inte att dra sig för att slå honom i huvudet med det så fort de får chansen... Grattis, Alliansen!

Totto Littorin

2007-06-18T18:29:00.000Z

Ok, nu skriver jag som samhällsvetare igen, efter att ha skaffat mig lite mer info i Totto-gejt:

Första frågan: Är det en bluffexamen? Njae, tydligen inte. Enligt Pravda hade man rätt att utfärda examina fram till 2000 (då denna rätt drogs in). Så, det är säkert - pro forma - en ok examen. [Edit: nu är ju detta förmodligen inte ens sant; det fanns ju ett skäl till att de sparkades ut från USA till Cayman Islands; de ansökte om att få tillstånd att utfärda examina då, och fick det inte... de har alltså ALDRIG HAFT rätten att utfärda examina, så det är tokbluff rakt igenom se mer om detta t ex här, här och här]
Nästa fråga: Är det omdömeslöst av Littorin att ha pröjsat vadenukanvara, skriva en "uppsats" (som jag gärna skulle vilja se), göra lite uppgifter och sedan få ett diplom skickat till sig från Cayman Islands [obs: raljans] på att man har en magister? Tja... jag vet inte. Han kunde ju inte så gärna veta att han skulle bli arbetsmarknadsminister 10 år senare, han ville väl dryga ut sitt cv på ett lättköpt sätt, och ja, hmmm, konstigare saker har väl hänt. Där orkar jag inte ha en åsikt, jag hade aldrig gjort så. [Edit: notera emellertid att Totto var 31 år när detta skedde, så han kan ju liksom inte skylla på ungdomligt oförstånd; det handlar trots allt om ett medvetet försök att skaffa sig en mycket billig examen att piffa upp cv:t med].
Sista frågan: Är det omdömeslöst av arbetsmarknadsminister Littorin att hålla kvar den här "magisterexamen" från ökänt bluff-"universitet" på sitt minister-CV? Hell yeah! Det är faktiskt där man måste fråga sig var sjutton det gick snett i tankeprocesserna. Det är ju inte riktigt någonting att skryta med, och det måste han ju själv förstå... [Edit: fortfarande idag på morgonen, ca. ett dygn efter att drevet startade, har Totto kvar denna examen på regeringens hemsida... återigen: omdömeslöst... Lägg dig ned, rulla runt, gör ett par pudlar, så blåser det här över fortare än kvickt].

Tufft?

2007-06-18T12:10:00.001Z

Asså borgarna asså. Det är faktiskt, i min bok, lite coolt. Asså, det här med att den senaste opinionsmätningen visar sossarna är större än Allianspartierna tillsammans. Den här
grejen med en extra karensdag gör att man börjar ställa sig frågan hur sugna Alliansen är på att regera efter nästa val också. Åtminstone två teser uppenbarar sig: de tänker att "väljarnas minne är kort, så låt oss köra på med så många chockerande och obehagliga grejer nu direkt i början, så (a) hinner de få lite verkan innan nästa val och (b) hinner väljarna glömma bort hur elaka vi var mot medianväljaren"; eller så tänker de att "vaffan, vi får chansen att regera typ vart 15:e år, sen tar sossarna tillbaka makten ändå, så det är lika bra att blåsa på med allt vi har nu när vi har chansen, så får sossarna ett helvete att reversera vår politik sedan".

OK, det här inlägget skrev jag inte som utbildad samhällsvetare, utan som en ganska eftermiddagstrött kvällstidningsläsare. Man måste skilja på rollerna ibland.

Men alliansen då!

2007-06-18T10:31:00.000Z

Det är ju faktiskt fyra partier med i Alliansens regering, varför är det då moderata ministrar som ertappas med kroppsdelar i geléaktiga produkter? Först Stegö-Chilo, sedan Borelius, och nu Sven-Otto. Japp, Sven-Otto förefaller nämligen ha en bluffexamen på sitt cv. Scoopet avslöjas här.

Skidskytte: en uppdatering

2007-06-14T07:48:00.001Z

För att vara en skidskytteblogg, måste jag faktiskt säga att den är rätt usel. Så här kommer lite uppdateringar:

Björn Ferry har haft en lite halvknackig försäsong. Blev ju överkörd (sic!) på Kreta, men är i full träning igen. Dessutom kan anmärkas att den gode Björn gör en ansats till en klassisk rationalistisk analys när han försöker förklara varför dopingproblemet fortfarande är relativt begränsat inom skidskyttet. Way to go, Björn!
ACO har ont i ryggen, men hyser gott hopp om att vara i full träning nästa vecka.
Mattias "Nisse" Nilsson har cyklat duktigt på försäsongen, och kommit tvåa i någon nationell tävling, om jag fattat det rätt.
Jörgen Brink har börjat i skidskyttelandslaget (sic!).
Nån av de unga, lovande svenska tjejerna som kört lite stafett (minns inte om hon heter Johanna Holma, eller om det var den andra) har lagt av.
Chock-Britta tränar med skidskyttarna i Ruhpolding! Om detta ska ses som början till en defection, eller om hon återigen fått ihop det med sin skidskyttekille (som jag faktiskt inte har en aning om vem han är/var), låter jag vara osagt.

Nåja, det finns lite mer att berätta, men jag pallar inte. Jag bloggar mer om skidskytte när säsongen börjar, promise.

Egentligen skulle jag vilja skriva mer om fotboll, men då det går på röven för allt och alla som jag tycker om i branschen är det bara för deprimerande att göra detta.

"Kommunerna får stå för notan"

2007-06-13T15:52:00.000Z

Ibland har man tur att man arbetar på en arbetsplats som prenumerar på bisarra små tidningar och tidskrifter. Idag satte jag tänderna i något som heter Arbetsmarknaden: En tidning för dig som arbetar med arbetsmarknads- och rekryteringsfrågor. Här uppmärksammar man något som jag, kanske märkligt nog, inte reflekterar över, nämligen oönskade sidoeffekter av regeringens arbetsmarknadspolitik.

Anders Borg har ju tänkt sig en skön double-whammy: skärpta a-kassekrav ska göra det jobbigare att gå arbetslös, sänkt skatt på arbete ska göra det mer lönsamt att knega. Ergo torde ekvationen vara enkel: arbetslösheten sänks. Och så kan det mycket väl bli, på aggregerad nivå. Den diskussionen kan jag för lite om, och vi kommer säkert att få vänta en viss period innan denna politik kan utvärderas på ett bra sätt.

Men, bekymret med sänkta a-kassekrav är att en del människor inte alls har lust eller ens kan skaffa nya jobb. Och detta är poängen i Arbetsmarknadens artikel:

När arbetslöshetsförsäkringen stramas åt hamnar räkningen på den kommunala socialtjänstens bord. Sänkta ersättningsnivåer och hårdare kvalificeringsvillkor i a-kassan leder till att kostnaderna för försörjningsstöd i år ökar med omkring 500 miljoner kronor

Ja, helt klart värt att fundera över om denna kostnad blir större för stat och kommun jämfört med intäkter man drar in på fler i arbete. Någon smart nationalekonom har säkert det rätta svaret direkt i rockärmen, och personligen misstänker jag - lekman som jag är på detta fält - att politiken med stark arbetslinje kommer att betala sig på sikt. Men frågan är helt klart värd att ställa.

Edit: På väg hem igår berättade sambon att kommunförbundet förväntar sig samma effekter av skärpta krav inom sjukförsäkringen: en av två saker tros hända med de personer som berörs av dessa. Antingen blir det ett incitament för att söka nytt jobb, men om detta upplevs som oöverstigligt för personen ifråga är sannolikheten stor att denna söker upp socialtjänsten istället. På något års sikt blir det värt att undersöka ifall dessa oönskade sidoeffekter av de borgerligas tuffare policy inom arbetsmarknads- och sjukförsäkringsområdet leder till hårdare ekonomiska belastningar för svenska kommuner.

Mognad och intellektuellt förfall - samma process?

2007-06-10T03:33:00.000Z

Har ägnat lördagen åt att stuva om i bokhyllorna lite grand. Gjorde försök att sortera efter genre, och märkte här att deckarkategorin gått om "trettiårskris"-böckerna i antal. Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt med mig. För 15-20 år sedan strävade jag efter att omgivningen skulle uppfatta mig som "djup" och "intellektuell", och javisst, jag försökte läsa typ Sartre, Foucault, Marx och Trotsky (och fattade, uppriktigt sagt, inte alltid vad det handlade om...). Och filmerna... javisst, det skulle vara franskt, tyskt, finskt eller i allafall Gus van Zandt, Wim Wenders och Jim Jarmusch, kanske t o m Hal Hartley. Och musiken... javisst, det skulle vara smal, svåråtkomlig indiepop/lo fi typ Razorcuts, Bear Quartet, Sonic Youth.

Idag? Ja... de senast lästa romanerna är: Luftslottet som sprängdes (Larsson), The naming of the dead + Den hängande trädgården (båda Rankin) samt Snabba Cash (Lapidus). Bara deckare (och by the way tycker jag att Stieg Larsson-trilogin är lite lätt överskattad - böckerna är faktiskt alldeles för långa, väldigt mycket överflödstext, Occam skulle nog haft ett mindre kalas med sin rakkniv där hade han fått chansen). De senast sedda filmerna är (nåja, nu skarvar jag bara liiite, men bear with me) Benchwarmers, Blades of Glory och Talladega Nights. Samtliga rikigt usla/suveräna underbältet-dumkomedier (kännetecknas av att David Spade, Rob Schneider, Will Farrell, Ben Stiller eller Adam Sandler har ett finger med i spelet). Och musiken? Ja, det är väl möjligen här jag är trognast 16-20-åringen i mig (det är faktiskt fortfarande Bear Quartet som snurrar i spelaren, dock ej de två senaste plattorna, som är riktigt jobbiga att ha att göra med); men i samma andetag ska jag också säga att jag med åren blivit en rejäl sucker för schlager (missade inte en enda delfinal i Sverige, såg andra chansen och finalen; såg även det europeiska kvalet + finalen...).

Vad sjutton säger det här egentligen? Jag har blivit äldre, det vet jag. Och jag har givit en massa choser och later på båten, det vet jag också. Båda dessa saker borde tyda på någon sorts inre känslomässig mognad. Men varför har jag då låtit mig förledas av förslappad, degig populärkultur istället för att spisa opera dagarna i ända, sluta se på film och endast läsa oändligt långa biografier om personer som är bra mycket mer framgångsrika/intressanta än mig själv?

Fuskar småbarnsföräldrar eller inte?

2007-06-08T15:22:00.000Z

Ok, nu har en ledarskribent på www.etc.se konstaterat att fusket med VAB-dagar är en "myt":

I höstas räknade Försäkringskassan i samarbete med Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IAUF) ut att drygt en femtedel av alla ”vård av barn-dagar” är fusk. Prislappen på det omfattande fusket sades vara 650 miljoner kronor årligen. Enligt Försäkringskassan fanns två typer av fusk: att man anmäler vård av sjukt barn trots att man är på jobbet, eller trots att föräldern är sjuk själv och barnet i förskolan/skolan, kanske för att undvika karensdagen. Men fusket är en myt.

Vad baserar denne ledarskribent det här makalösa scoopet på? Jo, på en avhandling som kommit fram till att "trots ständiga infektioner hos de små, tog bara en av tre barnfamiljer ut tillfällig föräldrapenning när barnen var sjuka".

Nu har jag inte läst avhandlingen, men etc-ledaren (och den här artikeln i "Föräldrar och barn") dras med åtminstone två bekymmer när de nu ska sticka hål på myten om svenskens fusk med socialförsäkringarna: (a) resultaten baserar sig på småföräldrars egna utsagor (dagböcker, för att vara mer korrekt); och om de nu fuskar i verkliga livet så är nog sannolikheten stor att de inte dokumenterar detta i sina dagboksanteckningar; (b) resultaten berör ju faktiskt inte kärnfrågan - FUSKET - utan bara hur många gånger man vabbar när ungen är sjuk; de berör ju inte frågan hur många det är som anmäler att de är hemma med sjukt barn, fast barnet är på dagis och de själva är på jobbet.

Men hey, vem är jag att klanka på en avhandling jag inte läst. Det förvånar mig bara att de två artiklarna som slår hårt på trumman om att svensken banne mig inte fuskar väcker denna enkla lilla mot metodkritik mot ett forskningsresultat.

Globaliseringsdebatten

2007-06-01T07:47:00.000Z

Ok, varning. Det här är ett rätt så långt inlägg, och jag garanterar inte riktigt att det är sammanhängande. Det handlar om globaliseringsdebatten och de konsekvenser frihandeln har för världens samhällen. Min utgångspunkt här är en litteratur som jag en gång fick anledning att gräva ned mig i, och som jag lite granna kom att gilla på grund av de känslomässiga apellerna. Det handlar om vänsterdebattörer som typ Zygmunt Baumann, Pierre Bourdieu, Viviane Forrester, David C Kortens och typ Johan Ehrenberg, och vilka alltid målat fan på väggen och sagt något i stil med att "globaliseringen gör allt värre, underminerar välfärdsstaterna och allt nu går minsann allt röven".

Jag har delvis förförts av argumentationen, och nickar förstående åt stora delar de normativa utgångspunkterna (att demokrati förutsätter socialt medborgarskap). Under en period för något år sedan drabbades jag dock av en insikt: upplysningsidealen skulle genomsyra mitt förhållande till forskning, och därför började jag intressera mig för vad den empiriska forskningen sa om dessa skeptikers premisser. Och då fann jag rätt snabbt att mainstream-ekonomer presenterar två rätt så robusta påståenden: (1) nä, välfärdsstaten är inte riktigt så fruktansvärt döende som dysterkvistarna påstår. För den som är intresserade av referenserna, kan man i en forskarrapport läsa följande:

At first glance, these challenges [bl a globaliseringen] do not seem to have affected the Swedish welfare state. This is true when studying quantitative aggregates such as tax or expenditure shares of GDP, as recently shown by for example Castles (2004). The generally held view is in fact that welfare states are remarkably resilient (cf. Starke 2006; van Kersbergen 2002; Kuhnle 2000). Also, research relating to different welfare state categories has shown that Sweden still remains a ‘social democratic’ or ‘universal’ welfare state (cf. Bergh 2004; Lindbom 2001; Kvist 1999).

(2) "Men ok", säger vänsterdebattörerna, "säg att det där råkar vara rätt, då är det väl så att vi rika har det bra och att de fattigare blir fattigare som följd av globaliseringen!" Men icke. Visserligen finns en pågående debatt om detta, men tittar man på den empiriska forskningen om förändringar inom tredje världen länder som följd av ökad frihandel - som t ex Johan Norberg (förövrigt INTE den jävul som vänsterdebattörer gärna utmålar honom som, utan en seriös skribent) gjort - upptäcker man att det finns rätt starkt empiriskt stöd för att alla världens stater fårtt det bättre, materiellt sett.

Och denna förbättring gäller faktiskt inte bara materiellt. En av de svenska studier på temat (Johansson 2001) har nått slutsatsen att globaliseringen gynnar demokratin – sett till hela världen. Han skriver: ”Givet utgångspunkterna kan vi dra slutsatsen att ett land i ett mer globaliserat tillstånd samtidigt också har en högre grad av demokrati. Utöver detta har vi visat att en ökande socioekonomisk utvecklingsnivå i kombination med ett mer globaliserat tillstånd skapar än bättre förutsättningar för framväxten av demokratiska institutioner och värderingar. Globaliseringsindexet, definierat genom de fem indikatorerna, bidrar alltså till vår förståelse för vad som gynnar framväxten av ett mer demokratiskt styrelseskick, d v s: Ju mer sammanflätat ett land är med den globala omgivningen, ju bättre förutsättningar har folkstyret” [dock är det en mkt besvärlig kausalitetsfråga här som jag inte orkar kommentera, men det får gärna någon av er smarta bloggläsare utröna]. Det är helt enkelt så att det är långt fler demokratiska stater i världen i dag jämfört med för femton-tjugo år sedan. Denna utveckling torde ge grupper – som förr var marginaliserade – bättre politiska och ekonomiska möjligheter.

Så långt, allt väl. Tror jag. Men som alltid med fosskning spretar grejerna åt lite olika håll, och man ska inte alltid låta sig förledas av snygga regressioner och god retorik. Eftersom det här ligger långt utanför mitt normala intresseområde, är jag ju bara en lekman i branschen och får förlita mig till andra kloka personers utsagor. Och nu börjar flera av de typer jag tidigare hyst tilltro till ifrågasätta de positiva tolkningarna av globaliserings/frihandelsprocesserna. Bland annat skriver den mycket smarte (och intellektuellt hederlige, uppfattar jag det som) nationalekonomen Dani Rodrik följande på sin blogg (läs den förresten, den är bra)

[I]n fact there is nothing in the economic case for free trade to suggest that all or most of the individuals in the economy will be better off with free trade. ... And even with respect to the aggregate gains from trade, the economist's case hinges on a large number of auxiliary assumptions. These may well be violated in the real world. I would bet my dollar on the common person having an instinctive understanding of these imperfections before I would trust a Chicago or GMU economist's priors on it.

Sen läste jag den den här bloggposten av Jim Johnson (och referensen till Chris Hayes på slutet) där poängen är i stort sett att vi nog inte ska vara så förbannat säkra på att de sämst ställda gynnas av globalisering/frihandel. Jim citerar en ny översiktsartikel av Pinelopi Koujianou Goldberg and Nina Pavcnik (2007), betitlad “Distributional Effects of Globalization in Developing Countries”:

The substantial amount of evidence we reviewed in this article suggests a contemporaneous increase in globalization and inequality in most developing countries. However, establishing a causal link between these two trends has proven more challenging. Despite the ambiguities involved in identifying the relationship between openness and distributional changes, it seems fair to say that the evidence has provided little support for the conventional wisdom that trade openness in developing countries would favor the less fortunate (at least in relative terms).

Slutligen fann jag den här artikeln, "Globalization and the dismantling of welfare states in less-developed countries", som gav mig ytterligare anledning att bli lite tveksam inför halleljuhahyllningar av allt som rör globalisering/frihandel:

Is the welfare state withering away, or will it survive current globalization trends? Recent literature framing this academic debate has extolled the resilience of this institution, despite the pressures of international market integration. These studies have reversed doomsday scenarios from the 1980s and 1990s that contemplated the ultimate demise of the welfare state. Yet trends in welfare spending in developed and developing countries have diverged. During the past quarter century, globalization penetrated both groups. However, while the more developed countries were expanding resources devoted to this form of safety net, the average share of gross domestic product (GDP) allocated in a sample of fty-three less-developed countries (LDCs) began much lower and fell lower still (see Figure 1). My analysis goes beyond existing studies by providing an original model of the determinants of welfare spending in LDCs. I focus on how globalization can affect rich and poor countries differently and present a model that includes a new measure of labor strength.

Vad ska den intellektuellt hederlige dra för slutsatser av de (motsägelsefulla?) bilder som tecknas av globaliseringens/frihandelns effekter? Nu är det här bara en bloggpost, och ingen akademisk utredning, så ställ inga krav på att det här är särdeles genomtänkt eller smart, men here goes nothing:

Dysterkvisterna och vänsterpessimisterna får nog kolla sina empiriska data något bättre. Välfärdstaten håller inte på att nedmonteras, och någon nära förestående kris/katastrof är inte i sikte. Däremot är deras ideologiska poänger ok: givet att vi menar att demokratin förutsätter ett socialt medborgarskap, bör vi vara aktsamma på de justeringar som föreslås äga rum i de universella välfärdssystemen.
Frihandelskramarna och globaliseringsälskarna har jättefina poänger: världen blir rikare, allt fler stater blir demokratiska och vi ser en generell aggregerad tillväxt i tredje världen/forna kommuniststater.
Men vad vet vi egentligen om individnivån inom de mindre utvecklade länderna? Den forskning jag kommit i kontakt med nyligen, och redogjort för ovan, antyder att vi nog inte ska tro att den tillväxt som finns i utvecklingsländerna kommer alla till del, utan snarare att klyftorna där kanske ökar.

Nåväl. Bara lite mindre systematiska tankar såhär en fredagsförmiddag då huvudvärken hotar att avliva mig.

En sån dag

2007-05-25T19:05:00.000Z

När man är fosskare har man ibland dåliga dagar - ibland bättre. Den här har tillhört de sämre. Har pillat med en jävla enkät, och jag är verkligen ingen expert på enkätpill. Det tar tid och är lite småtradigt. Men smärtan har lindrats av P3 Svea - en dygnetruntkanal på sr.se som bara spelar "ung svensk musik". Visst, det är lite samma låtar som snurrar, men idag blev jag påmind om hur förtjust jag är i Silverbullits Arclight.

När jag ändå är inne på kultur: ikväll ska jag påbörja projektet att se om von Triers Riket. Orsaken? Blev så väldigt inspirerad när min kulturgeograf-kollega, bränslad av en flaska rött, låg på en schäslong och drog långa dialoger från denna magnifika teveserie helt utantill. På Kbois telefonsvarare. Ernst-Hugo är helt makalös. Liksom kulturgeografen.

Boktips

2007-05-23T07:30:00.000Z

Både Bubber och Bergh har bloggat en del om det havererade utbildningsväsendet i Sverige, och jag har haft lite mer eller mindre genomtänkta utbrott på temat. Nu har jag också plöjt en alldeles utmärkt bok på temat "den högre utbildningens utarmning". Man kan bortse från det något skakiga teoretiska ramverket och den något spretiga anekdotiska bevisföringen - de stora poängerna går hem ändå. Det handlar alltså om Mats Alvessons (2006) Tomhetens triumf: Om Grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel (Atlas). Jag bjuder på ett utdrag:

Normalvägen till en tjänst som högskolelärare är doktorsexamen. Ett problem... är att en mycket stor mängd högskolelärare inte har en sådan. Kvalifikationsmässigt skiljer sig åtskilliga inte från gymnasielärare [min not: ofta är universitetslärare sämre; de började forska för att de gillade att skriva, inte för att de gillar att undervisa]. Detta ser naturligtvis illa ut och gör utbyggnaden av högskolan till en sittande fågel för kritikernas skytte. Motdraget har varit att snabbt bygga ut forskarutbildningen och öka produktionen av doktorer... Snarare än intellektuell prestation, mognad och självständighet handlar det om kvantitativ produktion och en kravnivå därefter...

Att forskarstudenterna skall kunna något eller åstadkomma värdefulla resultat framstår således som mindre viktigt än att de får examen. Massifiering av högskoleutbildning kräver en massifiering av forskarutbildning - och detta förutsätter kvalitetssänkningar i stor skala. [...] Fler, men i realiteten sämre, formellt behöriga högskolelärare är det ideal som eftersträvas. Kvalitet - i meningen bra avhandlingar och visad förmåga att kunna bedriva forskning - ges ringa värde jämfört med att det skall gå snabbt, att alla skall få ut sin examen och att många skall utexamineras. Avhandlingen blir en megatenta snarare än ett kunskapsbidrag. Om nu högre utbildning, som brukar definieras som forskningsaknuten och där lärarnas kometens främst är avhängig forskarutbildning, ses som starkt kvalitetskänslig, blir det här fråga om en radial nivåsänkning av högre utbildning som kvalificering (Alvesson 2006: 76-77).

Sd och LO: ett omaka par i en ryckig vals?

2007-05-22T15:10:00.000Z

Jag prenumerar på LO-tidningen. Så. Nu var det sagt. Och jag gillar den. De bryter lite grand mot vissa journalistiska koder på ett elegant sätt. Ett sådant exempel är att somliga reportar inte kan låta bli att vara politiska i sina artiklar, alltså, riktigt politiska. And me like.

I det senaste numret gör de något jävligt bra. De sätter Sverigedemokraterna under luppen, och väljer att fråga ut Jimmie Åkesson om deras arbetsmarknadspolitik. Detta är viktigt, åtminstone av två centrala skäl. Det är bland LO-medlemmarna vi finner ganska många Sd-väljare (japp, om bara de hade fått bestämma, hade Sd kommit in i riksdagen med 4,1 procent av rösterna... anekdotiskt i sammanhanget är att [tror jag helt säkert] Sd också har starkt stöd bland egna företagare). Ah well, hursomhelst, det är bra att LO-tidningen gör två saker tydliga för sina läsare:

Egentligen verkar Jimmie inte ha sån sjuhelvetes koll på arbetsmarknadspolitiken. Han vet helt enkelt inte så mycket om frågorna, och säger bl a rätt ut "Vi har inte fördjupat oss i någon facklig politik". Skulle man pressa honom på en massa andra politikområden, som inte direkt kan kopplas till invandrar, flyktings och integrationsfrågor, skulle vi nog få samma svar. De har inte fördjupat sig i andra frågor. Kära LO-medlem, var medveten om detta till nästa val, är mitt budskap. Sd är ett enfrågeparti. Det är alltid vanskligt med sådana. När sådana väl får representation vet du bara en sak: de vill bara gör någonting åt någon grupp/fråga som de kraftigt ogillar (i det här fallet: flyktingar/invandrare), men du har faktiskt inte en jävla aning om vad de sedan vill göra för dig.
Och här kommer nästa intressanta faktum fram: pressar man Jimmie på vad han vill göra för dig, LO-medlem, så tycker Jimmie att facket har för mycket makt. Jimmie vill sktora turordningsreglerna i LAS och avskaffa MBL. Det, kära LO-medlem, är vad Jimmie vill göra för dig. Om det är så att LO-medlemmarna utgör Sd:s kärntrupp, tycker jag att ett viktigt folkbildningsuppdrag ligger i att faktiskt sprida den här informationen. Det skulle nog dra ned Sd:s väljarstöd med någon eller några procentenheter.

Märk väl: analysen ovan förutsätter inte alls att vi behöver ogilla Sd. Det enda jag säger är att det förefaller finnas en diskrepans mellan de intressen som Sd har och de som stora delar av deras väljarkår har. Jag tycker bara att det är rimligt att väljarna får veta detta.

Bäst just nu

2007-05-16T03:13:00.000Z

Såg von Triers Direktören för det hele i förrgår. Visst, en bagatell. Men herrejistanes vad jag satt och smålog/småfnissade hela tiden.

En insikt som slog mig: fågelkvitter är så vackert EFTER att väckarklockan har ringt, medans det enbart är irriterande INNAN den gjort det. Och sämst just nu är: maskrosor. Jag lovar: jag har tagit bort minst 300 stycken från tomten. Minst lika många kvar. Det är som ogräs!

Lärarna...

2007-05-15T07:44:00.000Z

Det finns så mycket skojiga datapunkter på hur gaaalet saker och ting fungerar i skol- och universitetsvärlden. Nu senast det här i Pravda. Tre tjejer har presenterat exakt samma uppsats för olika lärare, och det visar sig att teorin om närbyråkratens diskretionära makt håller rätt bra: uppsatsen får allt från IG till VG.

Jag är nästan hundra på att samma sak har testats på universitetsnivå (har för mig att Högskoleverket lät lärare på olika statsvetenskapliga institutioner granska och betygssätta samma uppsatser, och lärarna kom till mycket olika slutsatser i fråga om betygsättning), men någon av mina 3-4 läsare kan väl upplysa mig om de vet mer om detta. Jag är hursomhelst fullständigt övertygad om att det här är tämligen vanligt på universitetsnivå också. Betygssättning är en bedömningssport at its finest (detta sagt - jag tycker personligen att det aldrig är något snack om IG-uppsatserna; kruxet är att skilja mellan starka G-uppsatser och svaga VG-uppsatser - här brukar jag alltid be 1-2 kollegor titta på gränsfallen).

Fortsatt förfall

2007-05-14T12:03:00.000Z

Men allvarligt talat: ytterligare data som stärker tesen om att universitetsväsendets sklerosis näppeligen kommer att kunna reverseras. Var 10e jävla utbildning är undermålig enligt Högskoleverket...

Helgens irritationsmoment

2007-05-14T08:59:00.000Z

Jag noterar att sportjournalister, reportrar av allehandaslag och nöjesjournalister ofta använder uttrycken "nämen, det är bara av akademiskt intresse", när de nämner något som de anser vara beside the point eller rent utav heeelt ointressant i sammanhanget.

Vad fan är DET för jävla blasfemi? Snacka om det går hand i hand med allmän tankeförslappning, new age, elallergi och allting som är anti-upplysningsideal. Förringa vetenskapen? Förringa akademin på det viset, så att det marginaliseras till någon som är beside the point eller ointressant? Jag blir alldeles tokig på detta. Upp till kamp för att stjäla tillbaka uttrycket "det som är av akademiskt intresse"!!! Använd ALLTID det uttrycket när ni ska säga något extra viktigt!

[INGENTING]

2007-05-12T07:43:00.000Z

Ibland går det dagar, ibland går det veckor, utan att jag orkar ha en formulerad åsikt. Jag känner mig frustrerad över det, det är ju trots allt delvis mitt jobb att analysera omvärlden och formulera en uppfattning om den. Men vissa perioder, asså... Jag får typ 3 av 7 på DN:s nutidstest samt kan bli helt chockad när jag får höra om något nytt viktigt val någonstans i världen. Vissa dagar, vissa veckor, är jag helt enkelt inte bara på banan. Men, just den här veckan har jag orkat. För jag har lyssnat på Traste Lindéns Kvintett igen (Som på film och Gud hjälpe...), och de var så långt före sin tid i många avseenden.

Och nu regnar det, och jag måste gå ned till Hemköp och handla ett par kilo kyckling till kvällens lilla middag med familj och vänner. Det är en anständig promenad upp och nedför världens elakaste alp-backe och inte precis något jag ser framemot. Senare idag kommer jag att se AIK spela oavgjort mot BP (i bästa fall), men innan dess ska jag börja skriva en snabb översiktstext i ett ämne som jag inte varit i clinch med sedan 2001. Ska bli spännande att se hur det går. Till allt detta ska jag nog dricka ett par liter kaffe, samt lyssna på Ramsby och Hederos Jazzen. En lördag, en helt vanlig lördag i maj.

Att lära sig något nytt

2007-05-11T21:23:00.000Z

Gato Negro smakar inte något vidare. Masi, Soave, inte heller.

Den här fredagen går inte till historien precis. Eller möjligen. Men inte som någon av de bättre. Mark my words.

DN-debatt-Mats

2007-05-08T05:48:00.000Z

Jag vet inte när det hände, och framför allt inte varför. Men sedan en tid tillbaka har DN:s debattredaktör börjat göra såhär.

Alltså, han snor ca. 1/4 av debattsidorna för att själv bre ut sig i någon slags, hmmm, metanalys av debatten. Jag förstår verkligen inte varför. Han har varken pennan, kunskapen eller över huvud taget ställningen (han är debattREDAKTÖR, inget annat) att ställa sig vid sidan om och vara någon slags åklagare-domare-bödel (tänker t ex på då när han gick in och minsann skulle rätta de unga uppsalaforskarna, som på ett intresseväckande sätt försökte sticka hål, och lyckades rätt hyggligt med det, på myten om att statsministerposten i Sverige blivit allt mer presidentlik).

Funderar allvarligt på att sluta prenumerera på DN bara på grund av det här möget. Men vart ska man vända sig? Jag gav upp svenskan för ca. 1 år sedan för att deras ledarsida är så... jag vet inte, hittar inte ord... men, pissig?

Universitetspolitik

2007-05-07T10:54:00.000Z

Jag skakar av upprymdhet. Snart måste väl någonting hända i universitetssverige:

Först kom rapporterna om den undermåliga lärarutbildningen
Sen kom rapporterna om hur otroligt jävla lite heltidsstudenter pluggar (de pluggar typ inte ens halvtid)
Och nu det här:

En drastisk ökning i fuskande studenter

So what have we, kära massuniversitet? Vi har dåliga universitetsutbildningar, tämligen omotiverade studenter som inte gitter läsa de 40 timmar i veckan de borde (som ju hänger ihop med dålig universitetsutbildning, det ställs inga jävla krav - de klarar sig ändå med någon hemtenta eller någon pissig liten komplettering); ja, och klarar de sig inte, då fuskar studenterna.

Grattis Sverige. Med detta härliga universitetsväsende lär vi stå oss starka i framtiden.

Dagens lunch

2007-05-07T09:47:00.000Z

Kökets utvalda - CousCousskit.

Mmmm. Fy fan för färdigmat. Fy fan för att vara fattig. Inte för att jag är det. Men fy fan alltså.

Från ingenstans

2007-05-04T19:15:00.000Z

Jag älskade Dinosaur jr. Och som jag älskar det här:

http://webbtv.dn.se/index.aspx?id=1914

Och jag fattade inte ens att de hade gjort comeback. Med Lou Barlow och alles.

Min ståndpunkt

2007-05-04T13:54:00.000Z

Jag har stört mig så jävla mycket på de senaste veckornas jidder runt Sd, och velandet mellan "ska vi ta debatten eller inte?" Frågade du mig för ett halvår sedan, hade jag sagt "ja, ta debatten". Frågar du mig nu, när jag sett hur kasst det går att debattera med Sd (man kan alltså i princip bara förlora en sådan debatt), så är mitt svar: ge fan i att debattera med dem. Och det går att motivera det såväl demokratiteoretiskt som partistrategiskt.

Det finns förstås ett bra, abstrakt filosofiskt argument som säger att det inte finns någon ursäkt för att inte diskutera obehagliga frågor som hotar invanda föreställningar om politikens utformning (t ex just Sd:s sätt att tackla integrations- och invandrings- och flyktingfrågor...). Detta är John Stuart Mills idé i klassiskern On Liberty (1859). Poängen är denna: Antingen har de som för fram nya, obehagliga perspektiv rätt. Då vore det ett misstag att inte ta hänsyn till deras samhällsanalyser vid beslut om hur skattemedel ska användas. Eller så har de fel. Då måste man hårt och bestämt slå tillbaka deras vanföreställningar innan de når fäste i breda befolkningslager. Mill menar dessutom att debatten mot perverterade samhällsanalyser är viktig intellektuell gymnastik. Debatten tvingar oss att pröva hållbarheten i våra invanda föreställningar om hur världen fungerar. Därigenom hålls argumenten vid god vigör och bidrar samtidigt till att legitimera den existerande politiken.

Ett konkret partistrategiskt argument är däremot att det är direkt dumt att ta debatten med representanter för mindre opinionsyttringar (Bergh har varit inne på det här ett otal gånger). Att debattera med sd i nationella sammanhang ger partiet legitimitet och oproportionerligt stort genomslag. Konsekvenserna av detta är svårförutsedda. Forskning om ”kritiska massor” och s k ”tippingeffekter” antyder att medial uppmärksamhet för små politiska grupper kan vara den tändande gnista som sparkar igång spridningsprocesser så att stödet för grupperna ökar explosionsartat. På detta sätt är debatter med småpartier, sett ur de etablerade riksdagspartiernas perspektiv, strategiskt vanvettiga. Tänk på att sd bara har 3 procents väljarstöd. Då räcker det inte med att 75 procent av åhörarna tycker att riksdagspolitikern vann debatten, eftersom det skulle innebära att hela 22 procent av åhörarna, relativt sett, lockats av den tidigare så marginaliserade gruppens budskap.

Väger man samman det abstrakta och konkreta argumentet, ska man då ta debatten med opinionsmässigt marginaliserade grupper som utmanar invanda föreställningar politikens utformning? Svaret måste bli: knappast. Det abstrakta perspektivet säger bara att obehagliga politiska förslag bör tas upp till diskussion. Det betyder inte att denna diskussion måste ske med de som för tillfället är bärare av dessa idéer, i sd:s fall, människor och en organisation med ett tvivelaktigt historiskt förflutet – jag rekommenderar verkligen en läsning av Stieg Larssons och Mikael Ekmans bok Sverigedemokraterna för en inblick i sd:s historia).

Den viktigaste lärdomen som riksdagspartierna bör dra av den uppmärksamhet som nu omgärdar sd är att de själva – såväl internt som sinsemellan – måste bli skickligare på att offentligt diskutera frågor som rör integrations- och flyktingpolitik. Därmed kan de förvägra sd privilegiet att få sätta dagordningen på det här området. Opinionsundersökningar har nämligen visat att en hel del av väljarkåren, och inte bara de som röstade på sd, anser att riksdagspartierna inte handskas med dessa frågor på ett tillfredsställande sätt. Om riksdagspartierna inte ser till att sätta dagordningen på dessa områden själva och diskutera frågorna offentligt, ska man nog vänja sig vid tanken att få ta debatten med sverigedemokrater i riksdagen efter nästa val.

En smart idé

2007-03-14T18:22:00.000Z

När jag läste Bubbers senaste inlägg, det om web 2.0, stack mina associationer iväg till en av mina mest geniala företagsidéer (det är alltså relativt till mina andra idéer som den är genial; inte i någon absolut bemärkelse, men bear with me...).

Nåväl. Idén är enkel. Den bygger på ett par av människans mest avskalade drivkrafter: (a) viljan till att finna någon att älska, och (b) hatet/föraktet man bara kan känna till den person man en gång älskat, men blivit sviken av.

Jag tänker mig att man öppnar en sajt som får namnet www.rateyourex.com. (Japp. Ni ser vart jag är på väg, kruxet är att ta sig förbi personuppgiftslagen och skit, men ändå, here goes nothing). Här får människor registrera sig själva som användare (så att man verkligen får en identitet kopplat till ett IP-nummer el. att man bara får registrera sig om man uppger sitt verkliga namn och kan verifiera det... hursomhelst, det tekniska löser man, men nyckeln är alltså: man kan inte vara anonym).

På sajten öppnar man sedan en profil för en person som man någon gång varit tillsammans med. Därefter recenserar man personen, i det här fallet kan det vara en tjej som en gång för tre år sedan var tillsammans med "Jocke". Var han kass i sängen? Var han slarvig, dålig på att städa, har dålig intimhygien? Slog han dig? Eller var han rent utav drömkillen, generös, rolig, omtänksam? Man lägger upp några smarta kategorier som användaren kan recensera sitt ex utifrån. När profilen för exet väl är skapat, kan tre saker hända:

Någon annan person, som också har varit tillsammans med "Jocke", går in på sajten. Tänker: fan, jag har också grejer att säga om "Jocke". Så denna person reggar sig, och ger sin recension på Jocke som partner.
Lisa, som just på börjat på "Jockes" jobb och blivit utbjuden på middag av honom, går in på sajten. Slår in en sökning på "Jockes" namn, och hittar recensionen. Lisa kan nu få lite mer kött på benen innan hon bestämmer sig för om hon ska dejta "Jocke" eller inte ("hmmm, låt mig se, riktigt bra i sängen, men har jävligt stora problem med privatekonomin tack vare spelberoende... hmmm... det får bli ett onenightstand..., inget mer").
"Jocke", som börjat bli lite misstänksam på att rätt många tjejer bara vill ligga med honom, men aldrig vill något allvarligare, blir varse om sajtens existens, kollar upp recensionerna av sig själv, listar ut vilka av hans ex som skrivit in omdömen av honom, och vips... öppnar profiler/recensionstrådar av dessa tjejer.

Ni fattar förstås vilken megasuccé detta skulle bli? ALLA, jag skriver ALLA skulle besöka sajten. Det skulle bli sjukt mycket smutskastning i början, men eftersom tit-for-tat strategin är så evolutionärt vass, skulle den inledande hårda tonen ha en uppfostrande funktion på alla besökare/deltagare; terrorbalansen skulle inom loppet av två-tre år leda till att vi faktiskt har en otroligt bra sajt med kundupplysning för relationer som skulle bli ett perfekt komplement till hela den här "dating-sajt"-industrin.

Jag har bara hafsat ihop den här idén nu (för jag har ett fett intressant liv vid sidan om det lätt oinspirerade bloggandet, därav den något ojämna produktionen såväl kvantitativt som kvalitativt), men om ni bara tänker över idén en eller ett par gånger så inser ni hur genial den här. Men det är det här med PUL och skit... Man får väl lösa det juridiska på något överjävligt smart sätt. Tips mottages tacksamt. Och den som snor idén och blir miljonär - bjud mig på en semesterresa någongång. Du når mig på mejl "generositet@hotmail.com".

Flum och forskning, tur och retur

2007-03-11T15:44:00.000Z

Här nere (långt nere) skrev jag en post utifrån dokumentären "Den deprimerade reportern". Kärnpoängen var, ungefär, att rejält kunskapsbaserade behandlingar underanvänds inom svensk vård av depressioner/psykisk sjukdom, medan psykodynamiska tekniker överanvänds. Jag upprepar: grejer som har effekt används inte i tillräckligt stor utsträckning, grejer som inte har det överanvänds (och då finns det alltså personer som lyckas livnära sig på dessa felaktiga metoder, och därmed ytterligare undergräva förutsättningarna för deprimerade människor att bli friska).

Bubber har förövrigt också bloggat smart om liknande saker på lite olika sätt (genom hyllandet av Folkvett och genom kritiken av Anonyma Alkoholister). Det är därför skojigt att notera att debatt av det här slaget börjar ta fart i det något mer offentliga rummet, nämligen på Brännpunkt (antingen är det jag som är värdelös eller så har svenskan försvårat länkandet, men du får alltså gå in på länken och klicka upp PDF-filen 11 mars). Men hursomhelst: som vanlig gäller att jag inte följt debattens alla vinklar och vrår, men den här religionshistorikern Ann-Christine Hornborg har en hel del poänger som delvis tangerar argumenten från mig och Bubber samt Folkvetts kamp mot flum inom vetenskapen.

För övrigt...

- Zlatan!!! Idag avgjorde killen Milano-derbyt i 75:e minuten, och nu ska han tydligen vara med i landslaget igen. Oavsett kroppsspråk: jag niger för dig varje dag i veckan.

- Anna-Carin Olofsson... Stor besvikelse i jakt- och masstart i Holmenkollen. Och herrarna var inte ett dugg jävla mer tillfredsställande.

- Mattias Alkberg!!! Tjuvlyssningen av nya singeln "Eld i berget" gav gåshud. Jag är så förvirrad över att Mattias inte når en bredare publik. Livet är långt ifrån rättvist.

- GI-metoden!!! Nu i veckan basunerade kvällstidningarna ut att kolhydratfattig diet faktiskt funkar för viktnedgång. Efter min första vecka med GI kan jag bara instämma: 1 kilo ned på en vecka.

Svenskhet?

2007-03-07T17:54:00.000Z

Häromdagen rapporterade Pravda om att Temo Synovate uppskattar att stödet för Sverigedemokraterna nu ligger på mellan 4,6 och 8,3 procent. Säg såhär: härligt, underbart. Eller inte. Alltså, jag är ju lika tolerant som the guy next door och kan minsann tänka mig att dö (nåväl, iallafall få lite ont i magen) för allas människors rätt att uttrycka sin åsikt även om jag inte håller med dem. Men någonstans går också min gräns för dumhet i det offentliga. Här kan ni njuta av vad SD:s tales man i invandringspolitiska frågor har för kritierier på svenskhet. Ett sådant är kroppsspråk... Jag ser verkligen fram emot den sköna cirkus som kommer att sparka igång i och med valrörelsen 2010. Lita på... ja, nej, lita inte på någonting. Jag tror faktiskt inte att de kommer att vara särskilt mycket mer välargumenterade.

Skolpolitik revisited

2007-03-07T08:53:00.000Z

Vad är det här för jävla snömos? Slutklämmen, som levereras av Metta Fjelkner och Wanja Lundby-Wedin, är att "vi uppmanar regeringen att söka en bred majoritet för reform av gymnasieutbildningen. Målet måste vara att 100 procent av eleverna ska lyckas ta sig igenom och klara målen för gymnasieskolan", samt att "vår gemensamma ambition är att det inte ska finnas några onödigt höga trösklar in i högskolan".

Jag undrar egentligen vad summan av kardemumman av de små axplock ur debattartikeln blir i konkret implementerad politik. Alltså, varför MÅSTE 100 procent av eleverna ta sig igenom? Luktar detta inte lite... hmmm... fräsch statssocialism? För mig är det en fråga om individuell frihet kompletterad med en rejäl gnutta realism. För det första: alla MÅSTE inte ta sig igenom, det är faktiskt ganska mycket upp till var och en när, hur och varför man genomgår en utbildning. Det kan finnas mängder av omständigheter till att en elev inte vill gå gymnasiet och/eller inte gå ut detsamma (andra livsprojekt som inte rör just utbildning). För det andra: som kännare av ett förhållandevis stort antal ungdomar (japp, har syskon med ett gäng tonårsbarn) är det väldigt tydligt att det rent operativt blir svårt att framtvinga en reform där 100 procent av eleverna måste ta sig igenom utan att tumma på utbildningens kvalitet...

Och apropå utbildnigens kvalitet, vad sjutton menas med att inte ha "onödigt höga trösklar" in i högskolan? Vad är en onödigt hög tröskel? Att vi högskolelärare faktiskt ÖNSKAR ha en viss miniminivå på det material vi får in att arbeta med varje år (dvs. rimliga kunskaper i t ex svenska och samhällskunskap)? Att vi faktiskt vill premiera flit, noggrannhet och engagemang i antagningen till högskolan, så att konkurrensen mellan eleverna faktiskt sporrar dem till att bättre ta till sig undervisningen.

Jag tycker uppriktigt sagt att det är riktigt, riktigt märkligt att dessa människor ibland inte tänker längre än vad näsan räcker fram till, dvs. PR för en märklig liten utredningsrapport (som säkert är välgjord och stämmer till punkt och pricka med alla deskriptiva data) där policyslutsatserna är way utanför bollplanen.

Bildt again

2007-03-05T20:07:00.000Z

Jag är för trött och less på bloggandet nu för tiden, därför händer ingenting. Har dock blivit ännu mer trött och less på debatten runt Bildt, där allting är så jävla svart eller vitt (anhängarna gör sig löjliga över 131-åriga straw-man typer som försöker tala om för Bildt att han inte får blogga). Jag tycker att man inte får tappa fokus på vad det är Bildt egentligen gör, och vad är vi egentligen ska reagera på. Personligen tycker jag att Isobel, Lars Lindström (oftast) och nu också Carl Hamilton har kikarsiktet någorlunda rätt inställt. Och nej, jag vet inte om jag tycker att Bildt ska avgå, men tycker att det är fullt rimligt att han ska granskas och ifrågasättas.

Edit: Alltså, efter att ha läst dagens SvD blir jag bara mer bestämd i den här åsikten. Visst, det är superfint om fler politiker bloggar; det har säkert sitt demokratiska värde med direktkommunikation mellan politiker och medborgare (även om just detta är en issue som KAN problematiseras; naturligtvis är det viktigt att det finns kritiker, tolkare, granskare i form av kunniga journalister som LÄGGER NED TID undersöker sanningshalten i politikers uttalanden etc., etc., men såklart kan dessa två former av kommunikation kompletteras, det är ingen "antingen-eller"-fråga). Det som förbluffar mig är hur frågan om Bildts eventuella oetiska handlande i samband med gasaffärerna, Lundin Oil och den där amerikanska lobbyorganisationen helt hamnat i skuggan bakom den jämförelsevis meningslösa och okontroversiella frågan om huruvida Bildt ska få blogga eller inte...

Dagens...

2007-02-27T21:04:00.000Z

Tristaste... Köpte lite fonder igår för lite pengar jag hade "över". Naturligtvis börsras idag.

Roligaste... Att Calle Bildt vill bygga fler discon för att skapa fred. Varför tänkte Palme aldrig på det? Vi hade sluppit så jävla mycket strul i mellanöstern med några fräna technoklubbar där israeler och lite sköna Hamas-snubbar kunde stuffat till "diviga" Treble'n'bass-mixar.

Horribla upptäckt (fast gårdagens, snarare)... Har aldrig lyssnat särskilt aktivt på Ring P1, men nu, under den fasansfulla feberattacken sönd-månd, hade jag P1 på twentyfourseven, gjorde jag det. Goddamn! Det är ju värre än toaklotter!

Skiva... "Used Songs" med Tom Waits.

Politiska kommentar... Jag plöjde lite snabbt Ansvarskommitténs betänkande. Blev faktiskt lite positivt överraskad över deras analys och funderingar rörande den kommunala sektorn. De rör ju egentligen inte i frågan om självstyrets gränser (väntat), men för en ganska klok diskussion om kommunsammanläggningar (de understryker bl a frivillighetsprincipen och att man måste diskutera kommunstorlek på lite olika sätt beroende på var i landet man befinner sig...).

Feber

2007-02-25T18:09:00.000Z

Min normala kroppstemperatur är 36,6. Klockan 18 idag hade jag 38,5. Jag är alltså knappt förmögen till att resa mig upp och gå på toaletten. It´s a nightmare.

Lokalpolitiker och min satans hälsa

2007-02-24T13:42:00.000Z

En utgångspunkt för rationalistiska teorier är att vi bara väljer att göra saker när de smakar mer än vad de kostar. Därför talar man i valtider ibland om den så kallade ”röstningsparadoxen”: Sannolikheten för att din röst ska vara den som fäller avgörandet är så försvinnande liten att den knappast kan uppväga de kostnader som är förenade med att gå till vallokalen och ansträngningen att skaffa sig en uppfattning om vilket parti du ska rösta på. Forskningen löser paradoxen genom att säga att vi ändå går och röstar, eftersom kostnaderna i samband med valhandlingen är väldigt små, och de uppvägs av det faktum att det känns lite festligt att få vara med på valdagen.

Rationalistiska teorier har lite svårare att förklara engagemang som har lite högre kostnader än just valet, t ex självmordsbombare; människor som ger sig ut att demonstrera i typ Kina eller någon annanstans där man riskerar rent fysiska repressalier eller, slutligen, människor som bildar nya politiska partier.

Men dessa teorier har också svårt att förklara engagemanget hos dem som i slutändan bär upp vår representativa demokrati, nämligen rikets omkring 40 000 kommunala fritidspolitiker. Problemet uppstår för att fritidspolitikern, jämfört med för trettio år sedan, rapporterar om: (1) en ekonomisk nettoförlust av sitt politiska engagemang; (2) att han eller hon får allt mindre att säga till om ute i kommunerna på grund av kommunpolitikens professionalisering där tjänstemännens inflytande har tilltagit, och där hel- och deltidsarvoderade politiker har större möjligheter att påverka politiken (3) att våld mot, eller hot om våld mot kommunpolitiker har ökat under det senaste decenniet.

Kommunpolitiker förefaller inte heller vara något uppskattat skrå. I en äldre attitydundersökning från 1992 tillfrågades medborgarna för sitt förtroende för olika yrkesgrupper. Där hamnade kommunpolitiker på nästsista plats, strax före skandaliserade bankdirektörer. Till detta ska läggas att det verkar tydligt att 1990-talets uppmärksammade kommunala korruptionsskandaler skadat kommunpolitikernas rykte då en stor andel av medborgarna anser att egoistiska motiv styr politikernas beteende. Detta har inneburit att kommunpolitikerns status försämrats under den senaste trettioårsperioden och en politisk kommentator som Anders Isaksson kallat kommunfullmäktige för ”lågstatusförsamlingar”.

Mot denna bakgrund är det överraskande att människor alls är beredda att vara partipolitiskt aktiva eftersom engagemanget kostar betydligt mer än vad det smakar. Ur ett demokratiperspektiv är bekymret att rationalistiska teorier om politiskt engagemang verkar vara på väg att få rätt vad rör fritidspolitikerna. I Demokratins trotjänare (SOU 1999:30) visade forskarna att de etablerade partierna har fått det allt svårare att rekrytera kandidater till kommunala förtroendeuppdrag. I Att vara med på riktigt (SOU 2001:48) visar en forskare att omsättningen på de förtroendevalda i kommunfullmäktige ökat drastiskt under den senaste 30-årsperioden. I Dagens Nyheter (25/4 2005) kunde man läsa att var åttonde kommunpolitiker i Stockholmsregionen hoppat av sitt uppdrag bara under den här mandatperioden.

När engagemanget allt mer börjat kosta allt mer än vad det smakar, så hoppar allt fler av, och allt färre är villiga att ställa upp till kommunala förtroendeuppdrag. På sikt är detta förödande för den representativa demokratin. Våra 40 000 fritidspolitiker utgör viktiga länkar mellan medborgarnas önskemål och det politiska beslutsfattandet, det är det som avgör att vi har möjlighet att ha en levande demokrati snarare än en utveckling mot en toppstyrd elitdemokrati.

Jag är faktiskt lite oroad över dessa tendenser. Något måste göras för att återupprätta det otacksamma uppdraget som fritidspolitiker. Jag ser åtminstone tre lösningar : (1) Arvoderingen måste öka så att man inte behöver förlora inkomst på sitt engagemang; (2) Det måste kännas meningsfullt att engagera sig så att man upplever att man har inflytande över lokalpolitiken (exempelvis kan ett kansli skapas för att balansera de tjänstemännens och de hel- och deltidsanställdas stora försteg) och (3) våldet och hoten mot politiker måste stävjas och respekten för politikern återupprättas, så att ogrundade, fördomsfulla uppfattningar om politikeruppdraget suddas bort. För demokratins skull finns ett ansvar att vidta åtgärder för att göra uppdraget mer meningsfullt och mindre otacksamt.

OK, kanske lite väl slagordsmässigt, men väl värt att reflektera över, inte minst nu när Svenska kommun- och landstingsförbundet är på gång att skriva/presentera en slutrapport om hur man kan vitalisera den svenska lokala demokratin.

Hälsouppdatering: de gångna två veckorna har varit underliga. Jag varit lite hängig, sovit sjuuukt länge någon dag, haft ont i halsen, leder och varit lite snorig. Alla klassiska symptom på någon slags influensa. Men grabbarna som tar hand om mitt immunförsvar har varit envisare än fransmän i första världskrigets skyttegravar: jag har aldrig fått feber, och ergo har jag ansett mig frisk och försökt knega på så gott det går. Men idag small det till, termometern stack iväg och jag jag svettas floder. Skönt att det kom på en helg. Som en sann lutheran vill jag ha veckodagarna till old fashioned hårt arbete. Så nu håller jag tummarna (bildligt, det gör för ont i lederna att göra det på riktigt) för att det här ska släppa snart. Baksidan är att jag missar en sjuhelvetes 60 årsfest med en av Sveriges coolaste professor aktiva inom området "samhälle och humaniora". Tough shit.

Men snälla Bildt...

2007-02-22T16:31:00.000Z

Jag börjar nog luta åt att det är rätt ohållbart att behålla Bildt i regeringen. Först den här optionsaffären, lite lögner om Lundin Oils intressen i Sudan... och nu stänker det rejält kring honom: fonder som har anknytningar till den turkiska (turkiska goddam it!!!) militären, och ekonomiska intressen i amerikansk vapenindustri. Eftersom jag inte har pennan eller orken till det lämnar jag över till Isobel - take it away...

Jag vet inte, jag kanske är naiv, 'inte jämföra äpplen och päron' etc... men vaffan: vad är toblerone, barnflickor och obetalda tevelicenser mot den HÄR skiten?

Koffeinuppdatering: officiellt kaffefri i en hel vecka! Kroppen har hittat någon slags jämvikt och alla tidigare sidoeffekter av mitt koffeinfria liv är borta... men en ny märklig har tillkommit: ett sötsug från helvetet.

Hälsouppdatering: mitt immunförsvar leker bluffstopp... idag har jag varit helt sänkt och inte orkat göra mycket mer än att bara läsa (om än mycket intressanta saker). Tyvärr känns enbart läsande inte alltid helt produktivt, jag försöker dela arbetsdagen så att det är 1/3 läsande; 1/3 omvandling av kunskaperna till skriven text eller åtminstone anteckningar om hur den nya kunskapen kan användas i forskningen och så 1/3 administration av olika slag.

Längd VM-uppdatering: gråter lite för Britta (hon trillade i sin kvartsfinal efter makalös åkning tillsammans med de blivande silver- och bronsmedaljöserna Majdic och Kuittinen; hade nog gått vidare på tid...); är glad för Anna D och Björn L för fjärdeplatsena trots pissiga säsonger so far och har fått en helt ny favorit i junioren, tillika guldmedaljösen, Astrid Jacobsen. Och så var det förstås skoj med Mats Larssons silver.

Dagens distraktion

2007-02-22T10:09:00.000Z

Det är ju hemskt, såklart. Men förklara då för mig varför jag skrattar så inälvorna krampar? Pappans avslutande ord är heeelt odödliga:

Clownen är en psykopat.

Uppriktigt sagt...

2007-02-21T21:01:00.000Z

Alltså, en gång för alla: jag skiter egentligen i partipolitik, i rött och blått, höger och vänster etc. Jag är fosskare för fan: bra argument och hårda data är det enda som biter på mig. Därför blir jag så konfunderad av argument av den här sorten. Kortfattat: en sosse som tycker att borgarnas nya förslag på att man ska ha vissa fördelar i ansökningarna till universitetet om man varit duktig och ambitiös är steg mot att skapa en elitskola! Hand upp den som blir indignierad över försöket till att ge ambitiösa och duktiga studenter vissa fördelar. Alltså: är det någon stans vi måste acceptera "meritokrati" så är det väl ändå i den postgymnasiala världen. Inom universitetet betygsätter vi faktiskt grejer; vi premierar dem som är duktiga och ambitiösa, och det är fanimig ingen mänsklig rättighet att få VG eller ens G på uppsatser eller tentor. Jag har inte övervägt alla implikationer av borgarnas förslag som diskuteras i länken ovan, men jag tycker att attacken mot försvaret från den här sossen bygger på märkliga premisser.

Tom Waits, thé och vallakartell-dilemmat

2007-02-21T09:41:00.000Z

"I don´t have a drinking problem, except when I can´t get a drink" sjunger Tom Waits. Jag dricker thé (notera: nästan koffeinfri i nästan en vecka, det är stort, har inte hänt sedan jag kom in puberteten) och har precis läst ut ett pejper (japp, DN-stavning gäller på även detta ord) som inte precis fick hormoner eller hjärnceller att dansa disco. Och just det, höll på att glömma, slaget ut över en hel artistkarriär är den gode Tom Waits det allra, allra bästa världen kan uppbringa. Om du frågar mig i dag alltså. Jag kan ha bytt ståndpunkt i morgon.

Läste en intervju med den slagne OS-hjälten Björn Lind nu inför längdskide-VM. Han är fruktansvärt irriterad över den bana som sprintåkarna ska tävla i: tydligen är den väldigt plan mest hela tiden, förutom en riktigt elak backe precis i början. Dessutom körs loppet både inom- och utomhus (start och mål är inne under tak på en jättestor fotbollsarena). Enligt Lind - och det är ju nästan intuitivt självklart - är det heeelt hopplöst att välja valla till en bana med denna karaktär. Det är ju alltid ett hyggligt stort element av slump när det kommer till den centrala vallafrågan, men här är det alltså betydligt värre än vanligt.

Vän av ordning, dvs. moi, satt på tåget igår och var lite uttråkad. Därför började jag tänka tanken: "Men hey, ni är ju alla vuxna människor. Ni är ju alla elitidrottare som tror på er egen kompetens som idrottsmän. Varför inte gå ihop till en vallakartell? Alla åkare bestämmer sig för att vi åker ALLA med fästvalla/ruggat/glidvall? Ni kör helt enkelt ALLA med exakt samma valla". Varenda människa inser ju att detta förstås är det mest sportsliga: det blir idrottsprestationen (individens uthållighet, accelerationshastighet, förmåga till taktisk disposition och tänkande) som avgör... inte huruvida man råkar få till det i vallaboden!

Men av förklarliga skäl skulle en frivillig kartell av det här slaget aldrig funka. För det första skulle typ vitryssar och tjecker som aldrig varit topp 15 under världscuploppen tänka: "hmmm, jag säger att jag gör som dem, men sen defectar jag kartellen, eftersom tur med bra skidor visavi hela den samarbetande kartellen skulle ge mig den edge jag skulle behöva för att vinna tävlingen!". För det andra skulle typ norrmännen aldrig ingå i den här kartellen in the first place, för de skulle genast säga: "vi är ju mycket bättre vallare än alla andra - så det är inte bara ren slump som avgör om skidorna går bra eller inte, inte för just oss... ni andra får gärna ha en kartell, men vi kör vårt eget rejs (japp, DN-stavning här också!)" Och här brakar givetvis övriga kartellen samman inifrån, för om norskarna chansar, försvinner ju värdet av att alla andra samarbetar (norrmännen skulle ju kunna få till det), och då är det ingen poäng för de andra att riskera att bli suckers.

Det finns säkert fler skäl till att en sådan kartell skulle haverera, men dessa två är tillräckliga för att frivilliga karteller aldrig kommer att få se dagens ljus. Detta tycker jag är satans synd, för vallakartellen skulle lyfta fram den idrottsliga prestationen på ett mycket tydligt sätt.

Kanske skulle en lösning vara att en yttre Leviathan (läs FIS, internationella skidförbundet el dyl) går in och bestämmer hur det ska vara (t ex att alla kör med liknande skidor, och bara en liten nordkorean får sitta i vallaboden och valla ALLAS skidor). Av någon anledning tilltalas jag ändå inte av just en sådan lösning, eftersom den faktiskt skulle ta bort lite av charmen med sporten. Det är ju faktiskt svinkul när toppnationer "vallar bort sig" (läs: norrmännen vid fjolårets OS...); och det är ju mycket tillfredsställande för den enskilde idrottsmannen att stå efter tävlingen och förklara sitt misslyckande med hänvisning till "dåliga grejer". Dessutom lyfter analogier fram det bisarra med en sådan Leviathan-ordning: tänk om man tvingade alla cyklister att cykla på exakt samma hojar; alla formel 1-åkare tvingas åka samma bil etc etc.

Med detta sagt, tycker jag ändå att det vore kul om man lyckades få till stånd frivilliga överenskommelser, här kallat vallakarteller, vid vissa skidarrangemang när materialet/slumpen riskerar att spela alltför stor roll, som t ex vid morgondagens sprinttävlingar.

Hur det går för svenskarna i morgon? Tips: Det blir en medalj på damsidan (vägrar tippa valör eller individ, men tror det kommer att handla om brons för antingen Lina, Kalla eller Norgren), och Peter Myhlback går till final i herrarnas - men kommer femma.

Kommunal självstyrelse och lokalpolitikens betydelse

2007-02-20T08:43:00.000Z

I svensk offentlig debatt har det länge - och ska vi vara riktigt ärliga, tämligen okritiskt också - hävdats att skillnader mellan kommuner måste utjämnas. Även om nationella mål och intressen rimligen bör få spela en politisk roll, är detta idépolitiskt knappast den enda möjliga uppfattningen. För att ta ett exempel, skillnaderna mellan schweiziska kantoner kan variera stort utan att man för den skull anser att den federala regeringen har något med det att göra. Omvänt är det givetvis inte idépolitiskt underligt att anse att ett visst mått av utjämning är av godo.

Men frågan är om det är nödvändigt att gå så långt med utjämningssystemet som Sverige har gjort? Exempelvis menar Stefan Fölster (1998) i ESO Ds 1998:15 Kommuner kan! Kanske! Om kommunal välfärd i framtiden att det nuvarande utjämningssystemet skadar incitamenten för både kommuner som mottar stöd och för de som tvingas ge stöd genom sina skatter! För att ro ett liknande argument i hamn konstaterar Gunnar Wetterberg (2005: 15) i artikeln "Den kommunala självstyrelsen" (Ekonomisk debatt 33(5): 7–18) att utjämningen påstås vara 95-procentig. Men dessa 95 procent gäller utjämningen av skillnaden mellan kommunens skattekraft och riksgenomsnittet, varför Wetterberg menar att utjämningen i praktiken rör sig mot drygt 98 procent. Han fortsätter: ”Om utjämningen sänktes till 70 eller 90 procent, skulle fortfarande det allra mesta utjämnas, men de förtroendevalda skulle få en något tydligare koppling mellan utvecklingen i den egna kommunen och skatteunderlagets förändring.”

Här återkommer jag till en av mina käpphästar: hela grundidén med stärkt kommunal självstyrelse och nedtonade utjämningsambitioner är att det skapar utrymme för sk "vertikal maktdelning". En förutsättning för "vertikal maktdelning" är att kommunpolitik MÅSTE få spela roll. Alltså: det ska ha betydelse roll om det är parti ”rött” eller party ”blått” som styr kommunen – annars skulle vi lika gärna kunna nöja oss med att rösta i riksdagsvalet. En stärkt, grundlagsskyddad självstyrelse med något lägre utjämningsambitioner bidrar till att göra kommunerna till mer intressanta och relevanta arenor för politisk påverkan då medborgaren erbjuds bättre och mer meningsfulla möjligheter att utöva inflytande över frågor som är viktiga för henne/honom. För att kommunerna ska kunna vara en viktig byggsten i ett vertikalt maktdelningsprojekt bör valet av parti till kommunfullmäktige ges en bättre möjlighet att inverka på policyutfallet.[1]

I sammanhanget kan det ju vara av värde att rekapitulera en av de huvudpoänger som levererades i den nååågot träiga boken Den kommunala självstyrelsen, jämlikheten och variationen mellan kommunerna (DS 1998:36, skriven av Stjernquist och Magnusson): den politiska färgen på kommunala variationer förklarade inte, iallafall då, variationen i policy! 1988 verkade det alltså inte som att valet av "rött" eller "blått" spelade särskilt stor roll för utfallen (orkar i skrivande stund inte kolla upp mer moderna referenser, men har för mig att jag sett körningar som pekar på samma tendens... men som sagt, har ni några exempel på studier som pekar mot motsatsen, feel free to skriva in i kommentatorsfältet).

Lyckligtvis finns det lite indikationer på att det nu faktiskt har betydelse vad det är för koalitioner som styr våra kommuner. I dagens DN-debatt skriver Leif Lewin, Barbro Lewin, Lina Westin och Hanna bäck att:

Vi fann... att vänsterstyra leder till större generositet. Ju längre vänstern (s, v och mp) suttit vid makten, desto starkare är sambandet [mellan satsning på handikappolitik/funktionshindrade och partifärg]. Och det är också fallet ju mer oförändrad vänsterkoalitionen varit. Ett långvarigt, stabilt vänsterstyre leder till mer stöd till funktionshindrade.

Detta är förstås viktiga resultat, men för den lokala demokratins skull är det oroväckande att höger-vänsterskalan inte spelar roll på kort sikt (under säg, en till två mandatperioder), utan att det krävs längre tid för ideologin att s a s "verka". Dessutom gäller Lewin och co:s resultat policyområdet "handikappfrågor", som rimligen bara berör ett väldigt litet antal människor i Sverige (och, ja, jag TYCKER att handikappfrågor är viktiga, men nej, policyskillnader BÖR märkas på andra områden också som berör fler medborgare för att vi ska kunna tala om att valet av parti på lokalnivån faktiskt har betydelse för den förda politiken). Med andra ord tycker jag mig fortfarande kunna argumentera för ett starkare, grundlagsskyddat kommunalt självstyre för att få till stånd en starkare koppling mellan "politisk majoritet" och "förd politik" i svenska kommuner - åtminstone tänker jag driva den här ståndpunkten tills någon kan dra fram övertygande studier som visar på klara policyskillnader i kommuner av "röd" och av "blå" färg.

[1] Diskussionen om ett grundlagsskyddat självstyre, ökad betydelse för kommunpolitiken och vertikal maktdelning är givetvis intimt knuten till begreppet ”flernivådemokrati”. En av grundpoängerna med en fungerande flernivådemokrati är att antalet påverkanskanaler utökas. En stärkt, grundlagsskyddad självstyrelse leder till att kommunerna också stärks som påverkanskanal för medborgarna. Ett ökat antal påverkanskanaler och en kvalitativ förstärkning av de existerande dito innebär ökade möjligheter för medborgarna att delta i och påverka politiken. Att medborgaren har tillgång till meningsfullt inflytande över flera olika nivåer i det politiska systemet gör att den enskilde får större möjligheter att kanalisera önskemål och missnöje; därigenom underlättas den enskildes möjlighet att göra bruk av sin rättighet att delta politiskt.

Kungen av kvasifilosofi & amatörpsykologi

2007-02-19T14:10:00.000Z

Under en middag häromveckan uttryckte en av middagsdeltagarna en önskan om att faktiskt på klockslaget vilja veta den tidpunkt han ska dö på. Min risksökande, äventyrliga och hedonistiska ådra studsade instinktivt på en sådan önskan. Den omedelbara reaktionen blev: "Äsch, sådant där vill jag inte veta, det tar bort spänningen ur vardagen".

Kamratens argumentation var dock något mer elaborerad och betydligt mer praktisk än vad jag någonsin kunde ha anat: "Jag vill veta när jag dör, så jag kan planera min ekonomi efter det". Wow! Jag har aldrig tänkt på saken på det sättet, att sådant som pensionssparande och fondinvesteringar förstås skulle hamna i ett helt annat ljus om man visste exakt när man skulle dö.

Men frågan är: skulle inte en massa andra saker kräva omprövning, saker som kanske är än mer fundamentala än hur man väljer att planera sitt pensionssparande. Saker som rör karriärvalet, val av bostadsort, ja, till och med val av partner, påverkas? Vem vill sitta framför datorn och fundera över Ansvarskommitténs kommande slutbetänkande, rulla tummarna framför ett halvdassigt Gilmore Girls-avsnitt ute i Sollentuna och ligga med den där lite överviktige, illaluktande Bengt när man ska dö 3 januari 2028?

Jag tror att jag ändå föredrar osäkerheten och finner mig i det faktum att jag aldrig någonsin kommer att behärska min tillvaro till fullo, och anpassar mig därför till den osäkerheten med ett överhöjt, anarkistiskt lugn. Faktum är att jag gillar osäkerheten, jag omfamnar den, det är liksom osäkerheten rörande ens dödsdatum som ger tíllvaron dess krydda. För den som ändå insisterar på att han/hon vill veta tidpunkten för hans/hennes dödsfall: bestäm en dag i framtiden då du faktisk helt sonika tar livet av dig, så minimerar du iallafall lite osäkerhet rörande ett allt för långt liv (men du kan ju förstås inte försäkra dig mot olyckor etc., men principen för fond- och pensionsspar kvarstår).

Ah, kvasifilosofi i all ära, men det som verkligen bekymrar mig efter ännu en koffeinfri dag är hur sjutton jag ska klara det här. Klockan är strax efter 15, och jag känner energin sina kraftigt. En kopp kaffe skulle troligen ge mig en kick på ca. 20 minuter till, men det skulle jag få betala för i form av elak huvudvärk, hjärtklappning och problem med att somna ikväll. Så nejtack, jag avstår.

Måndagsåsikter...
Sadu Zlatan förresten? Ärligt talat, jag orkar inte bry mig. Vill han inte vara med, så vill han inte vara med. Så enkelt är det. Sluta tjata på'an.

Sadu längdskid-VM? Ärligt talat... ja, det orkar jag bry mig om. Men inte jättemycket. Damernas 10 kilometer och damernas stafett är det enda jag tänker följa. Och det går på kanontider - innan jobbet (tack Japan, tack tidszoner).

Sadu alpina VM? Gäääsp.

Reflektion, lördag morgon, 9:00.

2007-02-17T07:55:00.000Z

Alltså, visst, det är ju inte så kul med vädret, försenade tunnelbanor och krångliga blanketter från Länsstyrelsen. Men ändå. Lite fint är det ändå att bo i Sverige, det här med typ yttrandefrihet och så. Jag bara slogs av det när jag läste detta och detta.

Ofärdiga tankar om trygghet

2007-02-16T09:28:00.000Z

Det här är ett ämne som fascinerar mig: människans sökande efter trygghet. Jag har haft ett par längre samtal med en kollega om det här paradoxala med "trygghet", där han argumenterar för att jag är lite utav en kluven personlighet på trygghetsområdet. Å ena sidan, menar han, är jag en förment anarkist som gärna lever ut lustar till dess fullo och tar risker i vardagslivet; å andra sidan avskyr jag anställningsformer på typ projektbasis a´la år-till-år-kontrakt (vilket naturligtvis är sant: jag skulle nog definitivt hellre vilja ha en fast tjänst med lite sämre lön framför en projektbaserad anställning).

Jag tror inte att det nödvändigtvis finns någon paradox, eller åtminstone inbillar jag mig det. Eller snarare: det handlar om "trygghet" på lite olika nivåer. I fallet "jag själv" och exemplet ovan, skapar en säker anställningsform inre trygghet som tillåter mig att till fullo leva ut min risktagande ådra i vardagslivet (jag vågar låna för att köpa hus; vågar ta lite av mina sparpengar och åka på semester etc; behöver inte arbeta söndagar trots att jag känner mig lätt utarbetad och förkyld). Och, ja, naturligtvis skapar det även trygghet yrkeslivet och i det akademiska hantverket: att våga ställa lite ovanliga frågor till materialet, våga leverera lite mindre självklara svar, än som fallet kanske vore i en projektbaserad verksamhet där man ständigt är beroende av anslagsgivarens goda vilja, och där man möjligen mer eller mindre medvetet anpassar sina frågor och svar till mainstream och/eller till anslagsgivarens intentioner...

Men åter till SvD-artikeln: jag tycker mig ofta se en märklig kausalitet mellan människors inre osäkerhet och deras yttre behov av fysisk säkerhet. Att ha trippla lås på dörren, avancerat alarmsystem, att inte våga sig ut på vissa promenadstråk utan sällskap etc., etc., handlar förstås ofta om att man innerst inne är livrädd för omvärlden, att man inte ser något större skäl till att ha en generaliserad tillit till andra människor. Människor som däremot hyser tillit till sina medmänniskor kräver inte samma yttre försvarssystem; de vågar ta lite större vardagsrisker och lägger inte ned alltför stora resurser eller tid på att skapa en yttre säkerhet. Sen kan det förstås vara så att den senare kategorin människor har en lite kortare livslängd än de förra, men jag har en vag misstanke om att de dör lite, lite lyckligare.

Förresten är den elaka förkylningen jag drabbades av i onsdags eftermiddag tämligen över. Mycket sömn under torsdagen har sopat bort den, och nu är jag åter på posto här i betongdjungeln. Men trots allmänt yttre välmående är dagens ledord: hata rättshaverister. Glöm aldrig det.

Koffeinuppdatering (13:50): ofoget att ta en caffe latte på vägen till jobbet fortsätter, och nu kring 14-tiden föll jag till föga och hällde upp en kopp av arbetsplatsens finest - en blandning mellan vidbränd olja och vulkanhet magma. Ahhh. Livet på en pinne.

Bara att hålla med...

2007-02-15T14:58:00.000Z

Det är väl bara att hålla med herr Elmbrandt. Hans poänger går hyggligt väl hand i hand med Bubbers poäng som serverades varm och välsmakande redan för mer än två veckor sedan.

Förkylningsuppdatering: eländet har släppt någorlunda, och jag har fått upp tempot i läsningen av kartell-artiklarna. Det sammanfattande intrycket är att forskningen på området är välargumenterad och teoretiskt sammanhållande, men att den dras med ett stort bekymmer: det är i princip omöjligt att göra tesen empiriskt forskningsbar. Det blir lite storytelling av det hela, vilket i mitt tycke är helt okej, men ger oss ingen större anledning att anamma eller förkasta tesen.

Koffeinuppdatering: kroppen verkar anpassa sig till bristen på koffein hyggligt. Jag har iallafall slutat skaka och se myror överallt. Det underlättar vardagen en smula.

Kartell på marknaden för partier?

2007-02-15T09:21:00.000Z

Det är märkligt det här. I går, friskare än en nötkärna. Sen somnade jag runt 20, och vaknade klockan 05.30 av den elakaste huvudvärken som modern vetenskap knappast kunde uppbringat om så den finge en evighet på sig. Lite feber och snorighet på det, och voilá, det är bara att packa ihop alla ambitioner på att få något vettigt gjort.

Den vakna dagen (läs, från ca. 10) har dock börjat aningen underhållande. Jag har under den gångna månaden byggt upp ett pärmsystem med vetenskapliga artiklar som behandlar tesen om "kartelliseringen" av den etablerade partimarknaden. Tanken är att jag ska sätta ihop en blixt-översikt över det här området, och tro mig när jag skriver att det är ett kul område. Visserligen finns det en konspiratorisk slagsida i litteraturtraditionen, men det ligger åtminstone något analytiskt viktigt i kartellbegreppet. För låt oss bara lite snabbt ta en titt på kartelltesens användbarhet i fallet Sverige (det här är bara några grejer som jag råkat komma i kontakt med utan att aktivt leta efter stöd för kartelltesen i Sverige, kommer ni på fler roliga exempel på antingen riksdags-, landstings- eller kommunnivå, fyll bara på i kommentatorsfältet):

I sin avhandling, Den svenska partirymden, konstaterar Henric Oscarsson (1998: 298f) att de svenska riksdagspartierna medvetet har försökt reproducera vänster–högerdimensionen för att gynna dem själva och missgynna dem som har försökt att sätta andra frågor på dagordningen (t ex miljöfrågan, kvinnofrågan). Ett kanske mer konkret exempel på kartelltesen är Gullan Gidlunds (1983: 30f) argumentent i boken (avhandlingen?) Partistöd, att införandet av partistödet var ett sätt för de etablerade partierna i Sverige att upprätthålla sin maktposition i förhållande till andra, reella eller potentiella, utmanare. Ett ytterligare exempel på kartelltesens bärighet i svensk kontext Björn von Sydows (1989) analys i boken Vägen till enkammarriksdagen av spelet som föregick just övergången till enkammarriksdagen. I slutsatserna skriver von Sydow (s. 315): ”Det genomgående är […] att partierna antar konstitutionella ståndpunkter som tenderar att medföra parlamentarisk egennytta för det egna partiet.”

Ytterligare exempel på kartelltesen är att somliga menar att den något godtyckliga fyraprocentspärren är en konkret illustration på hur de etablerade riksdagspartierna manipulerat de politiska spelreglerna till sin egen fördel och utmanares nackdel. SNS-professorn Olof Petersson formulerade det ganska syrligt i ett DN-debattinlägg 2000, då han skrev att tröskeln för småpartier ”knappast är resultatet av någon större statsmannakonst”. Enligt honom ville socialdemokraterna att spärren skulle sättas till tre procent så att de kunde vara säkra på att kommunisterna skulle komma in i riksdagen för att där agera stödparti. Folkpartiet ville ha fem procent för att göra det besvärligt för kristdemokraterna, som då var ett nybildat och med folkpartiet konkurrerande parti. Petersson konstaterar att 1970 års valsystem måste betraktas som ett typiskt uttryck för svensk kompromisskultur.

Ett sista konkret exempel på hur de etablerade partierna har försökt att säkra den politiska marknaden till sin egen favör och till utmanares nackdel, är det faktum att avgiften för att hålla torgmöten höjdes markant i början av 1990-talet. Torgmöten har traditionellt varit en av de mindre, lokala partiernas viktigaste möjligheter att presentera sitt budskap för väljarna eftersom deras ekonomi hindrar dem från att masstillverka kampanjmaterial. Avsikten med avgiftshöjningen uppfattades vara att de etablerade partierna ville hindra nya partier från att nå ut med sin politik.

Så, visst kan man säkert argumentera för att mycket i tesen om att etablerade västeuropeiska partier bildat kartell på partimarknaden är konspiratoriskt (märk att det var Katz & Mair som formulerade tesen först 1995 i artikeln "Changing models of party organization and party democracy: The Emergence of the cartel party"); men ingen kan komma och säga att det inte finns tillräckligt många indicier, "smoking guns", som ger oss skäl att misstänka att det åtminstone ligger en smula av intresse i den?

Nu: en återgång till de trevliga artiklarna. Se hur länge jag orkar hålla det här engagemanget uppe. Det känns som om en rätt så slarvig blåsorkester har en folkölsfylla djupt inne i mina bihålor, samtidigt som ett gäng riktigt dry martini-packade undersköterskor försöker dansa till de falska tonerna och den kassa rytmiken.

Tillägg, 13:08. I förrgår bestämde jag mig för att ge koffein på båten ett tag framöver. Fråga mig inte varför, men det kändes som om det började barka käpprätt åt koffein-missbruksdjungeln när jag insåg att jag var uppe i 6-7 koppar om dagen. Och, dear friends, det känns m e g e t underligt i kroppen att släppa kaffet som en kall kalkon.

SR:s 30 dagars ljudarkiv: en trevlig sängkamrat

2007-02-13T08:07:00.000Z

Jag är hopplöst efter vad gäller teknikutveckling och mediautbud på nätet. En sak som jag numera regelbundet nyttjar är SR:s tjänst "30 dagars ljudarkiv på webben", och framför allt då P1:s prylar. Ja, och inom denna kategor är det då främst dokumentärredaktionens material och filosofiska rummet som jag tycker är särskilt intressanta (det är inte ALLTID superkul, filosofiska rummet, men t ex handlar det senaste avsnittet om lyckoforskningen och det var halvvettiga typer med; och bland dokumentärerna var den som sändes 10 februari mycket rörande och intressant - det handlade om den juristdoktorand som åkte dit med buller och bång för barnporrinnehav 1999, men sedan blev helt frikänd först 2004).

Förövrigt gillar jag att debatten om lärarutbildningen vägrar dö ut. Idag är temat uppe på DN-debatt, där Metta Fjelkner sågar lärarutbildningen och 2001 års lärarutbildningsreform. Med risk för att låta som en stock-konservativ papegoja: utan bra lärare är vi rätt körda som samhälle, oavsett hur mycket "ansvar" föräldrarna har för kidsen. Ett förslag som sambon och jag diskuterade var att bara män över 1,80 med bakgrund inom det militära ska få antas till lärarutbildningen, och Jan Björklund ska ha några rediga tête-á-têtes med dem på privata seminarier om disciplin innan de släpps ut i arbetslivet.

Bristande fantasi i City-branding branschen?

2007-02-12T11:44:00.000Z

I dagens SvD kunde man på utrikessidorna läsa en bisarr notis:

Myndigheterna i Zitiste i Serbien har tröttnat på att kopplas ihop med de översvämningar och jordskred som de senaste åren gett den lilla staden dåligt rykte. I jakten på något annat att bli känt för har man nu bestämt sig för att konstruera en stor staty. Av Sylvester Stallones rollfigur boxaren Rocky Balboa.

Herregud. Visst känner jag till det här fenomenet med städers och kommuners behov av "branding" och att marknadsföra dessa varumärken (det finns t ex en hel tidskrift för det här ämnet, Journal of Place Branding). Men herregud, har det dåliga självförtroendet i lokalpolitiken försämrats SÅHÄR kraftigt? Vad kommer härnäst? "Motala är så trötta på att bli sammankopplade med Motalaskandalen, så man döper om sig till Gnosjö"? "Malmö är så trötta på allt snack om Reepalus eventuella korruptionsskandaler så man bygger världens största geléråtta för att avleda uppmärksamheten"? (Undrar förresten om Zitistes kommunalråd får några sponsorpengar från Stallones filmbolag, eller om de måste betala för att sätta upp Balboa på sitt torg).

Förövrigt tycker jag att det är bra att Pichler offentligt skäller ut David Ekholm. Inte nog med att sambon tycker att han är skitsnygg, han åkte förjävla kasst och slarvade bort våra medaljchanser. Som Pichler sa, han ska aldrig mer få åka stafett!!! Hellre en hårding som Pichler som tränare än en lallande mysbjörn som Tommy "äh, man vill ju inte knäcka en kille" Söderberg.

EDIT (2007-02-13). OK, Hayek hade ju kunnat förklara det här med Rocky-statyn för mig. Det handlar ju förstås om "rationell imitation" eller "lärande", man låter sig helt enkelt inspireras av vad andra städer nere på balkan byggt för statyer. Se denna lilla notis i Pravda. Det är alltså så att man i Mostar redan i november 2005 kom på detta med att "Actionhjältar, ja jävlar, det ska vi ha i vår stad!!!":

När bosnier och kroater i den delade staden Mostar diskuterade vilken hjälte som kunde få stå staty vid den återuppbyggda osmanska 1500-talsbron, kunde de inte enas om någon annan än den kinesiske actionfilmhjälten Bruce Lee. I morgon avtäcks statyn av Bruce Lee i naturlig storlek. Därmed slår Mostar hjältens hemstad Hongkong med en dag, för där faller täckelset först på söndag, när Bruce Lee skulle ha fyllt 65. Han dog redan 1973.

EDIT II (2007-02-15). Efter själasörjarens påpekande i kommentatorsfältet var jag tvungen att forska vidare i detta ärenden, och minsann, Borås vill inte vara sämre än städerna på Balkan. Den här gången blir det precis en "actionhjälte" som just passar Borås: freaking Pinocchio... för 8 miljoner?

Studentnationer och DN-debatt

2007-02-11T17:59:00.000Z

Alltså, var jag helt drogad i morse, eller var DN-debattgrejen heeelt knarkad? Jag lutar kraftigt åt det senare, men behöver stöd i min analys av någon trovärdig här.

Kommunpolitik är biets knän

2007-02-10T07:04:00.000Z

Förutom underhållningsvärdet i finsk politik, är det nog bara olika turer i den lokala politiken som fascinerar mig mest. Häromdagen rapporterades det, inte helt utan indignation, att det nog inte kommer att bli något av det tidigare planerade ungdomsrådet i Trosas och Gnestas kommuner. Kostnaderna är för höga (tydligen krävs det en tjänstemannatjänst för att underhålla ett sådant råd, och det har man helt enkelt inte stålar till). En fråga som enkelt uppstår när t ex ungdomars rätt att göra sin demokratiska röst hörd förnekas, är om detta ska betraktas som ett fett misslyckande från kommunernas sida, att det uteblivna ungdomsrådet är uttryck för demokratiproblem i svensk lokaldemokrati?

För att ge ett perspektiv till den här frågan, låt oss kort se tillbaka på vad som hänt ute i kommunerna under de senaste två decennierna. Viljan till att dra in de allt mer misstroende och politiskt oengagerade medborgarna i kommunpolitiken har ökat drastiskt bland landets kommunpolitiker. Långt över hälften av kommunerna har genomfört olika slags demokratiexperiment, bl a formella medborgardialoger som t ex just ungdomsråd eller medborgarmöten (debattkvällar, frågestunder, hearings, öppna nämndsammanträden); allt fler kommuner tillåter kommuninvånare att lämna medborgarförslag till fullmäktige; möjligheten att få till stånd lokala folkomröstningar har stärkts och flertalet kommuner har infört brukarstyrelser inom exempelvis skolor, förskolor och äldreomsorg.

Det främsta syftet har varit att försöka vända den negativa trenden för den lokala demokratin där valdeltagandet sjunkit, allt färre gitter vara partimedlemmar och misstron mot kommunpolitiker ökar. Detta har man alltså trott sig kunna uppnå genom att försöka stärka medborgarnas inflytande över kommunpolitiken. 10 000 kronorsfrågan är dock: har man verkligen lyckats åstadkomma förbättringar med alla dessa demokratiexperiment?

Ja, vad säger forskningen på området? 2005 presenterade de utmärkta statsvetarna Mikael Gilljam och Ola Jodal synnerligen spännande resultat i rapporten Demokratiutveckling i svenska kommuner inom ramen för projektet ”Den lokala demokratins potential”. Efter en omfattande undersökning kunde de konstatera att medborgarna i de kommuner som med störst flit genomfört demokratiinitiativ inte alls upplever större inflytande än medborgare i andra kommuner. Så, den något uppgivna insikten man kommer fram till är alltså att demokratiinitiativen inte ser ut att ha stärkt medborgarnas känsla av delaktighet.

Cyniskt lagda personer (jag räknar mig oftast dit, men inte idag) skulle förstås kunna dra slutsatsen att eftersom de senaste decenniernas demokratiexperimenterande inte alls har lett till de önskade resultaten så ska de betraktas som slöseri med de offentliga resurserna. Jag vill inte gå så långt. Däremot finns det nog fog för slutsatserna att: nej, det uteblivna instiftandet av ungdomsråd är inget misslyckande, och nej, det är inget uttryck för demokratiproblem i svenska kommuner.

Jag tycker att en annan slutsats ligger närmare till hands, när vi pratar om demokratibekymren i Sverige; och den läxan hämtar jag från en annan sörmländsk kommun - Oxelösund. Slutsatsen bör bli att kommunerna i första hand måste se till att vårda de existerande kanalerna för representativ demokratisk påverkan innan man börjar tänka ut och testa olika snillrika direkt- och deltagardemokratiska demokratiexperiment i kommunerna. Enligt min mening är det ett betydlig allvarligare demokratibekymmer att Oxelösunds kommunalråd vägrar inrätta ett oppositionsråd i kommunen än att en kommun låter bli att inrätta ett, säg, ungdomsparlament. Ett oppositionsråd skapar förutsättningar för en välfungerande oppositionspolitik, något som i sin tur stärker de traditionella, representativa demokratikanalerna i kommunen. Det är nog först när vi fått dessa traditionella, representativa kanaler att fungera som vi ens ska börja överväga att komplettera dem med andra former av demokratisk påverkan.

Tjockisar, kostnader, medborgarskap

2007-02-09T08:13:00.001Z

Politik kan ju faktiskt vara väldigt, väldigt roligt och stimulerande för tanken. Och det är faktiskt alltid top-notch underhållning inom finsk politik. Eller vad säger ni om det här förslaget? The short and long of it är att den finska socialstyrelsens professor Pekurinen föreslår att feta människor ska pröjsa högre hälsovårdsavgifter än normalviktiga. Hans poäng - som faktiskt inte är helt okontroversiell inom forskarkretsar - är att feta människor själva bidragit till sin ökade sjukdomsrisk och bör därför betala mer för vården.

Detta är ju ett lite mer hardcore-sätt att angripa bekymret än vad som diskuterats i den svenska kontexten, där idén som lanserats varit att onyttig mat ska beläggas med högre moms (en idé som var fjärde svensk förefaller stödja, se och lyssna här). Föga överraskande har jag inget nytt att tillföra den här diskussionen; jag noterar bara hur två tämligen olika policyförslag i dessa nordiska grannländer har två helt olika sätt att angripa problemet: I Finland diskuterar man att vältra man över skuldbördan och kostnaderna på tjockisarn a, i Sverige diskuterar man att vältra kostnaderna över på folk som gillar onyttig mat, oavsett om de råkar vara feta eller inte. Själv tycker jag att man ska mista sitt medborgarskap om man har ett BMI över 30.

En avslutande not: Igår hade en kollega till mig en svavelosande framställning om hur han tyckte att "invandrare som inte sköter sig ska utvisas". Ett par problem med uttalandet. Vad betyder "inte sköta sig"? Och varför ska bara invandrarna som "inte sköter sig" utvisas, varför inte oskötsamma svenskar också? Alltså, vore det inte helt perfekt att skicka alla som "inte sköter sig", i hela världen, till Australien? Britterna testade ju detta en gång i tiden, och det gick ju utmärkt. Eller, ja, jag vet inte.

VM-GULD!

2007-02-09T05:33:00.000Z

Ungefär såhär ska slipsten dras. Men ibland ska också devisen "äras den som äras bör" få gälla: Svensson hörde faktiskt till den reportergrupp som 1999 uppmärksammade och avslöjade 66 kända svenska nynazister. Det var faktiskt lite stake i den manövern. Även om källan, Antifa, inte är den mest pålitliga i världen, verkar det dock finnas vissa skäl till att ifrågasätta Svenssons metoder även här.

Och så blev det som jag trodde: VM-guld i mixed-stafetten! Vilken grej. Det rörde mig till tårar att se Ferry, Bergman, Jonsson och Olofsson bilda hög i målfållan - och Pichlers glädje kramade om mig rejält i hjärteroten och pressade fram ytterligare tårar. Och det har faktiskt inget med någon sorts nationalism att göra (tror jag...), bara ett genuint intresse för sporten, och ett starkt gillande av människorna som utgör det svenska landslaget. Med andra ord tycker jag att den sympatiska och alltid intressante/intelligente Niclas har bra poänger i den här blänkaren.

Spam av kött, i färgglada jackor

2007-02-08T13:06:00.000Z

I boken "How to be good" av Nick Hornby (som f ö är rätt bra, men lite bortglömd vid sidan av megasuccéerna "High Fidelity" och "About a Boy") finns en karaktär som heter David, som skriver krönikor i en lokaltidning under pseudonymen Angriest Man in Holloway.

Det här inlägget kommer att lukta typ Argaste fosskaren från en stockholmsförort, för jag inser att det är gubbigt, surt och småbittert. Men here goes nothing: varje jävla morgon när jag anländer med pendeltåget till centralen och ska knalla iväg till mitt jobb bortom Norrmalmstorg passerar jag kanske 10 - 12 av dem. De står där, i princip på rad, i sina färgglada gula, gröna alternativt röda kläder gastande "Gomorgon, en meeetro"; "Goooomorrronnnnnn EEEEEEEEEEEn PUNKT.SE"; "Gomörron, en City". Tonläget är lite för högt, lite för forcerat och de ställer sig fantamig alltid FÖR JÄVLA NÄRA min privata lilla "kom inte för nära"-sfär. Jag skulle vilja påstå att dessa människor är som spam-mejl, fast med den extra lilla featuren att de rent fysiskt står i din väg och inverkar på din trevliga lilla morgonpromenad. Jag kan bara tänka mig en värre sak, och det är att ha 10 - 12 strategiskt utplacerade Jehovas vittnen på min promenadstråk till jobbet, krävandes uppmärksamhet, krävandes att jag faktiskt ska ta en av de där förhatliga Vakttornen. Jag menar, förhelvete, vill jag ha PUNKT.se, Metro eller City, så kan jag väl plocka den från något skåp/hylla/förvaringslåda som ligger strategiskt utplacerad någonstans?

En annan grej: man säger att man talar med lärde män på latin och med bönder på bönders vis. Men typ bönder som höll till nära Rom på den gamla goda romartiden, vad talade de för språk? Hur talade man med dem? Och hur gick talesättet då? Tala med latinare på latin och bönder på... latin? I don´t get it. Någon av mina alldeles för pålästa kollegor kan ju kolla upp det, så kan jag roa mig med att tycka att Anna-Carin skötte sig rätt OK igår trots fyra bommar (hon kom femma ändå, klart snabbast i spåret), och så håller jag tummarna för att mixed-laget grejar medalj i dagens stafett.

Satans bendarr + självstyrelsedebatt

2007-02-06T19:40:00.000Z

Ok, jag medger, jag är lite av ett nördo. En av mina favorithobbies är att ligga på nätterna och fundera över den kommunala självstyrelsen: dess innebörd, dess praktik och dess gränser. Min favoritavhandling i statsvetenskap - naturligtvis borträknat Jan Teorells eminenta Demokrati eller fåtalsvälde (1998, Uppsalaavhandling) om interndemokrati inom såssarna och moderutterna - är Urban Strandbergs Debatten om den kommunala självstyrelsen 1962 - 1994 (1998, Göteborgsavhandling utgiven på Gidlunds förlag, Hedemora).

På senare tid har det blivit ganska accepterat att tala om, och kritisera, den kommunala självstyrelsens konstitutionella grund. Naturligtvis hänger det intimt samman med att Ansvarskommitténs och Grundlagsutredningens politiska ingenjörer, arkitekter och inrednings- samt dekorsexperter, mm mm, har hållit på, och håller på, att nagelfara den svenska statens institutionella byggstenar.

Det som förvånar mig en liten smula är hur defensiva de kommunala aktörerna är i denna debatt, nu när de äääntligen får vara med och på allvar - och tämligen förutsättningslöst - spekulera i den politiska basorganisationens (läs: kommunerna och deras roll i det politiska systemet) framtid. Jag förstår inte riktigt (eller jo, det gör jag kanske) bristen på visionärt tänkande i dessa frågor, ett visionärt tänkande som borde ha sin källa bland kommunernas och landstingens företrädare.

Två exempel på den defensiva hållningen. Kommun- och landstingsförbundens respektive ordförande och vice ordförande samförfattade en debattartikel som publicerades 30 oktober 2006 i Dagens Nyheter (sorry, pallar inte leta reda på länken). Debattinlägget var en stilla vädjan - nästan på de bara knäna - till den nya regeringen att inte inskränka den lokala självstyrelsen. Regeringen uppmanades att ”Värna självstyrelsen!”, ”Undvika detaljreglering!”, ”Respektera finansieringsprincipen!”, samt att lokala politiker – inte statliga tjänstemän – ska tillåtas att fatta de viktiga lokalpolitiska besluten. Det är ganska intressant att notera den defensiva hållningen: man vill inte att den nya regeringen ska inskränka den lokala självstyrelsen.

Den defensiva hållningen förbryllar mig, och här finns en koppling att göra till den intressanta lilla pamfletten Statens styrning av kommuner, landsting och regioner som intresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting publicerade under sensommaren 2006 (juli står det i rapporten i varje fall). Organisationen vill att pamfletten ska läsas som ett positionspapper, men jag uppfattar att det bara är en allmän vädjan till att just inte inskränka den lokala självstyrelsen. Förutom det jag uppfattar vara mest upprepningar av Grundlagens floskler om kommunal självstyrelse (för ansikta detta: självstyrelsen är inte reell, utan alltid beroende av riksdagsmajoritetens vilja, eftersom alla lagparagrafer är öppna för tolkning och lämnar den slutgiltiga utformningen av självstyrelsedefinitionen till riksdagsmajoriteten; Mats Dahlkvist och Urban Strandberg argumenterar kraftfullt för denna tolkning av lagen i en SOU som heter "Maktdelning"; Joakim Nergelius har gång på gång understrukit detta, nu senast i sin utmärkta bok Statsrätt (alt. Svensk statsrätt, minns ej, Lund: Studentlitteratur) återfinns en intressant formulering: man vill införa något som liknar en "andrakammarfunktion"

Ny lagstiftning som påverkar den kommunala självstyrelsen ska föregår av konsekvensanalys, överläggningar och - om kommun- och landstingssektorns företrädare så begär - en särskild självstyrelseprövning i samband med riksdagsbehandlingen.

Ok, detta förslag är väl kanske åtminstone halvradikalt. Men vad jag inte begriper är varför kommunernas och landstingens yttersta företrädare inte vågar göra det som till och med Erik Amnås Demokratiutredning gjorde i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1), nämligen att föreslå ett genuint grundlagsskydd, alternativt åtminstone reflektera över en tydlig kompetenskatalog för den kommunala självstyrelsen?

A note of caution: Jag är fosskare och mina normativa övertygelser är lika form- och övertalningsbara som Pete Dohertys överjag. Jag är alltså långt ifrån säker på att jag verkligen tycker att grundlagsskydd för den kommunala självstyrelsen är så otroligt fiffigt och förträffligt, men jag tycker ändå att saken ska kunna diskuteras på allvar (vilket jag - nota bene - inte tycker att den gör i Sverige). Alltså, även om jag inte har mycket till övers för diskursteori och sådant jox, så ligger det ändå en poäng i följande fras: någonstans ligger ett par maktpolitiska hundar begravda om ett förslag aldrig på allvar diskuteras och förs upp på dagordningen.

Varför plockar inte SKL upp denna diskussionspunkt i den offentliga debatten? Varför bråkar inte kommunstyrelsenas ordförande om detta? Tycker de verkligen att det är OK med nuvarande gummibandsprincip, eller ligger kanske möjligen kanske små partitaktiska skäl bakom att man väljer att böja sig för de mäktiga riksdagsgruppernas uppfattningar i frågan? Mig veterligen har bara centerpartiet haft någorlunda st*ke att diskutera denna fråga på allvar, och jag tycker att frågan faktiskt förtjänar lite mer utrymme i debatten som kringgärdar Ansvarskommittén och Grundlagsutredningens arbete. Så det så.

Slutligen, det viktigaste: Jag unnar verkligen Poiree segern idag. Han är en favorit, och han har haft problem hela säsongen med sitt skytte. Och Ferry. Cheeeezuz. Varför? I ledningen efter tredje skyttet, sedan tre bommar... Kunde blivit vårt första VM-guld denna omgång. Men icke. Vi får hålla tummarna för ACO i morgon.

Chock-Britta!

2007-02-05T12:15:00.000Z

Ok, någon av mina kollegor har försökt få det här till att bli någon sorts samhällsvetarblogg. Det är det alltså inte. Inte bara. Programförklaringen är alltså att det här handlar mest om skidor och skidskytte, och ibland kommenterar jag - gärna med en svordom eller två - något litet samhällsfenomen som retar/intresserar mig. Min princip är att jag bara orkar tänka efter och analysera klokt om jag får pröjs för det. Jag fattar inte att väldigt skickliga och intressanta bloggare Bergh och Bubber orkar skriva så mycket kul och smart hela tiden, utan att den materiella avkastningen är särskilt märkbar (i Berghs fall finns den där, han skissar ju på lite krönikeidéer i sin blogg).

Nåväl. Skidskytte-VM är igång. I sprinten gick det bra: silver och fjärdeplats till Aco resp. Helena; fjärde- resp sjätteplats till Ferry och Nisse. Sen gick det på röven i jakten (ok, brons till ACO är godkänt, men typ alla andra svenskar tappade därefter). Hursomhelst, gårdagens stora glädjeämne var damernas stafettlag som lyckades ta den första världscupsegern någonsin!!! Och det var min favorit, Britta Norgren, som spurtade ned Marit Björgen på sistasträckan.

En sista grej, som faktiskt rör viktiga saker på allvar: det ska bli kul att följa statistiken över KU-anmälningar över den här mandatperioden. Redan nu har borgarna börjat beskylla sossarna för att missbruka detta, ack så viktiga, instrument. Är dock tämligen övertygad om att sossarna inte kommer att slå borgarnas siffror från förra mandatperioden, och jag kan sätta pengar på det. Sen om borgarna anser att de "brukade" KU-anmälningsmöjligheten eller "missbrukade" den är förstås en öppen fråga... de kanske bara har fler skäl.

Men låt Anders Borg flyga sitt jävla flygplan

2007-02-02T10:29:00.000Z

Alltså, han är ju ursäktad. Han har ju ring i örat och långt hår. Det gör att han får flyga 1,6 ggr så mycket som sin föregångare, han har den bonusen. Det står i grundlagen, har farsan sagt. Orka uppröras. Men jag gillar att medierna nagelfar sådant där, för om jag inte missminner mig, så var ju borgarna inte sena att resa ragg över missbruk med de gemensamma skatteresurserna... typ när Schyman skickade sin handväska på taxiturné genom halva norrland eller så.

Nu när jag blivit 33 och allt, märker jag hur jag allt mer söker mig till klassiska gamla godingar i spellistan. Den senaste består alltså BARA av låtar med:

Elvis Costello. De lite tidigare grejerna, men även en del från första halvan av 1990-talet. Det är rösten. Det är melodierna. Sån kille asså. Varför spårade han ur och började jobba med operasångare? Han är ju galen. Det är ju värre än när Bear Quartet hoppade upp i sin egen stjärt med den senaste skivan och begravde alla förutsättningar för någon sorts kommersiell framgång för all framtid framöver. [Sorry Chopper, var bara tvungen att jävlas lite].
Tom Waits. De lite tidigare grejerna, och en del från de senare. Det är den hesa, sorgsna rösten. Känns som om man sveps in en smutsig, rökig, mörk bar på någon bakgata i New York, där det är typ 10 personer, och alla sitter för sig själva, vid ett varsitt bord. Och någon sitter och klinkar sorgsna sånger på sitt lätt ostämda piano i bakgrunden, rosslar med en sjavig whiskey- och ciggpajad röst.
Neil Young. Det mesta av de tidiga grejerna, även en del från Harvest Moon. Som att bli insmord i babyolja och masserad av en kinesisk balettdansös någonstans långt inne i hjärnans långa vindlingar. Ah. Detta är min dag. Plus en massa fosskning som ska utföras, men en dag som denna, då det vankas lite trevligt sällskap, god mat och pyttelite vin i afton, kan man stå ut med nästan allt. Åtminstone när Elvis, Tom och Neil är dagens resesällskap.

Veckans tips

2007-02-01T13:46:00.002Z

Så då, dysterkvistens guide till: "Om det är lunch eller fikapaus på jobbet, och du behöver ha ett samtalsämne att starta, eller en åsikt att ha om ett samtalsämne, här är några tips på vägen".

Zlatans nej till landslaget.
"Nä asså, vad fan, han gör ju som han vill. Visst, trist, det blir lite sämre underhållningsvärde i själva spelet, men vi måste komma ihåg att vi klarat kvalet grymt bra hittills. Fyra vunna på raken sörru. Asså, Zlatan, han är ju bara nyttig framåt, och han är ju en individualist. Asså, vi måste komma ihåg att Sverige bygger sitt spel på att vara ett lag, att tajt hänga samman från målvakt till yttersta spets. Asså, Zlatan DELTAR ju ÖVER HUVUD TAGET inte i försvarsspelet, och Sveriges försvarsspel bygger ju på att anfallarna pressar högt upp. Press-understöd, sörru. Det spelet gillar inte Zlatan. Så, frågar du mig som fotbollskonässör så är mitt svar, ohhhh så tråkigt att han är borta. Men frågar du mig som en som vill att Sverige ska ta poäng och gå vidare från kvalet: Good Riddance!!!"

Lars Danielsson närvaro/frånvaro vid regeringskansliet
"Nä asså, vad fan, man ska ju ente ljuga. Asså, det finns något som heter ETIK, tjänstemannaetik och sånt. Det är viktigt för att demokratin ska fungera och så. Asså, på riktigt, visst, det gör ingen skillnad om han kollar mejlen just där och då, fler svenskar hade inte överlevt, och vi hade förmodligen inte haft bättre ordning i räddningsinsatserna. Det är ju inte rimligt att allt som gick på röven beror på huruvida Danielsson kollade mejlen och/eller var på Regeringskansliet eller inte. Nä, asså, poängen är ju att man inte ska kunna ljuga, inte ska kunna mörklägga, att korten ska vara på borden, att saker och ting fungerar genomskinligt och skit. Utred honom för fan, det är viktigt, för demokratin och skit."

Skidskytte-VM
"Nä asså, vad fan, Ferry har ju vatt sjuk va, bara precis nu är han frisk, två-tre dagar innan tävlingen. Jag tycker ju inte man ska ställa för höga krav på han. Topp tie på honom, topp 15 på Bergman, asså, typ i snitt, så är det OK. Herrarnas stafett? Phfhfhfphhhhhhh... glöm'et! Nisse har inte fått skyttet att fungera alls den här säsongen, och ska vi slänga in den där nye Jonsson också? Nä, fan, herrarna, där kan ni glömma medaljong!!! ACO däremot, där tror jag att vi plockar två medaljer... asså, jag vet inte vicka sträckor och så hon tar dem på, eller vilken valör det blir, men två medaljer blir det för henne. Bombis. Hon har vatt i form hela säsongen, alltid stabil, tvåa i världscupen as we speak, snabbast i spåret, och nu stämmer tydligen skyttet på träningen också. Jaha, att hon gjorde slut med sin high-school sweethart förra veckan? Nä, hon är rätt mentalt stark, det tror jag, även om hennes psyke kan vackla när det är hemmapress. Två medaljer sa jag, jag står vid det. Och förresten, lite bonusinfo, jag tror på brons i mix-stafetten!!! Helena Jonsson är sjukt stabil, Bergman gör en kass sträcka, sen gör ACO och Ferry supersträckor. Ah, det blir grymt. Segern? Står mellan tyskarna och ryssarna. Ryssarna är förjävliga på vallen, tyskarna bättre i spåret. Asjämnt. Sen har vi Norge och Frankrike som outsiders"

Bråket i längdlandslaget
"Nä, asså, jag skiter i vad du säger, men inga jävla norrmän ska leda vårt skidlandslag. Det är emot naturen. Typ som om Jimmie Åkesson ledde en 'alla olika alla lika'-kampanj. Så är det bara. Och om nån skulle avgått skulle det fan vatt Braaten. För kolla, Södergren är ju astajt med han Alsgaard, och alla vet att Mathias Fredriksson är en gnällig fjolla. Så är det bara."

Ansvarskommittén
"Nä, asså, jag fattar inte riktigt vad som kommer att hända och hur det kommer att påverka mig, och jag bryr mig inte, så länge de inte slår ihop min kommun med Borlänge. 6 regioner, 9 regioner, 13? Jag skiter väl i vilket. Jag bryr mig inte. Jag vill ha morgontidningen, en kopp kaffe, inte så långt till jobbet, hygglig lunch, ett bra samtal med jobbarkompisarna, och nåra bärs på helgen. Regioner? Vaäre för påhitt? Vi har klarat oss utan skiten förr, och vi gör det nu också."

Så, ni borde klara er en vecka på det där.

Musikaler

2007-01-26T16:33:00.000Z

Ja, min gud. Så är man då 33. The big three three. Herregud. Det har, till min överraskning, lett till en mindre depression. Men det går såklart över, det gör det alltid.

Med detta inte sagt att fössessesdagen inte var fin. Långa, halvt om halvt meningsfulla möten på jobbet på förmiddagen. Allmänt tillstånd av tyngdlöshet på eftermiddagen. Sambon plockade upp efter arbetets slut, sen en fin middag på Ulla Winbladh, och slutligen en musikal på Cirkus. Japp. Jag begick musikalpremiär. En ensemble från Hudiksvall uppträdde inför ett utsålt etablissemang med en musikal om Elvis Presleys liv.

Jag ska inte recensera, det riskerar att bli lite taskigt. Alltså, lita på mig, det var solklart värt de 370 kronorna vi fick betala vardera. Men, ja, roligt på ett lite ofrivilligt sätt kanske. Eller vad fan vet jag, med den lilla vardagsdokusåpagrejen "På andra sidan Köping" verkar det ju ha blivit OK att skratta typ 50 procent åt, 50 procent med förståndshandikappade/utvecklingsstörda (eller vad nu PK-uttrycket numera heter för dessa människor). Men nåväl, ensemblen bestod till 1/3 del av människor med någon form av mentalt handikapp, och det var väl fint. Men de sjunger ju förstås inte så bra, och de glömmer förstås sina repliker då och då. Och så är det ju förstås ingen vidare storyline; det saknades en röd tråd genom hela musikalen (enligt min musikalälskande sambo (?) är det visserligen inte ovanligt att musikaler är heeelt hatthylla på det här med "handling", men den här slog någon typ av internt rekord). Ja, och de som var "normalbegåvade", de tyckte att detta skulle vara någonting i gränslandet mellan "Stefan & Krister möter Peter Dalle-slänga-i-dörrar-fars". Men all in all, en storartad upplevelse. Jag skrattade så jag dog ibland. Och så fick jag se två OS-guldmedaljörskor i pausen: de två söta från Curlinglandslaget.

Förövrigt har jag kommit på att jag är en värdelös samhällsvetare. Orsaken är att jag verkligen inte orkar bry mig längre. Jag orkar inte uppröras över någonting, orkar inte ha en åsikt om ens rätt stora händelser. Bara under den gångna veckan har jag avböjt att kommentera/ta diskussioner om

Alliansens första 100 dagar: en opinionsmässig katastrof.
Mona Sahlin som partiledare: bra eller dåligt?
Feministiskt initiativ: har de någon framtid?
Folkpartiets olika utspel: en spricka i alliansen?

Ja, vad fan förväntas man säga? Ja, det kanske är rekordfall i opinionen, men nej, det spelar ingen roll. Nej, Mona är inte min personliga favorit (som jag tidigare nämnt hade jag föredragit typ alla utom Nuder framför henne). Å andra sidan funkar ju sossarna på ett så underligt sätt så att det säkert blir jättebra framöver. Vem bryr sig. Jag orkar inte. Det är tre år till nästa val. Feministiskt initiativ? Ah! Allvarligt, jag orkar inte ens fundera på det. Det är tre år till nästa val. De kommer att hinna ömsa skinn fem gånger innan nästa valrörelse. Om Gudrun orkar hålla ångan uppe under de här fyra åren, vilket kanske är tveksam för en så rastlös själ, så kan de säkert nå upp till två procent om de sköter det organisatoriska på ett smart sätt. Och FP:s utspel? Ja, vaddå kris i Alliansen? I min enfald trodde jag att öppen debatt var en del av en levande demokrati?

Kan annars rekommendera Malcolm Middleton dagar då mörkret känns lite närmare själen än ljuset. Inget blir bättre, förstås, men du får en resekamrat i eländet. Ikväll ska jag dricka vin och kolla på Dylan Moran. Det är jag fan i mig värd. Eller något i den stilen.

En kortis

2007-01-25T11:51:00.000Z

Vad fan är det här? GT:s nöjeskrönikör uppmanar till bojkott av The Knife för att de vägrar dyka upp på galan? Vad menas här egentligen? Ska de inte få kunna vinna pris för typ bästa skiva om de inte följer branschens normer? Försök med den här analogin: Dalai Lama ska inte få fredspriset om han inte kommer till Stockholm och uppträder.

Det funkar ju inte så. Antingen är man bäst eller så är man inte det. OK, det är konst, och man kan inte tävla i konst och jadadadadajajadada. Men ändå, principen är densamma. Har man skapat den bästa skivan, så är det väl så, alldeles oavsett om man spelar efter branschens normer eller inte. Punkt. Idiotjävel på GT.

Förövrigt kan jag meddela att ni kan följa junior VM i skidskytte på www.biathlonworld.com direkt på nätet. Svenskarna är inte så jävla bra hittills... återväxten är: knappt topp 20.

Fetton och eget ansvar

2007-01-23T05:26:00.000Z

På X2000. Gratis kaffe, gratis internet. Världen blir faktiskt bättre och bättre, no kidding.

Istället för att jobba, som jag borde, har jag slösurfat lite. Stötte på den här grejen av Göran Greider. Jag har läst liknande prylar av honom, och jag har hört honom dra argumentet några vändor förr (att västvärlden, marknadsekonomin, kapitalismen ansvarar för fetmaepidemin).

Det är lätt att skratta åt argumentet, det är faktiskt det. Så är det ju alltid när någon med något visst problem har ansett sig ha funnit orsaken till problemet - och problemet ligger definitivt inte hos individen själv, utan hos - i det här fallet - världskapitalismen. På mikroplanet är det förstås alltid individens eget ansvar: du kunde låtit bli ostmackorna, du kunde låtit bli pizzan, ölen - ja, definitivt ölen - eller hur?

Samtidigt är jag inte helt säker på att det inte ligger någonting över huvud taget i sättet att argumentera. För länge sedan läste jag en trevlig liten bok, om än lite härjande och stökig, som hette Jihad vs McWorld av en vänsterintellektuell (?) vid namn Benjamin Barber. En av bokens teser var just hur västvärldens kultur slår ut lokala kulturer, och ersätter gamla traditioner med konstruerade behov av typen "coca cola" istället för "thé"; "flottig hamburgare med pompa" istället för "enkel liten fisk"... Men nåväl. Utbudet av skitmat ökar, skitmat har i sig socker och fett som kroppen plägar gilla på ett sådant där halvt-om-halvt beroendeframkallande sätt, så fler äter skitmaten. Ungefär så går argumentet.

Jag säger inte att jag köper det rakt av, men jag tycker kanske inte att det är lika löjligt som jag i förstone har tyckt att det är när jag sett den slafsige, fete, ovårdade Greider sitta där med sin mage och skylla fetman på "kapitalismen". Men det finns några led i argumentet som är helknäppa: folk köper det ju, folk gillar det ju, det finns en marknad för skitmat, så är det bara. Biljoners små individers beslut att råka gilla skitmat framför mer nyttiga alternativ leder till det här resultatet. Så är det. Empiriskt faktum. Och det går knappast att begära att restaurangägarna ska ta större ansvar än vad de gör. Ansvaret börjar hos individerna själva och deras konsumtionsvanor. Och då framstår det alltså som en smula löjligt när fetton står rakt upp och ned och skyller sin fetma på kapitalismen. Börja med att äta ansvarigt själv, Greider, så kanske du påverkar folk runtomkring dig att göra samma sak, och så uppstår en bättre, större marknad för hälsokäk.

Bubbers kommentar

2007-01-21T10:24:00.000Z

Söndagmorgon. Det är mer snö än jag sett på flera år härute. Sambon skottar, jag växlar mellan att spela hockeyspel på datorn (inget avancerat, bara www.hockeystar.se) och läser artiklar om vad det är som avgör kvinnorepresentation i valda församlingar. Gör lite research för en artikel som förhoppningsvis ska presenteras på någon kul konferens i typ maj, där jag och medförfattaren testar en lite bortglömd tes: kvinnoandelen påverkas av hur fragmenterat partisystemet är.

Well, whatever. Anledningen till att jag, i mitt lett uttråkade sinnestillstånd, ändå skriver idag är att jag vill att ni kollar upp Bubbers roliga kommentar på Berghs blogg.

Det är en intressant svit att lägga följande DN-debattartiklar bredvid varandra:

2 januari - Calmfors talar om hur den mediala vulgäriseringen av samhällsvetenskap får seriösa forskare att vända ryggen till i avsmak. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=601516

12 januari - DN-debatt publicerar hemlig pseudovetenskap
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=604789

13 januari - Bergstrand avfärdar de riktiga forskarnas frånvaro som ett uttryck för akademiskt snobberi. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=605195

Trist att Wolodarski låter Bergstrand löpa, men förvånad blir man inte.

Detta är apropå det faktum att DN-debatt publicerat en grej från tre MBA-studenter på FEK-en i Uppsala som är helt uppåt väggarna (detta kommenterar Bergh på ett bra sätt, men jag antar att de få läsare jag har här ändå läser hans blogg halvregelbundet eftersom jag puffar för den då och då).

Dagens musiktips: vad som helst med Julie Doiron.

Sahlin

2007-01-18T15:20:00.000Z

Sahlin? Tredje-, eller kanske, fjärdehandsalternativet? Japp. Så kan det gå när man låser in sig i förväg på att kandidaten ska ha något yttre attribut, t ex kvinna. Wallström hade ju förstås varit lysande för sossarna. Jag tror Jämtin hade kunnat bli en Ingvar Carlsson (lite grå, tystlåten, men en som kan organisationen, en som har lite humor, fan, jag gillade henne). Och så får vi det här... en såssebroiler, ugnsstekt i organisationen sedan typ barnsben; sprängfylld med personliga småskandaler under 1990-talets andra hälft, och, ja, inte fan har jag någon vidare koll på hennes status i partiet. Höger eller vänster? Hursomhelst verkar hon ju knappast ha något stöd, och jag undrar verkligen vilken sorts väljare hon kommer att locka (ok, några lurades säkert av hennes "ungdomliga", söderböneframtoning för eoner sedan, men nu?). Sahlin är inte kvinnan att ta sossarna ur den djupa kris de sitter i nu. Det hade krävts en Wallström, en Jämtin eller en Mållgan Johansson.

On another note: det lossnar ordentligt för skidskyttarna. ACO vann sprinten, Domeij tog sina första världscupspoäng, Ferry kom tvåa i herrarnas sprint. Riktigt kul.

Hade jag varit spelteoretiker, och hade jag inte känt mig tvungen att ägna min tid åt betydligt tråkigare (och viktigare...) saker, så hade jag försökt mig på en spelteoretisk analys av hur korkat det var av AIK att gå med på Dulees kontraktskrav. De skulle bara låtit honom gå, inte öppnat Pandoras låda. För mycket riktigt: nu kommer Figureido springandes med krav på högre lön. Och... ja, om man "appeasar" hanses krav, vad ska hindra t ex Markus Jonsson att göra exakt samma sak?

Till min glädje kan jag också konstatera att det ser ut som om Allsvenskan blir åtminstone tre islänningar rikare nästa år. Det är "superlöftet" från Arsenal/Brentford òlafur Ingi Skúlasson (Helsingborg), sen någon U-21-snubbe jag inte riktigt har pejl på (GAIS, från Fylkir) och ett ungt litet löften som heter Heidar Geir som ska till Bajen.

Småsaker, söndag förmiddag

2007-01-14T09:14:00.000Z

Ett par grejer som stört mig under helgen:

Kunde inte somna igår. Låg och irriterade mig över Mission Impossible-rullarna. Visst, snyggt gjorda, andlöst spännande och jadajadajada. Men ändå, någon ting är ruttet inom Mission Impossible-organisationen. I alla tre filmerna är det någon inom organisationen, någon anställd agent/fd. agent eller chef (i 1, 2 respektive 3) som är superskurken och drar överhängande världens undergång-greja över jorden. Man får känslan av att världen vore en mycket säkrare plats UTAN den här organisationen. För HELVETE!

Någon måste uppmärksamma det här, men Morden-i-freaking-Midsomer... alltså, det där jävla kriminalarna är ju jordens jävla sämsta kriminalare. De hittar ju egentligen aldrig mördaren. Det hinner dö typ 5 personer per avsnitt, och så i slutscenen är det alltid någon som kommer på mördaren på bar gärning med att ta livet av någon. Om man tänker efter är det ytterst sällan de faktiskt löser fallen själva, svaren landar hela tiden i knät på dem, och de hinner liksom aldrig stoppa seriemördarna etc. För helvete.

Förövrigt hatar jag SVT. De direktsänder inte SM i längdåkning längre. Jävla idioter. Bara för att Güüünde och Toooorgny inte är med längre så betyder det inte att det inte är spännande längre. Vad fan! Igår gjorde vår 19 åriga (?) Charlotte Kalla en mästerlig klassisk mil och utklassade Anna-Karin Strömstedt (2a) och Britta Norgren (3a) med över halvminuten. Som jag skrivit tidigare: VM kan bli något alldeles extra om hon konserverar formen.

Och så lite trevligare ting:

ACO kom tvåa i damsprinten - trots en bom! Imponerade. Snabbast i spåret. Kul också att Anna-Maria Nilsson och Johanna Holma tog sina första världscup-poäng; och intressant att notera att Sofia Domeij var fjärde snabbaste tjej i spåret (kom dock 47a efter 4 bom...).

Ferry skötte sig hyggligt i herrsprinten (9a) och Bergman kom väl på 15e plats. Imponerade var emellertid jävla Björndalen, långt långt före alla övriga. När han skjuter fullt är det inte ens en sport längre. Det är som när Karelin bollade runt med den svenske tjockisen eller när Federer pangar runt med Pim-Pim eller något. Helt överlägset.

Och så slutligen: Henke? Glöm nu för all del inte Zlatan, som nu går mot ännu en italiens ligatitel, och spelar dessutom förstafiolen i Inter. Målet igår var... ja, makalöst? Bollen är ju egentligen för högt upp för att göra en sådan grej, men han trycker den i bortre burgaveln, otagbart för stackars Torino-målisen. Tack för kaffet.

EDIT: Idag tog Charlotte Kalla hem SM i damsprint. Glöm här inte att hon konkurrerade med tjejer som tillhör/tillhört världseliten (Britta, Anna D, Anna-Karin för att nämna tre). Jag är dödsimponerad. Måtte hon med till Japan!

Fosskare och media

2007-01-13T08:10:00.000Z

Jag tycker att det är roligt att man börjat diskutera fosskarnas roll i samhällsdebatten alltmer. Calmfors hade en grej på DN-debatt, Jonmyren på SN har skrivit lite om det här, PM Nilsson har body-slammat Ulf Bjereld i ett angrepp på detta tema. Nu rycker Mats Bergstrand himself in och ger sin syn på forskarna. I allt väsentligt håller jag med honom. Den sista lilla lustigheten bör man dock bortse ifrån: han kasta fram idén att journalister ska redovisa varje gång en fosskare avböjer att kommentera någonting, typ "Vi har bett professor Rothstein om en kommentar, men han har valt att avböja". Det finns två invändningar mot Bergstrands idé. För det första: har han verkligen någon aning om hur ofta en person som Rothstein och Möller blir uppringda för kommentarer? Skulle de svara på allt, skulle de inte få göra mycket annat. För det andra: alla de samtalen som vi fosskare får från journalister är inte alltid helt välmotiverade. Titeln "statsvetare" gör att man inte riktigt är så alltvetande som journalister ibland förväntar sig. Man kanske inte alltid vet precis allting om hur exempelvis det svenska spelmonopolet är organiserat, hur alla turer inom den svenska Casinokarusellen ser ut, hur lokalpolitiken i Mjölby fungerar etc. Symbiosen mellan journalister och fosskare förutsätter omdömesgilla och kunniga journalister som vet (a) vilken fosskare de ska tala med och (b) vilken typ av frågor som är värda att ställa.

Vaddå narcissism?

2007-01-12T11:29:00.000Z

Oh, var inte det här dagens dummaste, så säg? Eller förlåt, dagens dummaste är förstås "nyheten" att Fadde och Linda INTE är tillsammans igen, men på ett mer intellektuellt plan är länken en av dagens dummaste grejer. Kort sammanfattning: någon jöns tycker att Fredrik Lindström "odlar svensk narcissism" för att han gör ett program om Sverige och svenskarna. "Världen snurrar inte bara runt Sverige", är typ argumentet.

Jamen sluta då odla Fredrik Lindström-narcissism. Skriv inte en artikel om Fredrik Lindström. Världen snurrar inte runt Fredrik Lindström.

Jag hatar sådant här, människor som petar in enkla poänger för att de själva aldrig orkar göra något konstruktivt. Nu är det inte så att Fredrik Lindström är någon favorite of mine, men enough is enough. Det är samma inom fosskningen. Gärna lite äldre lektorer som inte skrivit en rad på 10 år, men alltid ska ha synpunkter på grejer. För helvete. Fatta detta grundläggande: man måste göra vägval (i Fredriks fall, "jag väljer Sverige som case, för att - sue me - jag bor i Sverige och programmet kommer att sändas i Sverige, och allmänintresset för programmet är nog lite större än om jag gör något komparativt, typ om den Ghananska OCH den svenska självbilden").

Det är en helt poänglös artikel som får stort utrymme i DN. Eller är högt placerad med feta bokstäver på DN.se. Och jag hatar. Jag är upprörd. Jag vet inte varför, men jag är det. Det är en skitsak, jag vet. Men jag orkar inte jobba, och skriver här istället för att fördriva tiden fram till 13.15 - damernas sprint!

Fotboll + lite skidskytte

2007-01-12T07:38:00.000Z

"Jag åker inte för pengarna!" Sure, Becks. Du åker för den fantastiska fotbollen, de galna fansen och för möjligheten att utvecklas som både spelare och människa. Håll käften istället, din jävla hycklare.

Khari Stephenson till Gnaget Det är naturligtvis inget annat än helt underbart. Khari har hållit uppe GAIS anfallsspel under hela säsongen. Han är förhållandevis teknisk för att vara så stor och stark, och även ganska snabb. Det är perfekt att vi nu har ett par alternativ till Dulee och Tjärna; jag menar, när Norling tvingas kasta in lille parveln Bengtsson på innermittfältet i slutet av förra säsongen (Royal League visserligen..), så är det inte precis ett bevis på den bredaste truppen i klädskåpet. Eller nåt.

Skidskyttestafetter har avverkats den här veckan. Damerna i onsdags, herrarna igår. Damerna tog en helt ok sjätteplats (de har nu kommit 4a, 5a, 6a i sina tre första stafetter någonsin, mig veterligen har vi inte haft ett damlag tidigare, vilket innebär att de gjort riktigt goda resultat). Herrarna kom på en helt ok fjärdeplats (de har nu kommit 7a, 7a, 4a i sina tre stafetter; de första klart icke-godkända, fjärdeplatsen är där vi ska vara!). Dock finns smolkar i glädjebägaren: 21 åriga löftet Johanna Holma körde damernas förstasträcka: 6 bom och en fucking runda. Det är verkligen inte acceptabelt, och jag struntar högaktningsfullt i hennes ringa ålder. Hon kan ursäktas av att hon föll precis i starten (man drar lätt på sig mjölksyra av stressen för att komma ikapp; vilket är inte helt bra när man går in för skjutning), men det ska ju bara inte hända. Jag tycker att det är Pichlers förbannade uppgift att ringa och åtminstone försöka få Magdalena Forsberg att ta på sig pjäxorna igen... tänk om hon kunde vara i något sånär form till VM på hemmaplan nästa år. Inte fan kommer hon att bomma mer än två skott, och nog fan kommer hon att hålla ett fullt konkurrenskraftigt tempo i spåret. Sen ACO och Helena på det (jag tror Helena är en stabil topp 15-åkare om ett år), och därefter får de andra tre tjejerna (Sofia Domeij, Anna-Maria Nilsson och Johanna Holma) göra upp om den fjärde platsen. Formstarkast åker. Då har vi banne mig medaljchans!

Förresten är det fan Magdalena Forsbergs plikt att ställa upp för Pichler och landslaget (as far as plikt goes för en avslappnad anarkist som undertecknad): Utan Pichler hade hon aldrig någonsin haft en sådan magnifik karriär som hon fick i skidskyttet, och hon är faktiskt skyldig alla oss i Sverige en rejäl mästerskapsupplevelse efter att hon schabblade bort OS-gulden i Nagano 1998. Så om du av någon bisarr anledning läser det här, Magda, SNÄLLA ställ upp. 40 är ju ingen ålder över huvud taget för en målvakt eller skidskytt.

Herrarna då? Nisse måste skärpa sig i skjutningen. Om ni är liiite intresserade av skidskytte, rekommenderar jag mer än gärna Björn Ferrys hemsida/blogg. Han skriver underhållande och förhållandevis ofta. Även Carl Johan Bergman uppdaterar flitigt.

Ah, well, samhällsfrågor och självhat får anstå till en annan gång.

Tour de Ski: uppdatering

2007-01-09T05:49:00.000Z

Kom på att jag glömt rapportera från Tour de ski. Jag inser förstås att allmänintresset är lika med noll, men here goes nothing, en kort sammanfattning av intrycken.

Är touren en bra idé? Ja, det tycker jag. Ett par grejer bör dock åtgärdas. Sprintarna måste belönas bättre, t ex genom att tiondelar omvandlas till sekunder när totaltiden räknas om. Och den där sista backen... kom igen, det var ett elakt skämt. Tvinga skidåkarna att åka rakt upp för en slalombacke i tre kilometer? Varför inte ha en väldigt krävande tremilsbana för tjejerna och en femmilsdito för herrarna?

Var det väntade segrare? Att Angerer skulle vara med uppe och slåss tvivlade jag aldrig på. Överraskningen var Simen Östensen, den unge norrbaggen på tredje plats (och som satsade friskt under loppets första 2/3, men tappade på slutet...). Och så var det kul att två av mina personliga favoriter, den andra unge norrmannen Northug och så en förhållandevis ung ryss, Legkov, lyckades bra. Legkov var nog förövrigt den ende som bemästrade slalombacken på ett riktigt briljant sätt... killen körde in 1,30 på Angerer, vilket måste betecknas som fantastiskt i sammanhanget. Och bland damerna stod det väl redan från början mellan Kuituinen och Björgen, så inte heller det var särskilt chockerande. Här fanns emellertid inga roliga överraskningar att rapportera om (förutom möjligen Schevtjenkos upphämtning i backen).

Svenskarna då? Lite av besvikelser. De tappade ju allt på den klassiska biten redan tredje etappen, hela två minuter till toppen och gav sedan upp. Och då tänker jag på Fredriksson och Södergren (14e och 16e plats), för det är typ de som numera ÄR det svenska längdlandslaget, 14e och 16e är i min bok inte godkänt för dessa två, men placeringarna säger nog mer något om att övriga världseliten blivit relativt sett bättre snarare än att de skulle blivit sämre i någon absolut bemärkelse. I övrigt kan man imponeras av sprintherrarna, som trots formsvackor hela tiden är med och slåss däruppe, och där Tobias Fredriksson faktiskt klarade en andraplats totalt i sprintdelen av Touren. Damerna då? Minns inte exakt, men Strömsstedt 26a, Lindborg typ 33a och Britta Norgren 41a. Britta tycker jag synd om: hon gjorde en stark förstasprint, blev sedan magsjuk och tappade mycket, mycket i de kommande långloppen. Sedan gjorde hon en lysande andraspring (4e plats), för att sedan falla tillbaka i de avslutande långloppen. Personligen är jag övertygad om att Britta skulle varit topp 15 om hon varit frisk hela Touren.

Nu ska jag försöka tagga ned mitt engagemang i längdvärldscupen; det får räcka med att jag är helt uppslukad av skidskyttet (där helgens tävlingar utkristalliserade den unga tyskan Neuner som ett kommande stort jävla störningsmoment; hon åker ju typ minuten snabbare än t o m ACO). Skiten plägar ju gå på vanliga vardagar, och för mycket engagemang gör att arbetet faktiskt blir lidande. Istället börjar jag långsamt se framemot VM i Japan. Framför allt är jag nyfiken på hur damerna ska klara av att följa upp succén i stafetten härförleden. Med en Lina i slag på startsträckan kan vi ledigt hänga med de första fem kilometrarna; med en Anna-Karin eller Sara L på andra ska vi nog räkna med att tappa lite på de bästa (men med tur ligga 10-15 sek bakom); med en Britta i form tar vi igen dessa sekunder på tredje, och har till och med 5 sekunders ledning vid växling till Kalla. Och då Kalla glider ut på sista sträckan kan allting hända. Glöm inte var ni läste detta först.

Dagens puffningar:

1. Jag måste puffa lite kort för jagochjagsjalv.blogspot.com; det är förstås inget annat än genialiskt. Och det säger jag inte bara för att mannen bakom ser ut som en Emil i Lönneberga på tjack, utan för att det är genuint genialiskt.

2. Sigge Hill. Det låter visserligen väl mycket dansband över det hela bitvis, men det kommer så nära genuin country i Sverige man kan komma. Bubblare är förstås Traste Lindéns Kvintett, ett band jag saknar mer än min barndoms somrar.

3. Det dröjde tills jag fyllde 30 innan jag kom på att det är OK att läsa deckare. Så jag är typ trea på den här bollen, men måste ändå säga: inget slår Ian Rankins och Peter Robinsons böcker. Identifikationsfaktorn med karaktärerna Rebus och Banks slår i taket.

Kartellen

2007-01-05T18:18:00.000Z

OK, jag har inte mycket empiri på fötterna här, men känner att jag måste få ur mig det här på något sätt. Alltså, återigen gjorde jag den här upptäckten när jag idag sprang runt och fredagshandlade på Willys i Tälje. Beslutet var: steka frysta hamburgare, käka dem med hamburgerbröd, senap, ketchup, lök, tomat och inlagd gurka (compliments of sfärmor!).

OK, så till det bekymmersamma. Väl hemma gör jag återigen upptäckten (som gjorts förr, mind you): de frysta hamburgarna var 6 till antalet, bröden 8. Det är alltid ojämnt antal! Och det gäller för övrigt alltid korvarna och korvbröden!

Tesen är att det finns en anmärkningsvärd kartell mellan hamburger-/korvtillverkarna å ena sidan, och hamburgerbröds-/korvbrödsbagarna å den andra. De lever i symbios. Genom att skapa denna assymetri mellan två produkter som köps samtidigt, inducerar man i kundens tröga skalle att "oh fan, blev det två hamburgerbröd kvar? Hmmm, då kanske jag skulle passa på och köpa lite hamburgare ikväll...", och så sparkas processen igång i all förbannad jävla evighet. Slutsegrare? Ja inte fan är det du!

En trött post

2007-01-05T07:48:00.000Z

Det arbetssamma med att kontinuerligt läsa bloggar av smarta typer (som Bergh och Bubber) är att jag själv tappar lusten. Jag orkar inte vara genomtänkt, orkar inte underbygga allt jag tycker, orkar inte granska stavning/grammatik. Och i jämförelsen med människor jag (ogärna) jämför med mig, tappar jag lusten till att blogga.

Denna mekanism kallas "den relativa deprivationen" inom samhällsvetenskapen: att man hela tiden jämför sig med andra, att den egna lyckan varierar med var man står på framgångsstegen. Även om man objektivt sett har det rätt skönt (trevlig villa, trevlig bil, trevlig flickvän, trevlig platt-teve), så är man olycklig för att grannen har en finare villa, finare bil, rikare flickvän och dyrare platt-teve. Den här positionella jämförelsen gör säkert att människor i gemen är lite olyckligare än vad de kunde vara, men avundsjukan/jämförelsen har sannolikt också en god makroegenskap: när människor försöker täppa igen gapet mellan sig själva och grannen, jobbar de hårdare för att dra in pengar och konsumerar mer för att nå en högre materiell status. Detta är bra för tillväxten.

Nåväl. Jag hade mest tänkt ursäkta mig för att jag skriver så sällan. Och som vanligt är det mest en ursäkt till mig själv (jag smickrar mig inte mer än så).

För övrigt är veckans musik-återupptäckt The Jam. Och Magnolia Electric. Och Housemartins. Och veckans mest irriterande är alla jävla Linda Rosing och Fadde-grejer i kvällstidningarna. Och Lars Ohlys sambos porrattack mot Berghagen. Låt gubben läsa porr i fred.

Tour de Ski

2006-12-31T14:08:00.000Z

Det finns inget som ockuperar min tid så mycket som skidåkning. Jag hatar själv att åka skidor, och är helt värdelös på det. Men som tevesport är det överlägset. Eller närmare bestämt: skidskytte är det bedste, vanlig längdåkning de näst bästa.

Idag startade tour de ski (vanlig längd). Det är ett nytt upplägg, inspirerat av tour de france-upplägget. Många lopp: sprint, lite kortare och lite längre sträckor, blandat klassiskt och fristil. Och så räknas sekunderna ihop, och till slut står en segrare där.

Idag drog härligheten igång. Svenskarna gjorde hyggligt ifrån sig. Min tjej-favvo, Britta Norgren, gjorde strålande ifrån sig (man vilar Charlotte Kalla, hon är bara 19 och ska satsa på junior VM 2007). Britta fyra i prologen; vann sin kvartsfinal på bästa tid, men kom sedan trea i semin och B-finalen pga. lite orutin och brist på fräckhet. Bland herrarna var det bara katastrof rakt igenom, fast inte alls deras eget fel. Det var krockar, vilsekörningar och stavkaputt (nåväl, en hel del var deras eget fel). Den enda allroundåkaren som lyckades någorlunda var det norska underbarnet Northug (21 år). Han kom femma, och bör ha en mkt god chans på att plocka totalen. De stora svenskhoppen i touren, Södergren och Fredriksson, gick inte ens vidare från kvalet...

Det är tour de skin jag lever och dör för under den kommande veckan!

Politiker, skandaler och den representativa demokratins principer

2006-12-31T08:16:00.000Z

Som sagt, slutet på året. Slutet på året ger alltid anledning till reflektion över vad som skett de senaste 12 månaderna. Funderingen jag nu spottar ur mig är lite skriven i affekt, och jag har inte riktigt funderat kring alla implikationer av funderingen. I grund och botten är funderingen ett erkännande av tanken att vårt politiska system faktiskt är ett ganska elitistiskt system, och ett milt försvar för idén att det faktiskt inte är så fel att acceptera att ett sådant system har vissa förtjänster.

För en lätt desillusionerad fosskare med intresse för samhällsfrågor står en händelse ut som principiellt mest spännande att reflektera över. I samband med den borgerliga regeringsbildningen tvingades inte mindre än två ministrar avgå inom loppet av tio dagar. Fenomenet har blivit sönderdiskuterat av samtliga kommentatorer i hela riket, och undertecknad har absolut noll att tillföra i sakfrågan (för den med dåligt minne handlade det alltså om Maria Borelius skattefifflande och jonglerande med svart arbetskraft, för Cecilia Stegö Chiló handlade det om obetalda tv-licenser renderade i polisanmälan och noll trovärdighet i frågor om public service... dåligt för en blivande kulturminister). Det finns förstås en uppsjö liknande exempel i den moderna svenska politiska historien (vänsterpartisten som skattefuskade och skickade sin väska med taxi etc.; moderaten som porrsurfade på jobbets dator; och mer privata debacle som folkpartisten och miljöpartisten som fyllekörde etc etc).

Det finns inte mycket mer att säga om de enskilda fallen - och det är ingen poäng att dra upp dem igen. Det är privata tragedier med privata implikationer. Däremot har diskussionen kring politikerskandaler, politikers avgångar, och flera av de indignerade försvaren för politikers rätt att bete sig "som folk är mest", principiell bäring på debatten om det representativa politiska systemets natur. Det finns de som ryckt ut och skrikit saker i stil med:

"Måste dagens politiker vara oförvitliga och felfria, begåvade med högre moral än oss andra? Måste de vara övemänniskor? Är inte poängen med vår representativa demokrati att politikerna ska vara som folk är mest? Slarva med kvitton då och då, inte riktigt veta hur sjutton man deklarerar och få lov att råka snatta en toblerone en gång i sitt liv? Är inte det OK? De ska väl vara representativa, inte några moraliska föredömen"

Detta är förstås inga autentiska citat. Andemeningen är dock ungefär densamma när både Svennebanan i insändare av allehanda slag och mer eller mindre självutnämnda förstårsigpåare i den mediala debatten ryckt ut till slarvande politikers försvar.

Jag vill påstå att det här försvaret för politiker som på något sätt gjort bort sig i det offentliga är svagt och bygger på en felaktig föreställning om vårt politiska system. Försvaret bygger nämligen på föreställningen att våra förtroendevalda bör utgöra något representativt mikrokosmos av samhället i stort, därigenom avspegla de fel och brister som återfinns hos oss blir representerade och styrda av våra förtroendevalda.

Efter att nyligen ha läst om Bernard Manins alldeles utmärka bok Den representativa demokratins principer påstår jag att detta är en felaktig föreställning. Såhär ligger det nämligen till. Vår representativa demokrati går ut på att för en begränsad tid överlåta rätten att fatta politiska beslut åt ett mindre antal förtroendevalda. Att välja representanter, snarare än att samtliga medborgare direkt deltar i beslutsfattandet själva, är en anpassning av de demokratiska grundprinciperna till de storskaliga nationalstaterna (att jämföra exempelvis med den ytterst småskaliga Athenska stadsstatsdemokratin). Manins poäng är att när vi väl en gång valde att röra oss bort från det direktdemokratiska styrelseskicket till vårt rådande representativa dito, så rörde vi oss i realiteten rört till ett betydligt mer elitistiskt styrelseskick. Hade vi haft lust att designa ett representativt politiskt system där de beslutande församlingarna avspeglade folkmajoritetens alla fel och brister, hade vi låtit slumpen avgöra vilka som skulle styra oss - inte allmänna val. Manin understryker just att de amerikanska grundlagsfäderna högst medvetet valde bort slumpen som urvalsinstrument - precis av den anledningen att de var livrädda för den oförblommande folkliga allmänviljan.

Så, vår form av representativa demokrati har vi valt allmänna val som den mekanism vilken ska sålla fram de representanter som ska besluta åt oss under en begränsad tidsperiod. Det centrala att komma ihåg här är alltså att vi tar fram våra beslutsfattare genom val, inte genom lotteri. Manins poäng är att själva logiken med allmänna val är att de utgör en elitistisk, selekterande procedur. Hela grundidén att låta val, och inte lotteri, vara den selekterande mekanismen är att val har betydligt bättre potential att ta fram beslutsfattare som i någon mening är kvalitativt bättre än oss andra, som så att säga ”blir representerade” och ”styrda”. Om vi verkligen hade haft ambitionen att ha ett politiskt system som liknar direktdemokrati eller vill uppnå en perfekt representativ symmetri mellan styrande och styrda, skulle vi välja en procedur för att ta fram beslutsfattare som tillämpar lotteri som metod.

Som Peter Esaiasson formulerar sig i sitt förord till den svenska upplagan av Manins bok: Varför tycker de flesta av oss att det är en omöjlig idé att lotta fram beslutsfattare? Är det kanske för att vi inte riktigt litar på att alla har den nödvändiga kompetensen? Jag tror att Esaiasson har rätt. De flesta av oss skulle aldrig gå med på att låta lotterier avgöra vilka våra riksdagsledamöter ska vara.

Skälet är enkelt: trots all politikermisstro - eller just orsaken till densamma - tror jag visserligen inte att vi förutsätter att våra politiker ska vara några helgon... men mer eller mindre uttalat/medvetet förutsätter vu att de följer de lagar riksdagen har beslutat, vi förutsätter att de handskas på ett vettigt, icke-korrumperat sätt med de resurser som staten de facto plockar in av oss från skattesedeln (ja, t ex att de inte åker taxi till och från jobbet varje dag, när de bor på gångavstånd...) och vi hoppas att de åtminstone har ambitionen att bete sig lite mer etiskt och moraliskt än folk i gemen.

Politikers uppgift är nämligen långt ifrån enbart att "avspegla folkopinionen", utan också att leda, att föregå med gott exempel att göra oss uppmärksamma på alternativa sätt att vara en dygdig medborgare. Därför kan vi visserligen tycka att det är tragiskt och trist när politiker tvingas avgå efter schabbel i privatlivet, men idéhistoriskt och demokratiteoretiskt kan vi inte försvara deras rätt att sitta kvar efter misstag och missgrepp med hänvisning till den representativa demokratins principer.

Dysterkvistande

2006-12-30T13:44:00.000Z

Jag älskar det här, slutet på året. Det finns ingen tid på året då jag är bättre på att lura mig själv beträffande saker som "fan, jag är rätt bra ändå" och "fan, nästa år asså, då fan tar jag ännu ett stort steg på karriärstegen", samt "åh, jag köper en ny almanacka, en whiteboard, lite fräsch kontorsutrustning, så blir jag o r g a n i s e r ad"; å visst ja, den härliga "ska börja träna, minst tre gånger i veckan"; ahhhhhh, å naturligtvis "jag ska börja dricka moget, lagom, moderat, vuxet liksom, elegant, bara två glas vin per festkväll".

I mitten av januari börjar jag så kolla hållfastheten i kroken nere i källaren igen. "Pallar den 80 kilo?"Bildligt talat alltså. Livet alltså. Det känns som så... påtvingat ibland.

Att granska de unga, välsmorda munlädren

2006-12-28T14:52:00.001Z

Han rankas som en av Sveriges 100 makthavare. De är så duktiga, PM Nilsson och Wolodarski. Unga, smarta män som vågar säga ifrån på landets mest lästa ledar- och debattsidor. Och jag har verkligen ingenting emot dem, varken privat eller särskilt mycket ideologiskt/intellektuellt. Däremot tycker jag att de behöver granskas och kommenteras. Och jag säger inte att Linderborg och Wijk har rätt, jag säger bara att texter av det här slaget behövs i den offentliga debatten. PM Nilsson, som gärna ser till att andra offentliga debattörer får sina fiskar varma (det var väl han, om jag inte minns fel, som på ett ganska bra sätt tryckte till Ulf Bjereld härommånaden), får sina egna fiskar åtminstone lite uppvärmda.

Granskarna måste granskas; och när de granskas lite roligt, lite elakt och lite draget till sin spets, då blir åtminstone jag underhållen. Och jag tycker faktiskt att det är hög tid att man börjar ta Wollos och PM:s texter för just texter i den offentliga debatten, och inte hela tiden låta dem åtföljas av ett "åh så ung han är, och så smart!!!" (och ja, nåväl, PM är inte så jävla ung längre...).

Jul-lista

2006-12-24T16:04:00.000Z

Julafton. Och jag tänkte lista allt sådant jag hatar, för det är lätt att tänka på sånt när man är typ... vaken. Men det blev en alldeles för lång lista, så istället för att resignera började jag helt enkelt tänka på allt sådant som gör att jag ändå inte förlorar hoppet om livet. Listan är enkel:

1. Jag själv. För att jag är så rolig och fantastisk; det gör det så mycket lättare att härda ut. Tänk bara på alla bra skämt jag tänkt ut! Fan, utan mig hade livet nog inte varit värt att leva. Jag är den bäste följeslagare jag kan tänka mig

2. Min tjej. Hon är rolig, smart och söt. Och lite grejer till, men dem har ni inte med att göra.

3. Vännerna. Det finns så många människor i min omgivning som kryddar till livet, som t ex Jerker, Jörgen, PSW, Andreas, Johan... och många, många fler. Inga fler nämnda, inga fler glömda. Men cheezus. Vilka mänsker!

4. BQ:s platta "Family Affair" och Mabd:s låt "Nu är det helg igen". Egentligen utgör dessa två saker en samlingsetikett för allt konstnärligt i film, litteratur och musikväg som gör tillvaron lite uthärdligare; gör det så mycket lättare att stå ut.

5. Alkohol. Oj, så trist mitt liv vore utan dig. Min bäste vän och min värste fiende. Can´t live without it, can´t shoot it.

Sådärja. Nu kan jag återvända till ölen och snapsen.

Allt sådant jag hatar? Vi tar det en annan gång... När jag tagit friår och orkat skriva ned de 11 000 punkterna.

Matematik

2006-12-23T20:59:00.000Z

Jag begriper aldrig sådant här.

7 av 10 män har mindre sex än vanligt under julen, 9 av 10 kvinnor har mindre sex än vanligt under julen. Är det något mätfel inblandat här? Eller handlar det om homosexuella upplevelser också? Borde inte den där siffran gå jämnt ut. Ni som hängde med på matte- och statistiklektionerna får gärna enlighten me. För jag orkar inte tänka efter själv nu. Dan före dopparedan implicerar ju faktiskt öl och vin. Kanske lite glögg. Jag är förvirrad, och blir inte mindre förvirrad av sådana här mattegåtor som pockar på.

Edit: egentligen är det väl kanske inte konstigt. Om vi antar att det rör sig om hetersexuellt sex (vilket jag inte är säker på att siffrorna handlar om), kan skevheten förklaras av att det finns några damer i populationen som beppar friskt med flera karlar. Då blir nuffrerna begripliga.

Humor och Ansvarskommittén: en ovanlig kombination

2006-12-21T16:04:00.000Z

Det här debattinlägget är lite roligt (as far as roligt goes i de här sammanhangen).

Egentligen inte så mycket för att det är tre landshövdingar som gråter och är ledsna över att Ansvarskommittén fört fram tanken på att slopa den nuvarande länsstrukturen och införa ett slags storregioner (och därmed, med stor sannolikhet, slopa landshövdingarna i den svenska regionala röran). De tre landshövdingarnas förordnanden har nog gått ut för länge sedan innan en sådan ommöblering i den institutionella strukturen äger rum.

Nej, mest rolig är den för att de tre landshövdingarnas starkaste argument mot en dylik reform är de inte "inte märkt något folkligt tryck för att stöpa om den länsindelning som vi har." Argumentet är roligt mot bakgrund av att dessa tre herrar är statens förlängda arm ute i den svenska mellannivån och sitter där helt utan folklig förankring själva; de är politiskt utplacerade politruker, ingalunda folkligt valda. Så just de sitter knappast i en position att raljera om demokratisk legitimitet.

Argumentet är, förutom att vara roligt, dåligt. Vad är det för samhällsvetenskaplig lag som säger att reformer av olika slag, särskilt sådana som rör den administrativa strukturen, måste föregås av ett "folkligt tryck" innan de implementeras? Vi lever inte i en opinionsmätningsdemokrati. De politiska ledarna har ett ansvar att just leda folket också. De sitter på enorma utredningsresurser och har därigenom ett överlägset kunskapsövertag gentemot medborgarna. Om nu Ansvarskommittén har kommit fram till att det finns goda skäl att tro att den föreslagna ordningen leder till ökade effektivitets- och demokrativinster på sikt, och om nu riksdagen klubbar igenom ett sådant förslag, är det bara att säga bock och tack utan att passera gå.

För den som upplever min argumentationslinje ovan elitistisk och odemokratisktrekommenderar jag en läsning av Bernard Manins Den representativa demokratins principer. He´ll set you straight. Argumentet är elitistiskt, men knappast odemokratiskt, givet det sätt vi valt att utforma våra demokratiska institutioner.

Att sparka på en död häst, sen skjuta den

2006-12-21T06:42:00.000Z

När jag spelade fotboll hade jag en specialitet. Jag var alltid tvåa eller trea på bollen, kom sent in i situationerna, vilket alltid, jag skriver alltid, ledde till enormt fult spel, skador och gula kort. Jag tänkte fortsätta med exakt den attityden nu, och ge mig på att sparka på en för länge sedan död häst, sen kanske också skjuta den, och eventuellt också sticka ett par knivar i densamma.

Temat är alltså studenter i allmänhet och lärarstudenter i synnerhet. Den senare tematiken är synnerligen på tapeten för närvarande. Idag skriver spionkungen (f.d. Leijonkungen) på DN-debatt om reformer som ska höja kvaliteten på lärarutbildningen. Spionkungen hänger förstås här på en bandwagon som startades i och med denna DN-debatt, där Högskoleverket sågade lärarutbildningen någonstans i nivå med att knappt lilltån blev kvar.

Take my word for it: jag har undervisat ett bra tag på två av våra större universitet och två av våra regionala högskolor. Det finns åtminstone tre stora problem med dagens studenter (och jag upplever det som en stor skillnad jämfört med för bara, säg, 10 år sedan). Dessa tre problem är, i tur och ordning (dock utan inbördes rangordning):

Bristande empirisk kunskapsnivå. Det händer att man, som svensk universitetsstuderande, inte vet skillnaden på riksdag och regering; på landsting och länsstyrelse; på kommunfullmäktige och stadsdelsnämnd. Triviala exempel kanske, men listan kan göras längre. Intrycket är att gymnasiet inte fyllt studenterna med nödvändig institutionalia för att kunna ta till sig en högre utbildning med ett lite mer abstrakt tänkande.
Bristande analytisk grundhållning till de uppgifter som tilldelas. Studenterna har problem att ta itu med "varför"-frågor, utan väljer allt som oftast oerhört enkla utvägar när de ska lösa konkreta frågor och problem, dvs. de väljer oftast att beskriva saker och ting istället för att reflektera mer principiellt, abstrakt och analytiskt kring de frågor de tilldelas. Detta är naturligtvis en konsekvens av deras bristande empiriska kunskapsnivå: det är svårt att reflektera principiellt, abstrakt och analytiskt om man hela tiden måste först uppdatera den empiriska kunskapsbanken innan den vetenskapliga analysen sparkas igång. Det är klart att man inte hinner med den senare - och akademiskt centrala - delen.
Bristande formalia, språk- och grammatikkunskaper. Inom samhällsvetenskaperna är det skrivna språket vårt viktigaste verktyg. Därför är det extremt allvarligt (och väldigt besvärande för en lärare...) att dagens studenter inte behärskar det skrivna språket. Även väldigt ambitiösa och analytiskt skickliga studenter lider av detta bekymmer: att inte kunna formulera sammanhängande meningar, att inte kunna stava (trots Words stavningskontroller!!!), att inte behärska grundläggande formaliakunskaper (styckeindelning, rubriknivåer, rubriksättning etc etc).

Min, och flera av mina kollegors, erfarenhet är att problemen på alla tre punkterna är lite, lite svårare hos de lärarstudenter vi undervisar...

Hela poängen med detta utfall är förstås inte att smutskasta studenterna eller ens universitetsutbildningarna. Problemet börjar förstås långt, långt tidigare. De tre beskrivna kompetensområdena ovan är något man tillgodogör sig långt tidigare än när man påbörjat sina universitetsstudier.

Så, 10 000 kronorsfrågan är förstår om Spionkungens förslag till reformer av lärarutbildningen verkligen kommer att leda till bättre lärare. Kanske på marginalen. En och annan student kommer säkert att bli en bättre lärare med den föreslagna reformen. Men insatserna måste såklart in långt, långt tidigare: den empiriska kunskapsnivån, den kritiska och analytiska grundhållningen och språk- och grammatikkunskaper tillgodogör vi oss naturligtvis i grundskolan.

Här sluts naturligtvis cirkeln. Hur ska dagens utexaminerade lärargeneration kunna boosta våra barns kunskapsnivå, analysförmåga och språkkunskaper när de själva inte behärskar den? Problemet är i högsta grad allvarligt och besvärligt. Det krävs nog fan så mycket mer än det Spionkungen föreslår och alla nya insatser i grundskolan som Spion-Björklund spekulerar kring. Ett tips från en i förskingringen som en gång övervägde lärarkarriären (och hade nog blivit jävligt bra på det!): gör något, vadsomhelst, för att höja statusen på läraryrket! Annars kommer vi aldrig att kunna vända på den här skutan.

Ännu en dag i textfabriken

2006-12-20T12:27:00.000Z

Det är länge sedan, jag vet. Men det är ändå inte så många som lider av det. Mest är det förstås jag, som ser ett värde i att anteckna halvsmarta jag saker jag kommer att tänka på då och då. Att jag inte antecknar på en lång tid betyder alltså inte att jag inte haft tid, utan mer att jag faktiskt inte tänkt en enda smart tanke. Inte ens halvsmart.

Så då får det bli sådana här mellanbloggar ibland. Jag kan t ex notera Kognitiv beteendeterapi-forskarna försöker flytta fram sina positioner på brännpunkt med en argumentation som påminner om den jag förde i mitt tidigare inlägg (de är ju förstås mycket mer rakt på sak och smartare och gedigna etc, men ändå). Det är viktigt det här, hörrni, att vi tillsammans för kampen mot det vansinniga flummet som ockuperar forskarvärlden här och var. Som min gode vän John Bubber redan påpekat, är tidskriften Folkvett ett fint forum för en sådan kamp; men det krävs också regelrätta frontalangrepp i hemmamiljöerna; öga-mot-öga, mot flumforskeriet, på plats. På institutionerna, på konferenserna, i fikarummen etc, etc.

Förövrigt var det länge sedan jag skrev om skidskyttet. Jag vet egentligen inte varför, för det engagerar mig något enormt. Anna-Carin Olofsson har haft en knackig start på säsongen, men har ändå plockat några pallplatser och en seger. Helena Jonsson har tagit ett rejält kliv upp i världseliten och ska nu, om prognoserna håller, ha etablerat sig topp 15 i Världscupen under andra halvan av den här säsongen. Tilläggas bör också (som jag tidigare bara knappt vågat drömma om) att damernas stafettgäng verkligen, verkligen har lyckats lååångt över förväntan (en fjärde- och en femteplats). Det är riktigt bra, särskilt som de är fem stycken som nu tampas om de fyra platserna (eller ja, tre, närmare bestämt: Johanna Holma, Sofia Domeij och Anna-Maria Nilsson; ACO och Helena är ju givna). Dessutom påstår de riktiga experterna att det finns superduktiga yngre tjejer på väg upp, så framtiden är mycket ljus. Skidskytte är faktiskt den ultimata tevesporten, I'm tellin'ya!!!

Lika glädjande är faktiskt Charlotte Kallas framfart i "vanliga" skidspår; och på ett privat plan lyfts jag upp av tanken att Britta Norgren börjar långsamt hitta tillbaka till formen. Hennes slutsträcka i damstafetten förra helgen var en rysare. Jag unnar henne verkligen, verkligen att komma upp till den nivå hon hade under OS, så att insatsen där inte bara framstår som en slump. Jag hoppas innerligt att damerna äntligen, äntligen får placera sig högt upp i världscupen och etablera sig själva inom världseliten.

Deprimerande fakta

2006-12-10T20:09:00.001Z

Förra söndagen gick det en alldeles förträfflig dokumentär på SVT, "Den deprimerade reportern". Kortfattat: en reporter (Per Lapins) skulle göra ett reportage om depressioner och att ta sig ur depressioner. Han har själv alltid haft depressionstendenser, blev själv deprimerad under arbetet med filmen, och vände så småningom kameran mot sig själv och sin kamp mot depressionen.

Reportern var ovanligt väl utrustad för att kunna ta sig an företaget att arbeta sig ur depressionen. Han hade gjort gedigen research och läst SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) forskningsöversikter över de metoder som finns på marknaden för att behandla depressioner.

I reportaget satte reportern fingret på ett par, i mitt tycke, centrala ting. Det första var att även om du själv vet precis vilken behandling du vill ha och är väldigt motiverad, så kan det ta mycket lång tid att få den effektiva vård du önskar (i reportens fall elchocker). Det andra var att väldigt många människor går runt därute med obehandlade depressioner. Antagligen skulle det vara samhällsekonomiskt extremt lönsamt om de fick en effektiv vård, snabbt. Det tredje var ett mycket intressant faktum, nämligen att de dokumenterat mest verkningsfulla sätten att behandla depressioner är i tur och ordning, eller i kombination:

Elchocker
Medicinering
Ljusterapi
Kognitiv beteendeterapi

Psykodynamisk terapi, däremot, har SBU inte kunnat utvärdera. Psykologer av den här skolan vill nämligen ogärna låta sig utvärderas. I sitt försvar för varför de inte vill låta sina behandlingar kontrolleras hänvisar de till att SBU:s utredare har en alldeles för "positivistisk vetenskapssyn" (de köper inte riktigt det här med "diagnoser" och "friskförklaringar" etc). Detta är naturligtvis fullständigt barockt.

Från min egen forskarbusiness känner jag ju förstås igen fenomenet. Paradexemplet är genusforskaren Eva Lundgren, som gjort karriär på ganska skakig grund. Hela hennes empiriska forskning går inte att validera, varför också hennes slutsatser måste betraktas som enormt... skakiga. Detta är ju common-sense för de flesta, men inte för hennes tillskyndare, som i en DN-debatt gått ut och hävdat att de professorer som blev tillsatta att granska hennes forskning (en mycket välmeriterad manlig statsvetarprofessor och en mycket välmeriterad kvinnlig professor i vetenskapsteori) inte var tillräckligt kompetenta (se: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=502422&previousRenderType=2). Bland annat hänvisade hennes försvarare just till att dessa två skickliga, välmeriterade professorer stod för en "positivistisk vetenskapssyn".

(För den som orkar intressera sig för dessa ting, kolla upp de två professorernas, hmmm, kritik mot Eva Lundgrens forskning på http://www.samfak.uu.se/rapporter/Granskarnas_rapport.pdf, sen har bl a Bo Rothstein skrivit en drapa om det här 3 juni förra året). En av kritikpunkterna formulerades såhär av professor Margareta Hallberg:

Sammantaget har vår granskning identifierat flera allvarliga problem i Lundgrens forskning. Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag. För min del betyder det att trovärdigheten i Lundgrens forskning måste ifrågasättas. Vilka slutsatser som bör dras av detta vill jag dock överlåta åt Uppsala universitet att avgöra.

Men, liksom i fallet med försvaret för den psykodynamiska terapin, förkastas alltså detta som positivistisk vetenskapssyn.

Nu är det så att man ju skulle kunna låta bli att uppröras över detta, och tänka att det bara handlar om några äregiriga forskare som slåss uppe i sina elfenbenstorn och att detta inte får några som helst konsekvenser för samhället. Detta vore en fullkomligt felaktig slutsats, och det är just därför som vi faktiskt måste bry oss om vad som händer i forskningen.

I fallet med Per Lapins dokumentär om depressioner är det rätt uppenbart: mängder av svenskar mår dåligt, och mängder av svenskar betalar mängder av pengar till psykodynamiskt orienterade psykologer... utan att det finns några som helst bevis för att det fungerar. Visst: det KAN fungera, men vi VET INTE (för de vägrar låta sig undersökas enligt de "positivistiska kriterier" som exempelvis SBU utgår från). Som den deprimerade reportern konstaterade i sin chatt efter att programmet sände så är det ALLTID något misstänkt när olika branscher vägrar låta sig undersökas. Alltså är det inte bara så att människor går runt och betalar för en behandling som de troligen inte blir bättre av (och därigenom inte får en verkningsfull behandling som skulle kunna ta dem ur depressionsträsket; och spara skattebetalarna ett gäng extra miljoner för sjukskrivningar); det är också så att det går runt en massa psykodynamiska psykologer och tjänar sig en rejäl hacka på detta.

I fallet med Eva Lundgren finns också samhällseffekter. På Wikipedia kan vi läsa att Eva Lundgrens anhängare anser att hennes forskning påverkat många inom det offentliga Sverige som arbetar yrkesmässigt, politiskt eller ideellt mot den form av "normaliserat våld" som hennes forskning "visat" sig existera i samhället. Bland de mer kända är före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg, ideellt arbetande kvinnor och män i landets olika kvinnojourer och ROKS samt personal inom vård, polis- och rättsväsen och socialvård.

Så: hennes forskningsresultat, och de policyrekommendationer som följer av detta, har fått återverkan på hur problemet med mäns våld mot kvinnor angrips av det offentliga Sverige. Om nu hennes slutsatser är fel och baserar sig på skakigt material kanske inte detta är så helt lyckat. För, ja, metaforen är kanske inte mitt i prick, men tänk såhär: Om en läkare ger dig diagnosen "bruten arm" och rekommenderar "amputation", när du i själva verket har tennisarmbåge och behöver vila lite grand, blir det en sjuhelvetes skillnad...

OK. Jag vet att det kanske är lite rörigt, och inte blir det bättre av att jag är så pissig på att länka. Men jag är trött och lite borta såhär på söndagskvällen, men ni greppar poängen. Det här med vetenskapsteori är viktigt, och det här med forskning är jätteviktigt. Det spelar roll, får konsekvenser.

Det finns andra som skriver mycket mer initierat om det här, kolla upp dem om ni intresserar er för dessa frågor.

http://www.vof.se/folkvett/20062lundgren.html (Om Lundgren-affären).

http://www.vof.se/folkvett/20061ledare.html (Om Lundgren-affären).

http://johnbubber.blogspot.com/2006/12/matematik-i-samhllsvetenskapen.html (Lite mer allmänt om redlighet i forskningen).

http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2005/11/29/vad-hnder-nr-forskare-inte-vill-lmna-ut-data.html (Mer allmänt om redlighet i forskningen, och lite om Lundgren).

Så, nu vill sambon kolla på julkalendern. Stå ut med att jag inte orkar gå över språket och dylikt. Och kolla för guds skull på Per Lapins dokumentär, den ligger ute fortfarande, men jag kan inte länka på något snyggt sätt. Inte på något fult heller för den delen. Men den är värd att titta på.

Navigera mellan blindskär

2006-12-09T18:41:00.000Z

December är en månad to look out for. Det är så mycket sociala sammankomster som skall hinnas med. Julbord hit, "gamla-kompisar-ska-catcha-upp"-dit, och en massa annat smått och gott. För en person med ett så dubiöst förhållande till till alkohol som jag själv har blir det en navigera mellan blindskären.

Som igår exempelvis: MABD spelade i Eskilstuna. Jag och sambon tog in på hotell, åt på Eskilstunas finaste restaurang (Älgköttbullar med potatispuré) och gick sedan på rockklubb. Mattias och vänner gjorde bra ifrån sig, trots dålig uppslutning från Eskilstuna-kidsen (typ 15 personer som verkligen brydde sig om själva spelningen...). Intensiteten kompenserade kanske brist på flygtimmar i replokalen, och inte minst var det en visuell upplevelse (de ser för roliga ut). Efteråt bjöds det på lite mellanöl, vin och tequila; men för min och sambons del hölls det inom rimliga gränser. Så just det blindskäret seglade jag elegant förbi. Men det kommer fler, jobbigare uppgifter framöver.

Av den gångna tidens politiska händelser kan man slå fast att:

Smart av Carl Bildt att ge Danielsson en tjänst, och sen hålla sig borta från media. Alltid utmärkte Göran Eriksson på SvD hade en kort, men naggande god, analys av det där: allt för att undvika att ge den haklöse mannen ett martyrskap.
Positioneringen inför såssarnas partiledarval är förvånansvärt... mediadriven. Inga såssar verkar kampanja på något sätt, och detta är väl just lite typiskt svensk politisk kultur, inte minst såssarnas. Man har störst chanser ju tystare man är. Personligen hoppas jag på Wallström, men hennes tvärnej ska väl tolkas som just ett tvärnej. Allt annat vore att skjuta hål i min fosskar-intuition. Så då återstår Jämtin eller Messing (i min bok, andra framhåller Nuder och Sahlin, men det vore politiskt självmord att välja någon av dem). Av Jämtin och Messing håller jag på Jämtin. Lugn. Leende. Ser såssig ut.

Något annat gitter jag inte kommentera. För er musikintresserade vill jag bara kort tipsa om jagochjagsjalv.blogspot.com, det senaste inlägget. Den gode Anders är inget mindre än ett geni. Hans bror Jonas är ett dito också, inte minst tänker jag här på ett reportage i NSD då Jonas testade de sju dödssynderna. Genialt!

Skidskytte

2006-12-01T10:05:00.000Z

Så har då världscupen dragit igång. Det gick ju inget vidare för damerna i förrgår, så det är egentligen inte så mycket att orda om. Eller jo: det är kul som fan att vi nu har ett helt damlag med i Världscupen. Ännu en dimension, ännu en aspekt som gör det värt att kolla på tävlingarna: damstafetten!

I herrarnas tävling imponerades jag av David Ekholm och Björn Ferry. Ekholm kommer förhoppningsvis att kunna etablera sig topp 20 nu om han håller den här skjutningen ungefär. Ferry är ju bra, det vet vi sedan tidigare, men för att han ska kunna vara topp 5 MÅSTE hans skidåkning förbättras. Det är där han tappar. I övrigt är det ju bara imponeras över fucking Ole Einar. Herrejävlar alltså vad kroppen ryckte hos mig under de sista 5 kilometrarna av hans åkning... till saken hör att jag verkligen gillar nästan alla skidskyttar, utom tyskjävlarna (exklusive Fischer, som är kosher). Birnbacher ledde överlägset i mål, och ingen trodde väl att han skulle hotas. Men Ole Einar drog ifrån med 31 sekunder på den snabbåkande Birnbacher efter sista skjutningen (typ 2,5 - 3 kilometer). Ole Einar blir väl antagligen lika överlägsen i herrarnas världscup som Federer varit i tennisen under senare år. Ole Einar åker lika snabbt, om inte snabbare, än herreliten i vanlig skidåkning. Och han skjuter förhållandevis hyggligt (84 procent förra året). Det skulle inte förvåna mig om han vann precis allt i år, precis allt. Och tar en medalj i längd-VM också.

Det är keeeeeeeeeeeeeeewlt.

Är det korruption?

2006-11-28T15:36:00.000Z

Inom den samhällsvetenskapliga forskningen avses med begreppet "offentlig korruption" missbruk av offentlig tjänst eller förtroendevald post för den privata vinningens skull på bekostnad av det allmännas bästa. Detta är en standarddefinition, men en standarddefinition som öppnar upp för en flora av tolkningar. Att ta emot mutor är väl ett rätt uppenbart fall av korruption (ett aktuellt fall med Jämtlands landshövding som lät sig bjudas på älgjakt, ett annat med Malmös kommunstyrelseordförande som lät sig bjudas på safariresa... den förstnämnda fälldes, den sistnämnda inte, till min förvåning).

Men hur ska vi egentligen betrakta politikers taxiresor? Under 2000 reste Gudrun Schyman taxi för ca 11 000 i månaden (som förra året sjunkit till 4000 kronor i månaden). Under 1999 - 2000 hade Yvonne Ruwaida bekymmer med att redovisa resor för över 250 000 spänn. Och nu är försvarsministern Odenberg i ropet för att ha åkt taxi för i sammanhanget blygsamma 57 000 kronor från januari 2005 till oktober i år. Det som gör Odenbergs resor liiite beklämmande är att det rör sig om resor till och från hemmet - jobbet, en resa som tar ca. 15 minuter med t-bana och typ 20 minuter till fots; m a o uppenbart lite halvonödig utgift.

Det kanske är lite väl magstarkt att driva argumentet att detta excessiva taxiåkande ska kallas för korruption. Men jag tycker ändå att vi bör fundera över gränsdragningen här lite grand, innan vi helt överger tanken. För lek med tanken att dessa individer hade arbetat för ett privat företag, säg ett familjeföretag á la Spendrups eller dylikt. Hade de då inte varit lite mer aktsamma om företagets medel? Hade de inte funderat både en, två och tre gånger innan de bestämde sig för att ta taxi, och inte promenera; inte ta t-banan; inte ta tåget eller en billigare tågbiljett?

Tesen jag öppnar för är att det nog är lite enklare att vara lite mer oaktsam med skattemedel än med medel som går att knyta till en tydligare huvudman än just den anonyme "medborgaren" som pliktskyldigt pungar in skatt varje månad. Det är säkerligen lättare att överanvända resurser om huvudmannen är otydlig och ansvarsutkrävandet oklart. Och nej, jag menar inte att taxiresorna är fall av korruption, men det är ett fenomen som befinner sig i gränslandet och illustrerar påminnande mekanismer som motiverar politiker och högre tjänstemän som de facto ägnar sig åt "riktiga" korrupta aktiviteter. Hursomhelst krävs det en lite högre moral där bland somliga riksdagsmän- och kvinnor. För glöm inte Gustav Möllers ord: "Varje skattekrona som inte används effektivt är som att STJÄLA från de fattiga".

On a more personal note så är det svårt för mig att begripa vad det är som händer vid ingången till november, varje jävla år. Visst, mindre ljus, men det är som om hela den mentala kompassen går bananas. Kraften rinner liksom väck, eller åtminstone känns det så. Månne har det bara med den något osäkra anställningssituationen att göra, men något är det som inte står rätt till i maskineriet kallat jag.

Ja, så att...

2006-11-26T17:42:00.000Z

Så otroligt värdelös jag har varit. Torsdagen ägnades åt en förhållandevis konstruktiv verksamhet, som avslutades med en middag på Grodan. Något som var lika bra som dåligt var att herr Jugge var med, så då blev det en halvannan extra. Så sen hemkomst, topsy-turvy, lite för länge i sängen på fredagen, och så jobba hemma på halvfart. Det dåliga samvetet sprider sig som mögel, och gjorde väl det fram till sprinten igår. Alla svenskar, utom den här Emil Jönsson eller vad han heter, var vidriga besvikelser. Men ett litet lyft idag, med den gode Södergren på bronsplatsen.

Fast hela glädjen förtas något fruktansvärt av att den här snubben, Jesper eller vad fan han nu heter, var så jävla usel Eurosportkommentator. Som kommentator, menar jag. Upplevelsen var lite drägligare idag när Britta Norgren kunde styra upp lite grand som bisittare. Förövrigt vill jag jävligt gärna veta vem Brittas före detta kille är. Den jäveln har tydligen dumpat, och enligt intervju i Aftonbladet (och antydningar av Inge Braaten) är det detta som gjort att hon inte riktigt är i form. Jag menar att det är ett svek mot nationen att göra slut med en nationalhjältinna.

AIK - Vålerenga idag. Jag blev överraskad över att de körde Özkan brevid Dålleee; men det fungerade rätt hyggligt. Sen när Özkan gjorde illa sig, blev jag ännu mer överraskad över att de tog en lill-Pierre. Men även han skötte sig riktigt hyggligt. Att det blev oavgjort vet jag inte riktigt vad man ska skylla på, men en kombination av (i) vi backade hem lite efter ettan, (ii) att Vålerenga ångade på lite hårdare efter målet och att (iii) Huskler utvisade sig själv. Men en underhållande match var det.

Undrar förresten hur MABD-turnén har gått hittills. Ser framemot rapporter.

Humor: Appendix

2006-11-22T19:26:00.000Z

OK, jag är värdelös på att länka och skit. Men håll till godo, här kommer några korta, och några längre, klipp från min topp 5-lista över ståuppkomiker här i världen.

1. Mitch Hedberg
Ett litet kort klipp på:

http://www.youtube.com/watch?v=QdmLlhFAFdE

Märk också att han gett ut två cd-skivor med ståupp-shower. Båda är lysande.

2. Steven Wright
En kortis från SNL-framträdande på 80-talet.

http://www.youtube.com/watch?v=yGi-PhDuyHs

På hans hemsida kan man köpa lite skivor och grejer han har gjort. Mitch har förövrigt sagt att Steven var hans förebild och stora inspirationskälla. Ibland ser man faktiskt det, på de märkliga vändningarna i skämten, på tajmingen...

3. Dylan Moran
En förhållandevis ung Dylan (från 1997); inte fullt lika lik Shane MacGowan...

http://www.youtube.com/watch?v=B-y4P8Aoo2k

Det finns en dvd med honom att köpa, "Monster". Finns på amazon.co.uk. Och för guds skull, missa inte Black Books.

4. Jim Gaffigan
Hela hans comedy central-special (lååångt klipp)

http://www.youtube.com/watch?v=iIYuaMxvYOY

5. Todd Barry
Det finns inte jättemycket med honom på nätet, men här är en småkul grej

http://www.youtube.com/watch?v=UfG-nfIcSB0

Mig veterligen har Todd givit ut 2 skivor, alltså, ståupp. Lysande.

Humor

2006-11-22T11:36:00.000Z

Arbetar i den lilla idylliska sörmlandsvillan idag. Att läsa texter kräver lugn och ro, så därför blir det gästsängen i källaren medan sambon fortsätter hosta bort sina lungor till evigheten på övervåningen. Men i detta nu: köttbullsstekning och pastakokning. Under tiden, en kort reflektion, och snabba tips, om vad som verkligen är humor.

De senaste veckorna har jag gått och lagt mig till halvtimmeslånga avsnitt av en sorgligt förbisedd serie här i Sverige, som placerades på usla sändningstider i början av 2000-talet, som heter "Black Books". Allt är verkligen inte roligt, men karaktärerna är fantastiska, och skådespelarna ännu bättre. Särskilt har jag fastnat för själva huvudpersonen, Bernard Black, som spelas av Dylan Moran. Dylan Moran ser ut, och beter sig, som en märklig korsning mellan Shane MacGowan och Jarvis Cocker. Det bästa av allt är att han är ståuppkomiker, och några av hans fans har varit så generösa att lägga ut ett par klipp från hans uppträden på youtube.com. Kolla upp honom. Hans lätt bittra, dystopiska, reaktionära inställning till hela tillvaron, kryddad med en verbal ekvillibristik, gör honom till en av världens fem roligaste ståuppkomiker (som jag känner till).

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad som är riktigt jävla roligt, eller iallafall vad jag själv faller för i humorväg. På något sätt är nyckeln att vara low-key, inte vara så jävla gapig och gåpåig (läs: inte vara som Lennie Norman eller Jonas Gardell). Just detta kännetecknar exempelvis mina två absolut största favoriter, Mitch Hedberg och Steven Wright (den senare ser du bland annat i Coffee and Cigarettes, scenen med Roberto Benigni). De är tystlåtna, underfundiga, lite lätt surrealistiska, och drar sig inte heller för att ordvitsa då och då.

Det är också viktigt att komikern undviker klyschiga ämnen som t ex "sex" och "sådant som särskiljer män och kvinnor", att man helt enkelt är smart och undviker förutsägbaret. Det kännetecknar Mitch och Steven, men återkommer också hos Todd Barry. Och visserligen balanserar han på gränsen till underbältethumor, men jag tycker att Jim Gaffigan är fullkomligt briljant. Han kommer undan med sexgrejen, mest för att han kör det utifrån sitt egenartade "jag-är-nördigast-i-världen"-perspektiv.

Är ni intresserade av dessa typer (som ju tyvärr sällan syns i svensk media, där ståuppkulturen inte är något vidare), så kolla i mina länktips här bredvid. Tyvärr lär vi inte se mycket mer av Mitch, han dog för typ ett år sedan eller så. Mycket sorgligt. Ung, och så så rolig.

Bedrövelser och annat

2006-11-21T14:55:00.000Z

Först: så bra som Henke var mot Rosenborg har jag sällan sett killen. Visst, inte lika svårt motstånd som i Spanien, men jag antar att det var motstånd av det här slaget killen blev legend i Celtic. Han var helt enkelt fullständigt outstanding i söndags. Dessutom kan tilläggas att femmans produktioner håller lite högre standards än fyran. Jag gillar Pelle Blohm, och inte blev det sämre av att Henrik Rydström fick kommentera lite från Ringside. Klart roligare med Rydström i den rollen än Ekwall. Och sen: Charlotte Kalla, igen. Vilken stafettinsats! Synd bara att de andra tjejerna kalle anka-körde. Hoppas vid gud att Britta Norgren kommer loss i den form som hon var under OS. Då kan de svenska tjejerna bli tuffa att tampas med under denna säsong.

I övrigt fortsätter privatlivet att gå kräftgång. Jag har dålig koll på vad jag ska jobba med nästa år, och immunförsvaret verkar ha kapitulerat inför allt motstånd som den här världen bjuder på. Både jag och sambon är väck, och i sanningens namn är det värre för henne än för mig. Sjukskriven i två veckor ligger hon bara och hostar sig fördärvad här i sängen, vilket ju faktiskt inte bara är dåligt för henne (hon håller mig vaken). Och bristen på sömn drabbar min hälsa tydligen, för nu är det min tur att vara totalt utmattad och ha svullna halsmandlar och skit.

Har lite dåligt samvete för att jag inte orkat engagera mig i den samhällspolitiska debatten på sistone. Jag låter andra göra det åt mig, för jag är för lat och för oengagerad för att bry mig. Idag får det bli Aftonbladets krönikör Carl Hamilton. Inte alltid så empiriskt välförankrad, och oftast raljant, men underhållningsvärdet är det absolut inget fel på. Eller vad sägs om:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,935371,00.html

Charlotte Kalla!

2006-11-18T20:43:00.001Z

Ja, den här helgen började ju på bästa möjliga sätt. Sambon får besked om att hon har lunginflammation. Lunginflammation? Försvann inte det under mellankrigstiden? Finns inte det bara i ryska fängelser? Shit. Det är bara att bita ihop, titta på när hon äter penicillin och försöka bidra till att humöret hålls uppe. Och hålla ihop hushållet. Det är inte riktigt min starkaste gren.

Världscupen i Gällivare var dagens behållning. Eller, behållning och behållning. Egentligen var dte ju bara Charlotte Kallas sjundeplats som var något att hurra över. Britta gjorde bort sig, liksom alla andra damer. På hemmaplan, dessutom. Och herrarna, goddamn! Ett tag såg det ljust ut för Södergren, men han gick in i någon vägg längs vägen och fick ens ingen världscup-poäng. Så, väldigt, väldigt lite att glädja sig över. Väldigt. Lite. Att. Glädja. Sig. Över.

Kulturnissar II + skidsäsongen

2006-11-17T11:49:00.000Z

OK, jag är ingen kulturdebattör, kulturfosskare eller waaa-evvahhh, så jag tänker inte gå in djupare i den här debatten. Jag blir säkert ovän med folk jag inte vill bli ovän med. Jag vill dock nämna två bieffekter av svensk kulturpolitik som stört mig länge.

För det första, alla dessa subventioner till inträden till muséer, teater, operan, symfonin och vad skit det nu än månde vara... det är säkert tänkt att göra samhället mer "kulturellt", men blir ändå bara en subvention till de mer bemedlade, för statistiskt sett är det dessa, och inte de som har det sämst (trasproletariatet och arbetarna, typ) som går och njuter av den institutionaliserade "kulturen".

För det andra, överetableringen av teaterskådisar i Sverige har sabbat svensk film. Ryggradsreaktionen hos finansiärer, producenter och regissörer är "oh, vi ska göra film, låt oss ta in lite Skådisar med stort S", och Skådisar med stort S hämtar man alltid från teatern i fucking svensk film. De som ofta glöms bort i resan från scen till ruta är att det är rätt olika egenskaper som krävs för att vara bra på "scen" jämfört med att göra sig bra i "rutan". Exempel: på scenen, när du har åskådaren 10-20 meter bort, måste du prata högt och artikulerat; det gäller att med dramatiskt kroppsspråk visa känsloförändringar etc; i rutan snappar däremot kameran och micken upp subtila små skillnader i ansiktsuttryck och tonläge. Plockas en huvudsakligen scenskolad skådis över till film går det allt som oftast på röven. Det blir överdramatiserat, övertydligt och alldeles, alldeles too much "Helena Bergström" om ni förstår vad jag menar.

Och ja, jag överdriver, polemiserar och är allmänt sur. Vad annars kan man göra? Sambon är fortfarande jättesjuk, och jag själv börjar långsamt känna mig allt sämre. Samtidigt verkar aldrig den förbannade skidskyttesäsongen sätta igång (det bästa sättet att tillfredsställa Allsvenska-abstinensen). Jag längtar till att se hur unga Helena Johnson (tror jag det stavas) utvecklats, hur Sofia Domeij kommer att klara sig, och om ACO konserverat formen. Men när börjar skiten? Nästa helg? Jag hittar ingen info någonstans. Som tröst får jag nöja med mig den vanliga skidvärldscupen i helgen. Jag vill att hon Britta Nordgren (osäker på stavningen...) ska bli en ny drottning i spåret. Jag vill att Anders Södergren tar hem världscupen och att Tomas Alsgaard ska älskas av alla svenskar, och att det går på röven för Tjur-Mathias Fredriksson (som först tar avstånd från Alsgaard och sedan gnäller när Alsgaard aldrig ringer honom...).

Kulturnissar

2006-11-16T16:39:00.000Z

På förekommen anledning: jag är ju inte emot kulturarbetare per se.

Det är den här teatertantens retorik. Jag retar mig på att man dels vill ha en massa statligt stöd för sin verksamhet (som exempel kan nämnas att fria teatergrupper inkasserar dels statligt stöd, dels kommunalt stöd); och dels vill man ha en kollektiv finansiering för de skådisar som går utan skådisjobb halva året. I realiteten är det ju en form av medborgarlön som vi andra betalar ut till dem. Tänk om jag kunde välja en karriär där jag halva tiden behövde jobba (och få den betalningen ur andra skattebetalares ficka genom lön som kommer från statligt och kommunalt stöd), och den andra halvan av tiden inkassera en kollektivt finansierad a-kassa.

Jag vet inte vad det är för rättviseprincip som motiverar ett system av det här slaget? Det är ju vuxna människor som medvetet väljer en karriär som skådespelare, där de rimligen kalkylerar med att vara finansierade av andra människors skattekronor under delar av året. Jag tycker inte att det är ok, utan tycker att de gott kan gå in och vara "närande" under de perioder de inte skådespelar eller dylikt.

Kan du, "på förekommen anledning"-killen, argumentera positivt för det här systemet istället för att komma med mer eller mindre relevanta retoriska rallarsvingar mot ungdomsidrott eller forskning, för att ta två exempel (och om ditt andra exempel, med forskningen, var menat som en privat pungspark mot just mig, så träffar den max på låret - jag arbetar numera i den privata sfären, så dina skattepengar försörjer åtminstone inte mig).

OBS: jag är inte definitiv i mina uppfattningar här, jag testar en tankegång om rättviseprinciper och utilitarism. Det finns aspekter av det här frågekomplexet som verkligen förtjänar att tas upp till diskussion: vill vi ha ett "kulturfritt" samhälle? Vad händer med kulturen om marknadskrafterna helt får bestämma? Hur mycket statliga subventioner ska vi gå med på när det kommer till kultur, och hur ska kultur vägas mot exempelvis sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg?

OBS 2: det ska gå att kommentera här.

Torsdags kväll, extrapris på folköl

2006-11-15T17:15:00.000Z

11.90 för en halvliter Staropramen är fan en bargain. Så jag köpte just EN halvliter. Det är jag värd, för nu kommer febern antågande. Sambon har redan legat nedpaketerad i fyra dagar, med en finfin topp på strax över 40, och nu är det väl vara min tur. Det enda glädjande är att vi nu har alla nödvändiga medikamenter hemma. Så nu är det bara att låta folkölen göra sitt jobb och så vänta och se.

Veckans händelser:

den gamle IA-legendaren Siggi Jónsson tar över Djurgården. Jag vet inte vad jag ska tycka. Han är lite bespottad därhemma, men samtidigt, vad fan, varför skulle Hasse Backe eller Peter Antoine eller någon annan mediahora göra det bättre? Jag tror han kan göra bra grejer för Djurgården, om nu bara spelarna ställer sig bakom honom.
har nästan läst ut Östergrens "Gangsters", och jag tycker den är briljant. So far åtminstone. Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag gillade "Gentlemen", men blev piggt påmind om min kärlek till den.

Ja. Dessa två saker, plus sambons influensa, är det som gjort störst avtryck i livet denna vecka. Det säger väl en hel del om hur sorgligt livet kan te sig. Och att en av de få saker som jag riktigt mycket ser framemot är att få åka till Eskilstuna och se MABD spela. Förhoppningsvis har de Sveriges enda riktiga rockstjärna med sig som basist.

Litet tillägg [efter kvällens nyhetssändning bl a]

Ett smärre irritationsmoment dök upp på Aktuellt ikväll. Det var typ en tant från teaterförbundet som höll på att bitcha över hur ändringarna i A-kassan drabbar skådisar. Men vad fan. Det är ju ingen som TVINGAR dem att bli skådisar. De vet väl förhoppningsvis innan de väljer den banan att det bara är ett fåtal som kan försörja sig fullt ut på marknaden för skådespelare? Då har jag jävligt svårt att tycka synd om dem. De får väl ta ett städjobb eller jobb på McDonalds mellan giggen. Svårare än så behöver det inte vara. Jag tänker då rakt inte pröjsa för deras "livprojekt" som de "brinner för".

Och apropå det, den här rörelsen kring "rör inte vår a-kassa!". Allvarligt. Definiera "vår" i den meningen, är ni snälla. Vänsterrörelsens? Alla de som blir indignerade över att det nu ska ställas krav på att de faktiskt söker jobb frekvent? Innan jag tar ställning till den där kampanjen vill jag bra gärna se det definierat.

IA Akranes

2006-11-13T12:20:00.000Z

Klubben som ligger närmast mitt hjärta heter IA. Jag spelade där som barn, och flera av mina lagkamrater och goda vänner lyckades göra någonslags karriär inom fotbollen. Åtminstone 5 blev proffs utomlands (varav en numera spelar i IFK Norrköping). Jag då? Jag blev ännu fetare, och toppade min aktiva karriär med inhopp i div 7 sydöstra Sörmland 1992-1995, och några riktigt bra matcher i division 7 mellersta skåne under åren 2000.

Jag har skrivit lite kort om min oro för klubbens utveckling nedan (att klubben, trots favoritskap, höll på att åka ur förstaligan i år; att klubben, trots ett ekonomiskt bekymmersamt läge, anställde den kontroversielle och dyre Gudjón Thordarsson; att flera spelare, på grund av denna anställning [såväl direkt som indirekt] lämnat klubben).

Efter att klubbens juniorlag inlett vintersäsongen sensationellt bra (4 segrar av 4 möjliga), efter att A-laget kört över HK i en träningsmatch, och efter den lovande 16-åringen valt att stanna hos IA (trots anbud från Man Utd, Everton & Brescia), väljer jag att bara vara förhoppningsfull och sluta gnälla. Inte minst gäller detta efter AIK:s pinsamma uppträde mot Ellosmannekängerna igår.

Alkohol

2006-11-11T19:37:00.000Z

Alltså, jag vet inte hur många gånger jag sagt till mig själv att jag måste sluta dricka. Halva släkten är fyllon, och jag är inget undantag. Mitt bästa argument för att ändå borsta på någon gång då och då, är att man bättre lär sig uppskatta nykterheten.

För övrigt kan meddelas att första träningsmatchen för säsongen (för så måste det ju räknas...) avgick med en klar och tydlig IA-seger. 5-1 mot HK, som är ett lag som etablerat sig som 2-3 bästa laget i andradivisionen på Island. Det är lovande, mot bakgrund av att IA förlorat så många spelare, och lirar huvudsakligen med juniorer för närvarande. Kan bli hur bra som helst. Om 2-3 år.

"Nu kör vi grabbar!"

2006-11-09T14:23:00.000Z

Har ni hängt med i det här:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,926820,00.html

En av årets roligaste händelser, alla kategorier. Om ni frågar mig. Och vem annars ska ni fråga när ni nu ändå letat er hit? Nåväl. För att summera: Tallinks styrelse var ute på en liten kryssning. Man kan misstänka att de firade den borgerliga valsegern i Sverige, och tänkte: "Fan, nu kör vi grabbar! Fuck LAS och all sån skit om anställningstrygghet, nu beter vi oss som vi alltid velat bete oss mot vår personal!"

Och som de gjorde det. Ett axplock:

Styrelsemedlemmar kallade serveringspersonal för "Tallinks pigor som bara ska lyda order".
Styrelsemedlemmar blev som galna när baren stängdes, bröt sig in i sagda bar, och när bartendern påpekade det olämpliga i detta, fick han en knytnäve rakt i plytet så brillarna sprack.
Därefter försökte de muta bartenders att ha öppet längre än vad de hade tillåtelse till.
Man sextrakasserade en manlig anställd och försökte släpa med honom till rummet (huruvida det är en man eller kvinna som stod för trakasserierna framgår icke).
Efter att allt detta gick på röven, satte man sig på kontoret och överlagde - givetvis tokfulla - om vad de skulle göra åt denna motsträviga personal. Förslaget? Att på grund av "dålig service" och "inkompetens" sparka hela fartygets personal och ersätta dem med annan, "och framför allt billigare" personal.
I efterhand krävde man att få ut namnlistor på besättningen ombord den aktuella kvällen av linjechefen. Hon vägrade gå med på detta, och fick därför sparken.
Morgonen efter dessa festligheter samlades styrelsen vid frukostbuffén där man borstade i sig medhavd öl och försökte "grilla" bufféfisken i brödrosten. Brödrosten brann.
Och så det bästa av allt. Styrelsens ordförande tyckte inte att de betedde sig särskilt konstigt. "Det var som en vanlig kryssning - vi var normalberusade", var hans svar.

Dock har de missat att anställningsreglerna inte riktigt ändrats så snabbt. För att kunna sparka hela fartygets personal och ersätta dem med andra, billigare personer måste väl fartyget flaggas om, om jag fattar det hela rätt?

I övrigt kan jag meddela att jag numera har sett den sista delen i Per Flys magnifika trilogi om det danska klassamhället. Den första, "Bänken", får förbehållslöst fem välgräddade kringlor. Den andra, "Arvet", var lite... övertydlig var det någon som sa, och landar bara på 3,5 kringlor. Den sista, "Dråpet", som jag alltså såg igår, får återigen fem väldigt välgräddade kringlor. Den var definitivt den jobbigaste att kolla på.

Dessutom kan här meddelas att Emil Hallfredsson, MFF:s isländske vänsterytter, lämnar klubben. Det är en smula trist, då han är en dribbler av rang och MFF:s nästbästa spelaren under säsongens andra hälft (Jonatan Johansson överlägset bäst). Allsvenskan är en profil fattigare.

Saker som är bättre i teorin än i praktiken

2006-11-06T20:37:00.000Z

* Att grogga på Martini och mintlikör.

* Att grogga på Martini och mintlikör en måndag.

* Att grogga på Martini och mintlikör en måndag, och jobba.

* Att grogga på Martini och mintlikör en måndag, och jobba med min kompis filosofen Jugge-knall.

* Att jag, trots en fucking workload from fucking hell, överväger att erbjuda mina tränartjänster till ett division sju-gäng i Sörmlands hjärta.

Tro mig, inget av det där funkar i verkligheten.

AIK + AFA

2006-11-06T08:12:00.000Z

Så är det över. Med tanke på att vi inte hade värvat så mycket innan säsongen, och med tanke på att vi var med och körde om guldet ända in i kaklet, så är jag tämligen nöjd. Bäst i Stockholm. Bäst publiksnitt. Trevligast fotboll. Vad mer kan man önska? Guld, visst, men guld är ändå bara en social konstruktion...

Tydligen attackerade AFA Timbros lokaler med lite klotter och skit som det stod "rör inte min A-kassa på". Mycket, mycket spännande tillvaro vi lever i. För Timbro är ju ansvariga för nedskärningarna? För Timbro är ju fascister? Alltså, jag är inte timbro-it, men rätt ska väl ändå vara rätt någonstans. Jag vet om jag är speciellt förtjust i AFA:s fascistiska politiska strategier, att skrämma politiska motståndare till icke-engagemang (även samma grej med SD i Göteborg...).

Herregud, dessa medelklass AFA-kids, jag är så less på dem. Sen, när de tröttnat på att leka revolutionärer får pappa betala jurist- eller läkarutbildningen och så sitter de och gnäller över skatterna likförbannat, men koketterar samtidigt över sitt "engagerade" förflutna.

Allt medan de som verkligen skulle ha skäl att organisera sig bara försöker bry sig kortsiktigt om att få pengar till hyran och till lite käk. De tar jobb som nattportierer, taxichaufförer eller städare, och anpassar sig till förhållandevis odrägliga villkor istället för att (a) just organisera sig eller, ännu värre (b) vara AFA-idioter.

Varför inte bara organisera sig parlamentariskt? Långsiktigt är det oftast det som ger resultat, iallafall i en hyggligt utvecklad demokrati som den svenska. Jag vet inte, jag kanske är naiv, men det känns inte precis som om revolutionen ligger bakom hörnet.

Jag håller med Göran Johansson, Göteborgs starke man, som tycker att dessa AFA-människor istället borde lägga all sin kraft på demokratiska metoder och demokratisk diskussion, att detta är ett bättre sätt att slå tillbaka mörkerkrafterna inom svensk politik. Medan de håller på som de gör idag är de bara en destruktiv kraft för samhällsbygget.

Lite fotbollsfunderingar

2006-11-05T12:06:00.000Z

Klockan är runt 13. Jag har just kommit in från en joggingrunda. Känner en uns av vinet jag drack igår bakom ögonlocken samt känner ett uns dåligt samvete över att jag inte vågade se färdigt på skräckfilmen som hyrdes igår (not: jag tar på mig skulden för någon annan här...). Mest av allt känner jag en outsäglig tomhet inför den allsvenska upplösningen. Orkar inte åka in till Råsunda idag (well, var lite sent ute med biljett till norra, och så var det ju det här med pendeln och vädret...), för det kommer ju ändå inte att bli något guld. Får trösta oss med en folköl och glädja oss åt en väl genomförd säsong.

Jag lär väl återkomma med mer av fotbollsanalys vad det lider. Nu är det bara tomhet. Iallafall inför allsvenskan. Håller på att jaga upp mig ordentligt över vad som håller på att hända med min gamla isländska klubb, Akranes. De har tappat 6-7 spelare, rätt så tongivande spelare, från förra året. Nästan alla dessa har lagt av för att en ny styrelse (tillsatt under lite kuppartade former, om jag förstår mina källor korrekt) anställt en ny, mycket kontroversiell tränare (Gudjón Thordarsson). Denne man var förr i tiden känd för att bita öron och näsor av folk han inte gillade, gillade att supa och slåss (då det begav sig, när han tränade klubben 1993-1996). Visserligen hade han ett strålande track-record, och visserligen är han Islands mest framgångsrike förbundskapten, men han är lite hatad efter att Akranes sparkade honom 1996 och så stämde han klubben och norpade åt sig ett par miljoner i skadestånd.

Nåväl. Klubben har alltså anställt denne man för dyra pengar, med konsekvensen att man inte har råd att köpa in något nytt (allt medan FH och KR förstärker något kopiöst, nu senast skrev Bajens Marteinsson på för KR, som i dagsläget har ett mittbackspar av god allsvensk kvalitet, Gunnlaugur Jónsson [f d Bayer Uerdingen, Kongsvinger, Örebro och Akranes] + då Marteinsson). Tvillingarna Arnar och Bjarki lämnar nu Akranes pga. Thordarssons övertagande, och Hafthór Aegirs (en av Islands mest talangfulla lirare) farsa hade skrivit in i sonens kontrakt att om Thordarsson tar över, lämnar sonen klubben. Så nu har denne talang (som IFK Norrköping höll på att kontraktera innan Hafthór mesade ur) valt att gå till konkurrenten Valur. Till detta ska läggas att Igor Pesic, Hjörtur Hjartarsson och en målvakt jag inte kommer ihåg namnet på lämnar klubben. Pálmi Haraldsson, en gammal trotjänare, slutar pga. att jobbet tar för mycket tid.

Jag är mycket oroad över Akranes utveckling. De får inga pengar för spelarna som lämnar dem (vad det verkar), och har alltså inga pengar att värva nytt för. Hela klubben står och faller med två f.d. utlandsproffs (Thordur och Bjarni Gudjónsson, japp, nämnde nya tränarens söner...) samt en uppsjö talangfulla 20-åringar. Det är alltså i princip samma trupp som höll på att åka ut ur isländska högsta ligan i år... minus 6-7 killar ur detta årets startelva! Ja, ja. Den som lever får se. Gudjón gjorde underverk med truppen när den var i ruiner i början av 1990-talet, och han kanske kan trolla nu igen.

Svåra ställningstaganden

2006-11-03T09:10:00.000Z

Har ni hängt med i det här?

http://sydsvenskan.se/sverige/article192988.ece

Det är alltså en ambassadpraktikant som varit Sverigedemokraternas 5e namn på lundalistan som bloggat om muslimer. Han har muslimhetsat lite grand och haft lite överdrivna litterära metaforer som indirekt jämfört invandring med HIV.

Hursomhelst. Vem som helst som läser killens blogg (http://kentekeroth.sdblog.se/) kan ju konstatera att han inte är något geni direkt. Men, och det här är viktigt, UD:s beslut att sparka honom är märkligt. Deras motiv är att han inte uppgav sitt partimedlemskap vid intervjun för jobbet, och deras motiv är att de inte kan ha en anställd som är med i ett parti som andra partier anser vara odemokratiska.

Hur mycket jag än avskyr Sverigedemokraterna, och hur mycket jag än avskyr hans argumentation, är ett sådant förfarande är grundlagsvidrigt. Hade de haft lust att vara smarta på UD hade de ju förstås bara kunnat argumentera pragmatiskt: "vi är en ambassad som befinner oss i en krigszon där judar och araber skjuter och spränger varandra i bitar. Ambassaden bör förhålla sig neutral i den konflikten. Därför är det ytterst olämpligt att det sitter en person som smutskastar muslimer på denna mycket känsliga arbetsplats. Därför omplacerar vi honom till vår marknadsavdelning i Iran."

Sedan väcker hela den här affären en ytterligare fråga. Sverigedemokraten ifråga är en mycket tydlig israelvän, och i debatten har det antytts att han har ett judiskt förflutet (det kan man i och för sig lätt kolla upp). Men låt oss iallafall säga att han är israelvän och kanske har en koppling till judendomen. Då har jag ändå väldigt svårt att begripa varför man teamar upp sig med Sverigedemokraterna. Borde man inte ta reda på lite grand om partiets historik först? Hur de en gång i tiden samarbetade med förintelseförnekare? Pläderade judehat? Varför teamar israelvänner ihop sig med Sverigedemokraterna? Är det bara så enkelt att "min fiendes fiende" (dvs. alla som hatar muslimer) är min vän?

Nåväl. Detta åsido (detta har stört mig ett tag). På förekommen anledning: Ja, Lunar Park är bra. Det är dramaturgiskt genialt, klaustrofobiskt, översmart men kanske lite väl David Lynchigt på sina ställen. Det finns ingen som kan skildra ensamhet och förfrämligande inför allt det sociala på ett så träffsäkert sätt som Ellis (hela American Psycho är ju en lång masturbationsakt i konsten att beskriva den fullkomliga alieneringen från västerlandets modernisering). Så var det sagt. Har förövrigt själv just börjat läsa Gangsters, men den är lite trögstartad. Jag behöver något lättsmält nu. Kanske jobba istället?

Förövrigt: onsdagskvällens Yo La Tengo-konsert var helt OK, men inte mer. YLT påminner om BQ såtillvida att det är ett band med en massiv produktion i förrådet, och en massiv produktion som dessutom spretar åt en mängd olika håll. Bandet var bäst i de popiga, "punkiga" och lugna bitarna, men det blir för haschsjuttiotal med de långa monotona mangelintrona/outrona, och det är just det "experimentella" som jag är så jääävla less på. Vafan. Gör musik som smäller till hjärtgropen istället för att fucking intellektualisera skiten. Förbandet? Blä. Som ett sämre Kings of Leon, och inte ens orginalet är särskilt bra.

Dålig i magen

2006-11-01T14:16:00.000Z

Det här med bloggande är ju förstås en bitch. Jag skriver för sällan, och får dåligt samvete för det. Men varför i helvete då? Jag har ingen aning om huruvida någon läser det här. Och jag bryr mig inte. Ändå tar det dåliga samvetet kontrollen, och jag fattar inte den psykologiska mekanismen. Jag fattar att den sparkar in när jag inte tränar som jag ska (och tro mig, det gör jag inte), och jag fattar den när jag inte jobbar som jag ska (som idag...). Men med bloggandet? Eh, fuckit.

Eníhú sitter jag här med en stänk av baksmälla någonstans i plytet. En bisarr liten sittning igår, något att likna vid en gymnasieåterträff. Och ja, alla klyschorna aktiverades: "Nämen ingen har ändrats..."; "Nämen guvakul"; "Det trodde jag alltid, att det skulle bli något av dig....". Ja, ni fattar. Men det var trevligt och jag drack kanske en liten ölis för mycket.

Nåväl. De tre stora grejerna:

Det jävlarimig snöar. Och det snöar fan katter, hundar och guvetvad. Och snart ska jag ta mig genom denna snöstorm via en 20 minuters promenad till pendeltåget.
AIK. Jag skiter i vilket nu, säsongen har varit grym. Om nu djurgårdsjävlarna lägger sig eller djurgårdsjävlarfansen stormar planen är det deras business. Vi har gjort en strålande säsong, givet förutsättningarna, och det räcker för mig. Till Råsunda och hylla på söndag.
Bret Easton Ellis är helt sjuk i huvudet. Jag visste det förstås innan (Less than Zero, American Psycho, Glamorama), men Lunar Park. My godness. Så totalt jävla galen.